Tillbaka till Grease

San Francisco är kallt. Inte Östersund-på-vintern-kallt, men sådär fuktigt och ruskigt så hela kroppen darrar. Jag åt precis frukost på Mel's Diner, en 60 år gammal diner med jukeboxar, galonsoffor och servitriser i små rosa klänningar. Franska riddare och bacon, fick det bli. Idag ska jag försöka vila fötterna som efter flera mil av Las Vegas Boulevard-promenader protesterar lite...

Hotell W är verkligen jättefint. Den semi-smaklösa och halvromantiska plastigheten i Vegas är utbytt mot poppig modernism. Kritvita rum med designermöbler och stor MyBed. Ryggen gillar.

Brunch på Bellagio

Har ätit brunch på Bellagio bestående av pizza, glass, sockerkaka och bacon. Nu kan jag knappt gå. Min nyinköpta Banana Republic-jeansskjorta spänner som gladpack över buken. Om ett par timmar lämnar jag Vegas. Det har varit ett par helt fantastiska dagar, men man blir snabbt mätt på Las Vegas. Jag skulle aldrgi kunna bo här.

UFC 109, jag var där

UFC 109 är slut. Att uppleva det live var en fantastisk upplevelse. Energin var sinnessjuk. När Randy gick ut vibrerade hela Mandalay Bay. Jag skrek så skjortan sprack. Var på presskonferensen efter galan och ställde ett par frågor. Det läggs upp på UFC.com om någon timme. Lyssna på när jag frågar Dana White om WEC-chamen Ben H vs BJ Pen :) Klockan är mycket här, men i Vegas sover ingen. Imorgon åker jag vidare till världens bästa stad.

Ingen Corvette

Jag hade förhandsbokat hyrbil idag. Corvette C06. Men det spöregnar i Vegas och 590 hästar på bakhjulen lät inget roligt. Istället har jag suttit och renskrivit intervjuer och sorterat bilder. Om en timme släpper de in oss på UFC 109. Hoppas på att få prata lite med Randy.

Dana White hatar EA

UFC 2010 ser bra ut. Southpaws, mindre stel boxning, special-submissions, onlinecamps. Har träffat Mick Swick och Dana White ikväll. Dana hatar verkligen EA Sports. Han spenderade 12 minuter med att berätta hur mycket han hatar EA. En väldigt annorlunda intervju. Har nyss ätit stek. Är fläskig som en gris. Och glad. Nu = sova.

Finn mig en toalett!

Efter nio timmars skönhetssömn och en timme basket på Sports Center har jag handlat skjortor på Banana Republic och kikat lite längs Las Vegas Boulevard. Detta är verkligen en sjuk stad. Sjukt frän. Disneyland After Dark. Sitter och väntar på en 260 grams-burgare med Monterey Jack-ost och sötpotatisstrips. Amerikansk mat ftw. Ikväll ska vi till Yuke's och spela UFC 2010: Undisputed. Rapport är att vänta...

På plats i Vegas

Är på plats i Vegas, nedbäddad och dödsslut efter 14 timmars resande. Bor på samma hotell (Mandalay Bay) som flertalet UFC-fighters. Sprang på Chael Sonnen i lobbyn. Tog i hand och önskade lycka till mot Nate imorgon. Jag var för övrigt 20 centimeter längre än honom. Har ätit hamburgare gjord på Kobe-biff till kvällsmat, en religiös uppplevlse. Vägde mig nyss på hotellrummet. 214 pounds. Jag är en heavyweight. Fläsk-Jeppa o jag! Nu = sova. Godnatt kära läsare.

Chael Sonnen (till vänster) klappar käft.

Jag åker till Las Vegas

Nä nu stänger jag ned här för idag. Jag är förkyld som en liten, liten hund (buhu-buhu) och skulle egentligen behöva stanna hemma. Men ingenting stoppar mig den här gången, ingenting.

Jag reser till Las Vegas imorgon, med första flyget. Jag ska besöka Yuke's, kika på UFC 2010: Undisputed och prata med teamet. Jag ska också intervjua lite UFC-fighters samt se UFC 109: Relentless, live.

Efter det är det tänkt att jag ska vidare, mot San Francisco, för att spela en bunt hemliga titlar som jag inte kan prata om förrän efter hemkomst. Jag är åter den 15:e februari, då proppfull med intryck och förhoppningsvis fri min envisa förkylning.

Jag kommer inte att blogga särskilt mycket alls under de närmaste nio dagarna eftersom jag helt enkelt inte kommer att ha tid. Någon lägesrapport ska kunna avläggas men på det stora hela räknar jag med att berätta allt om resan efter jag landat här hemma igen.

Hejdå!

"The Petter Hegevall Edition"

Jag fick en ny, fin musmatta idag från utvecklarna Fatshark (de slutför just nu arbetet med multiplayerpartyt Lead and Gold). Den är röd, och stor. Qpads mattor är överlägsna.

Pang-pang, Lucky Luke.

UFC 109: Relentless

Bing, bang, bong. På lördag smäller det igen. UFC 109 står för dörren och matchkortet ser ordentligt smaskigt ut. Jag tänkte, som vanligt, leverera lite gissningar på hur jag tror att det kommer att gå.

• Randy Couture vs Mark Coleman
Det som på förhand känns som galans tråkigaste fight är ironiskt nog även mainmatchen. Randy är gammal och trist och Coleman är också... gammal och seg. Matchen lär bli en wrestling-fejd i lågt tempo som avgörs på domslut till Randys fördel.

• Nate Marquardt vs Chael Sonnen
Nate the Great. Kungen. På lördag kommer han att knocka grind-mästaren Sonnen i andra ronden och ännu en gång bevisa att han är viktklassens näst bäste.

• Mike Swick vs Paulo Thiago
Swick är snabb och smal, lång och glad. Mot Thiago kommer det dock inte att räcka till. Paulo Thiago vinner på domslut efter tre tuffa ronder.

• Demian Maia vs Dan Miller
Maia vinner den här matchen i första ronden, och då givetvis via submission.

• Matt Serra vs Frank Trigg
Frank Trigg är idag dessvärre lika kass på att slåss som han är bra på att snacka. En hungrig och lite förbannad Serra kommer att ta ned honom till mattan och slå honom gul & blå. Vinst för The Terra redan i första ronden.

Vilka tror du vinner på lördag?

Randy i obstinat keps

Up var bra, inte magnifik

Pixar sitter i en bra sits. Minst sagt. Det mesta de tar i blir till guld, det som förblir en mindre ädel metall hyllas ändå som rent guld av en enig presskår. Pixar Animation Studios kan inte fela, trots en berättarmässigt forcerad Monsters Inc, en trist Bug's Life och en ihålig Wall-E kan de inte göra fel.

När nyaste rullen från Pixar, Up, är som bäst är den tankeväckande djup och samtidigt barnsligt skojfrisk. Den är subtilt poetisk och vacker på samma gång. Pixar har gått från att bara underhålla till att skapa filmer som har en artistisk ådra som för varje år som går gör ett djupare och djupare avtryck i filmhistorien.

Något mästerverk är dock inte Up och att den nu nominerades för bästa film på Oscars-galan känns lite som en tvångsnominering efter allt tjat om hur komik och animerad komik per definition utesluts ur akademins sållning.

De första 20 minuterna är mest troligt det bästa Pixar någonsin gjort. Smart strukturerat, mästerligt iscensatt, fantastiskt tonsatt och underbart charmigt, varmt och rörande vackert. Jag blev nästan tårögd under den första kvarten, och levde sedan i ytterligare 15 minuter bara på ruset från det där fenomenala introt. Sen tappar Up, ganska rejält till och med, innan den hämtar sig och precis som Wall-E avslutar lika starkt som den började.

Pixars problem både i Up och Wall-E är den där överdrivet barnsliga ihåligheten som ofta blir frenetisk, hysterisk. Nu pratar jag inte om att filmen som sådan främst är riktad mot barn (och inte 32 år gamla spelgeeks) men rent dramaturgiskt. Långa partier i filmens mitt känns som utfyllnad, samspelet mellan Russel och Carl tappar momentum och Up gör mig sömnig för en stund.

För sexåriga Bollibompa-fanatiker är såklart märkligt animerade, talande hejduks-hundar, galna, chokladdyrkande superstrutsar i regnbågens alla färger (vid namn Kevin) och stelkrampsspruteskjutande minijaktflygplan styrda av sällskapsdjur ett perfekt sätt att föra en till en början jordnära och tänkvärd historia framåt. För blir det lite pannkaka av tredje akten och jag sitter och väntar på att det ska ta slut.

I min värld hyllas Pixar kanske lite väl mycket som det sett ut under de senaste åren. För även om de står bakom fantastiska filmer såsom Toy Story, Hitta Nemo, Superhjältarna och Ratatouille har de på senare år (enligt mig) inte varit särskilt mycket mer briljanta än sina konkurrenter. Over the Hedge var till exempel bättre än Cars och Kung-Fu Panda var bättre än Wall-E.

Up var bra, men inte magnifik.

"Get up theeerrrh"

Årets Oscarsnomineringar

Idag släpptes de, årets Oscarsnomineringar, utan egentliga överraskningar. Jag hade förvisso inte tippat att District 9 skulle nomineras i fullt lika många kategorier som den gjorde, och att en svensk kortfilm nominerats för en guldgubbe känns såklart skitfränt. I övrigt ser listan ut som förväntat. Avatar, Hurt Locker och Up in the Air har smaskat in drösvis med nomineringar.

Jag har saxat lite ur listorna, lagt ut de kategorier jag kommer att vakta under Oscarsnatten samt plockat ut de jag tror kommer att vinna.

De nominerade är:

• Bästa film:
Avatar
The Blind Side
District 9
An Education
The Hurt Locker
Inglourious Basters
Precious
A Serious Man
Up
Up in the Air

+ Petters tips: Jag tror att The Hurt Locker kammar hem Oscarn för bästa film i år.

• Bästa manliga huvudroll:
Jeff Bridges (Crazy Heart)
George Clooney (Up in the Air)
Colin Firth (A Single Man)
Morgan Freeman (Invictus)
Jeremy Renner (The Hurt Locker)

+ Petters tips: Jag tror att Jeff Bridges kommer att knipa statyetten, även om jag helt klart hoppas att Clooney får den.

• Bästa regissör:
James Cameron (Avatar)
Kathryn Bigelow (The Hurt Locker)
Quentin Tarantino (Inglourious Basterds)
Lee Daniels (Precious)
Jason Reitman (Up in the Air)

+ Petters tips: Jag skulle vilja tippa på Cameron eller Reitman, men tror faktiskt inte att någon av dem kommer att vinna i år. Oscarn går till Bigelow för Hurt Locker, av flera anledningar. Dels är filmen väldigt skickligt gjord, dels är den högaktuellt superpatriotisk och sen är Kathryn även kvinna (duh!).

• Bästa kvinnliga biroll:
Penelope Cruz (Nine)
Vera Farmiga (Up in the Air)
Maggie Gyllenhaal (Crazy Heart)
Anna Kendrick (Up in the Air)
Mo'Nique (Precious)

+ Petters tips: Mo'Nique vinner för Precious. Jag tvivlar inte för en sekund.

• Bästa manliga biroll:
Matt Damon (Invictus)
Woody Harrelson (The Messenger)
Christopher Plummer (The Last Station)
Stanley Tucci (The Lovely Bones)
Christoph Waltz (Inglourious Basterds)

+ Petters tips: Jag tror att Christoph Waltz vinner, men hoppas på Harrelson.

• Bästa originalmanus:
Mark Boal (The Hurt Locker)
Quentin Tarantino (Inglourious Basterds)
Allesandro Camon och Oren Moverman (The Messenger)
Ethan Coen och Joel Coen (A Serious Man)
Bob Peterson, Pete Docter och Tom McCarthy (Upp)

+ Petters tips: The Hurt Locker kniper även denna Oscar även om jag hade hoppas på att Oren Moverman vinner för The Messenger.

• Bästa specialeffekter:
Avatar
District 9
Star Trek

+ Petters tips: Vinner denna gör Avatar.

• Bästa foto:
Avatar
Harry Potter och halvblodsprinsen
The Hurt Locker
Inglourious Basterds
The White Ribbon

+ Petters tips: The Hurt Locker.

• Bästa klippning:
Avatar
District 9
The Hurt Locker
Inglourious Basterds

+ Petters tips: Avatar, även om jag hoppas på District 9.

• Bästa ljud:
Avatar
The Hurt Locker
Inglourious Basterds
Up

+ Petters tips: Avatar. Här borde dock District 9 ha varit nominerad.

• Bästa ljudredigering
Avatar
The Hurt Locker
Inglourious Basterds
Star Trek

+ Petters tips: Star Trek kammar hem guldgubben i den här klassen.

Vilka tror du kommer att vinna?

Jag håller tummarna för att geniala D9 vinner minst en Oscar.

En urtjusig slabserif

ITC Lubalin Graph är nyskuren (2002) och till viss del modern slabserif som baserats på samma x-höjd som ultraklassiska Avant Garde Gothic. Den påminner om både Rockwell och Memphis fast med en större variation och bättre spärrning. Jag har ett kärleksförhållande med Lubalin. Sedan augusti förra året är den en given del av Gamereactor och kommer så att förbli. Stilfullt klassisk men samtidigt lekfullt modern. Stora "R" och stora "G" är så snygga att man nästan börjar gråta.

Karaktärsmodeller 2.0

Prison Break, spelet, kommer mest troligt att stinka. Licensspel gör oftast det, speciellt de som baserats på en TV-serie. Att karaktärsmodellerna i spelet ser välgjorda ut går dock inte att ta miste på. Kolla bara på den här ingame-bilden på huvudrollsskådisen Wentworth Miller. Det ser ut som ett foto.

En fantastisk font

Jag har många typsnittsfavoriter. En hel mapp. Vissa används oftare än andra och i toppen hittar vi såklart Helvetica Neue, Chalet (House), Futura, Lubina Graph, Clarendon, Berling och... Champion Gothic.

Champion är spretigt skuret med stilar inom samma familj som skiljer sig markant från varandra. Ändå är det charmigt, välgjort och fantastiskt användbart. Jag använder det ofta, och har så gjort i snart tio år nu.

Champion Gothic nyttjar ett gammeldags tänk för att hjälpa designers att passa in sina rubriker av olika längd. Bokstävernas aktiva bredd förändras radikalt beroende på stil inom familjen och detta ger en känsla av gammalt. En känsla av klassisk typografi, blytyper och sättare med bläck fulla armarna. Jag är ordentligt svag för framförallt Heavyweight-skärningen (längst ned) som du säkert sett förekomma tusentals gånger här på siten.

Hysteriskt kul i Disaster Date

Tro det eller ej. Mitt bland all skit som MTV sänder finns guldkorn. De är få, och ofta på märkliga tider, men de finns. Disaster Date är ett sådant program. Kort, amatörmässigt producerat och halvt-om-halvt undangömt i en i övrigt usel tablå.

Disaster Date är klassisk dolda kameran-TV i nytappning. Kompis lurar ut kompis på blind date. Väl där möts de av en skådis som spelar überknäpp, ju längre de håller ut ju mer stålar får de efter att skämtet avslöjats. MTV själva beskriver programmet såhär:

"Har din kompis parat ihop dig med en tråkig, galen, egocentrisk eller bara rent av hemsk människa och skickat iväg dig ont anande på en blind-date medan hon själv stått brevid och tittat på med ett flin i ansiktet?"

Enkelt och roligt. Kvällens avsnitt var fantastiskt. Söt tjej på blinddate med helgalen kille i militärbyxor. Det började halvsömnigt med konstant fixering vid bröst och barnsliga utfall i form av pruttljud.

Sen brakade det lös på riktigt och efter att killen snattat åt sig tjejens telefon, fotograferat sitt skrev med den fick han åt sig en binda samt två tamponger. Bindan fäste han på huvudet medan tampongerna fick agera nunchuks. Ståendes på sin stol med mensbindan på huvudet och med full snurr på tampongerna skriker galningen "Jag är mensninjan!" så hela restaurangen hör. Och ändå sitter tjejen kvar. Otroligt. Men så vann hon grand prize också.

Barnsligt, lågt, larvigt, löjligt. Och fantastiskt roligt.

Disaster Date

Big nice melonsss...

Vansinne i Just Cause 2

Nu har jag spelat några timmar av Just Cause 2 och måste säga att jag aldrig sett ett så välfyllt och snurrigt spelsystem som det Avalanche skapat i uppföljaren. Det känns som om man kan göra allt. Länka ihop gastuber med bilar (för att sen skjuta på dem), bygga egna bomber av brinnande kvistar och oljetunnor, hoppa från biltak till biltak, kasta sig ur brinnande helikoptrar och slänga ut fallskärmen. Just Cause 2 är härligt vansinne i spelform. Det är helgalet, ultrasnabbt, hårt och svårt.

Spelkontrollen känns en aning klumpig och grafiken är inte den bästa jag sett till Playstation 3, men när jag nyss ombads skjuta ned en helikopter och löste det genom att grapplehooka mig fast under skrovet på den och skjuta sönder golvet med min uzi (för att sedan, strax innan den sprängdes, hoppa därifrån och segla ned mot marken med fallskärmen) så insåg jag hur roligt många kommer att ha med det här spelet. Möjligheterna verkar oändliga, nästan.

Recensionen av Just Cause 2 kommer att skrivas av Jonas Elfving och kommer att finnas med i mars-numret av Gamereactor.

Mer av Bad Company 2

Förkyld idag. Snyter mig var 4:e minut, harklar mig som en gammal, gammal farbror. Perfekt dag för att nöta mig igenom ytterligare ett par timmar av Battlefield: Bad Company 2. Jag hade fel i min förra blogg beträffande förstörbarheten. Jag har under dagen raserat ett tiotal hus helt och hållet.

Från Ryssland till Peru till Chile vidare till Arktis. Variationen är nästan i klass med Modern Warfare 2 såhär långt och en liten del av mig kan tycka att det blir en liten gnutta hattigt. Precis som i det senaste Call of Duty-spelet hinner jag knappt mer än vänja mig vid terrängen innan spelet kastar mig 3000 mil bort till en annan världsdel.

En annan sak som blivit väldigt påtaglig under dagens session med Bad Company 2 är hur mycket mindre humoristiskt det är än det första spelet. Visst munhuggs Sweetwater och Haggard litegranna ibland men momenten där de pillade varandra i öronen eller lekte sten/sax/påse är borta. Krigsromantiken och den numer Modern Warfare-doftande presentationen har tagit över mycket mer i tvåan.

Roligt så in i bomben var det dock för någon timme sedan där Sweets får frågan om de vill ta på sig ett till synes omöjligt uppdrag halvvägs in i äventyret. Han svarar: "If we don't do it they will send som pussy ass special ops with heartbeat-sensors on their guns". En klar diss av Modern Warfare 2. Och en rolig sådan.

Multiplayerdelen har jag än så länge bara snabbtestat. Tanken är att försöka spela ett par hundra matcher under de kommande dagarna. Betan är ute nu, flera av er har testat. Vad tycker ni?

Grafiken är en aning ojämn. Ibland hutlöst snygg (som på bilden) och ibland väldigt enkel och med fula texturer.

Up är här

Det har varit en lång, lång väntan på Blu-ray-versionen av Pixars senaste. Jag har längtat efter den i över ett år nu. Idag damp den in genom redaktionens brevinkast och möttes med ett litet glädjetjut och en stor blöt kyss (det sistnämnda är en lögn, men det lät roligt).

Strikeforce tråkade ut... igen

Tyvärr. Jag måste säga som det är. Jag måste säga det. Strikeforce tråkar ut mig. Jag må mycket väl ha varit ensam om att tycka att förra galan var unken (bortsett från en bra match mellan Tompson/Melendez var allt sub-par) och jag må vara den enda som inte anser att Lawler är frän att se på. Men det må vara hänt, isåfall. Jag börjar på ha fått nog av Scott Cokers UFC-utmanare.

Nick Diaz är fantastiskt underhållande att se på. Gegard är en mycket lovande fighter och Fedor är kejsaren av... allt. Men tre osedvanligt begåvade fighters kan inte rädda en hel organisation. Speciellt inte när varje gala lider av bristfällig presentation, hopplösa intervjuer, bedrövliga kommentatorer och slöa matchningar. Nattens gala (Strikeforce: Miami) är en av de sämsta MMA-galorna jag sett. Gamla trötta NFL- och WWE-stjärnor gned runt på mattan och skämde ut sig.

Bobby Lashley-fighten var ruttet matchad, märkligt dömd och genuint värdelös. Walker-matchen var ännu värre och hela grejen med att Lawler bara åt Melvins K-1-sparkar begrep jag verkligen ingenting av. Strikeforce känns lite som en farmarliga för amatörer. Trots att några av världens främsta lurar bakom kulisserna (Hendo, Gegard, Fedor, Shields). Nu hoppas jag istället att UFC 109 ska bli riktigt, riktigt bra och snabbt får mig att glömma nattens skräpgala från Strikefarce.

Jay Hieron-matchen ska tydligen ha varit kvällens bästa, men den TV-sändes inte eftersom den av någon outgrundlig anledning inte låg på huvudkortet.

Jag saknar tecknadet

Det är vad jag är. Illustratör. Egentligen så. Det är vad jag är utbildad till, illustratör. Jag jobbade mina första år efter studenten som illustratör och har tecknat i hela mitt liv. Nuförtiden ritar jag aldrig. Inte ens en gång per år. Att formge Gamereactor är tillräckligt för att min kreativa sida ska tillfredsställas. Ändå saknar jag det, tecknandet.

En vänlig medlem här på siten tipsade om en svensk internetbutik som säljer tecknarprylar. Pennor, papper, hjälpmedel. Jag köpte två uppsättningar markers (tusch) och ett par finare block med papper. De senaste dagarna har jag ritat lite igen och givetvis har det gått knackigt som bara den. Att rita är inte som att cykla. Mycket handlar om disposition, teknik, precision, stabilitet... och jag saknar allt detta efter mitt tio år långa uppehåll. Jag darrar i handen och slarvar som en galning.

Jag plockade fram lite gamla bilder häromdagen bara för att minnas mina gamla jobb. Jag ritade på uppdrag av Cancerfonden för en himla massa år sedan samt jobbade på en animerad reklamfilm för Rädda Barnen (som sändes på Anslagstavlan, för 100 år sedan... typ) och blev lite nostalgisk av att hitta alla gamla tuschgubbar. Nu har jag lovat mig själv att försöka rita lite varje vecka, hålla igång min numer skakiga vänsterhand.

Åh vad jag längtar...

Coen-bröderna = husgudar. Det vet du att jag tycker. Fargo, Big Lebowski, Barton Fink, Miller's Crossing och No Country for Old Men. Bröderna har gjort några av filmhistoriens bästa. Deras nästa, A Serious Man, har fått toppenfina betyg och Blu-ray-utgåvan kallas "briljant" tack vare fantastisk bildkvalitet och grym DTS HD-mix.

Jag längtar och längtar, och längtar. Jag hoppas att den dimper in till veckan.

Wii är en välbyggd konsol

Den har, som du ser, pajat väldigt lite i förhållande till konkurrensen. Att gamle Xbox 360 leder (/ligger under?) med hästlängder kommer knappast som någon överraskning.

Red Ring of Death - dominerar statistiken för antalet pajade konsoler. Närmare 10 miljoner Xbox 360-enheter har vid det här laget drabbats av röda ringen.

Strikeforce: Miami (imorgon)

Pang! Sonny Crockett kommer att vara där. Jag kommer att vara där i sinnet. Fysiskt = not so much. Jag ser det från sängen, imorgon på natten, istället. Strikeforce: Miami ser roligt ut på förhand. Detta är mina predictions:

• Nick Diaz vs Marius Zaromskis
Zaromskis är en vilde. Hoppsparkar, rundsparkar, snurrslag, hoppknän... rolig att se på, oförutsägbart svårslagen. Men Diaz är för luttrad, för hård. Och vinner via tjusig submission i andra ronden.

• Melvin Manhoef vs Robbie Lawler
Melvin Manhoef är en av de mest explosiva sluggers som går att hitta. Lawler likaså. Av denna match förväntar jag mig därmed inget annat än dunderilsket käftpisk i cirka två minuter, sen kommer någon av dessa herrar att somna in och sussa sött. Jag tror, trots allt, på knock-vinst för Manhoef.

• Herschel Walker vs Greg Nagy
47 år gammal NFL-allstar med stora MMA-ambitioner möter Ungersk klåpare. En match som kommer att lukta skunk, mest troligt - men jag tror på vinst för Walker.

• Jay Hieron vs Joe Riggs
Varför den här fighten inte ligger på galans huvudkort övergår mitt förstånd. Två underskattade fighters som både kämpar för att få sig en titelfight. Jag tror på en grymt bra match som Riggs vinner på knock i andra ronden.

• Bobby Lashley vs Wes Sims
Freakshow 2000®. WWE-paddan Lashley hoppas kunna ge uteliggaren och UFC-rejecten Sims ordentligt med stryk imorgon. Jag tror att han kommer att lyckas, snabbt dessutom. Lashley är för stark, för hungrig.

Vilka tror du kommer att vinna imorgon?

(Och by the way, EA utannonserade precis att Joachim Hansen, Jeff Monson och Bobby Lashley kommer att finnas med i kommande EA Sports MMA. De har också bekräftat Nick Diaz, Marius Zaromskis, Joe Riggs och Melvin Manhoef till spelet.)

Nytt spel från Shinji Mikami

Jag glömmer det ibland. Hur mycket jag gillar Shinji Mikamis spel. Hur högt jag håller honom om jag tvingas ranka favoritspelskapare. Gubben skapade Resident Evil-serien och producerade alla spel fram till Resident Evil 4. Mikami är en husgud hemma hos mig - och nj är han tillbaka.

Platinum Games har sedan starten övertygat, hårt. Capcom lär ångra sig bittert idag över att de faktiskt stängde igen Clover Studios och på flera sätt liksom föste ut supertalanger såsom Shinji Mikami, Atsushi Inaba och Hideki Kamiya. Mad World, Bayonetta och nu... Vanquish. Mikamis bebis.

Vanquish visades upp för första gången inatt. Trailern finns här på siten. En vitklädd framtidsriddare rycker ut för att slå tillbaka mot ett hot som invaderar San Francisco. Det ser ordentligt läckert ut och rykten hävdar att det är ett Lost Planet-doftande spel (action i tredjepersonsperspektiv) vi har att förvänta oss.

Vanquish. Namnet är väldigt bra. Designen på hjälten är väldigt bra och Platinum Games är väldigt (väldigt) duktiga. Resident Evil-seriens pappa är tillbaka, detta kan bara bli mästerligt.

Tron möter District 9

P.N.03-design? Shadow Complex?

Just Cause 2 - hela helgen

Jag har ingenting inplanerat i helgen. Nästan ingenting. Planen är att spendera så mycket tid som möjligt tillsammans med Rico Rodriguez. Kanske hinner jag klara det. Just Cause 2. Kanske hinner jag bara skrapa på ytan.

Just Cause var ett riktigt bra första-försök för svenska studion Avalanche. Visst, det var proppat av buggar och spelvärlden känns ofta stendöd, men spelkontrollen var bra och möjligheterna många. Just Cause var förde både Crackdown och Infamous med sitt helvilda upplägg där man med fallskärm, krok och välansade polisonger kunde bestiga i princip vad som helst.

Just Cause 2 har på förhand sett väldigt lovande ut. Avalanche Engine 2.0 ser ut att kunna konkurrera med genrens bästa och valmöjligheterna tycks vara oändliga. Jag ser fram emot att greppa fiender med kroken, kasta dem upp i luften och väl där fylla dem med hett bly. Jag ser fram emot att greppa förbipasserande helikoptrar och bara uppföra mig allmänt illa.

Jag hoppas innerligt att Just Cause 2 är spelet som det första aldrig riktigt blev. Det vore roligt om Avalanche slog igenom stort, om deras efterlängtade uppföljare visade sig vara helt fantastiskt. Efter helgen vet jag mer.

Ja, det är väl lika bra att erkänna

Varför inte. Jag har precis erkänt hur skamsen och ruskig jag är då jag sitter där framför Paradise Hotel och gapar. Jag kan lika gärna fortsätta. Tanken var att inte erkänna, att upprätthålla en profil som hårdsrocksgubben som föll för FM-rocken. Men nu sitter jag här, igen, och njuter av Alicia Keys senaste Visst, nej, huga nej. Jag jämför knappast fröken Keyes med lögnerna på Hotellet. Inte för en sekund.

Men Alicia är en annan av mina många guilty pleasures. Jag håller henne för mig själv. I all hemlighet gillar jag skivan As I Am ganska mycket. Nya The Element of Freedom är jag ännu svagare för. Produktionen är personlig, småskalig och för tankarna till Prince (som är en annan hemlisfavorit... fyfan, den här kvällen blir min död) och här finns en uppriktighet som så många storsäljande listartister i R&B-träsket saknar.

Sen är hon ju så vacker också. Alicia. Hon verkar ha massor av integritet. Och hon verkar cool. Ja... nu är det sannerligen dags för mig att kvarta. Jag lämnar er med fröken Keyes i lila spandexdräkt.

Pilotbrillor och spandex.

Skamsen och hemsk

Jag hade verkligen bestämt mig för att inte titta på den nya säsongen av Paradise Hotel. TV6 lobbade hårt med omfattande hype-kampanjer, men jag förblev ointresserad. En skön känsla då jag vanligtvis, allt-som-oftast, trillar dit på all typ av skräpkultur. Jag har hundratalet guilty pleasures. Jag fascineras av uselhet, smaklöshet och total talanglöshet (därav min enorma man-love för Hasselhunk).

Och visst, efter endast ett litet avsnitt av Paradise Hotel så satt jag där. Med kakhålet på vid gavel, stirrande på allt dumt som sades, allt dumt som gjordes. Paradise Hotel är precis som vanligt någon slags uppvisning i smädelser och trams. Brunbrända Stockholmsmodeller sprätter runt på märkligt utformat lyxhotell för nionde säsongen i rad. Alla ligger med alla, alla bränner alla. Falskspelet går över alla gränser. Ingen vet vem som ljuger eller vem som talar sanning.

Och jag är fast. Jag kan inte sluta titta och just nu känns det ohållbart att ens missa en sekund av det som återstår av säsongen. Stefan fick åka hem för att han med slickfrisyren lurade den där tjejen. Nelly-modellen (han den blonde) fick komma tillbaka och den där Cimon verkar hela tiden för slug för alla de andra på hotellet.

Det är TV-drama när det är som allra sämst, egentligen. Samma visa varje kväll. Överdrivet förfriskade tramsputtar pratar strunt, ljuger varandra i ansiktet och lipar så det står härliga till. Ibland får någon stackare åka hem, ibland får någon stackare som åkt ut komma tillbaka. Det är reality-TV anno 1999. Formatet har utvecklats betydligt sedan Paradise Hotell skapades. Ändå sitter jag där. Som ett fån.

Och skäms...

Don Draper. Störst.

Min fascination för Mad Men-karaktären och reklammannen Don Draper har nu övergått i besatthet. Tyvärr. Jag kan läskigt nog knappt tänka på nåt annat än Drapers tystlåtna coolhet. Jag har sett sex avsnitt av Mad Men säsong 3 och är helt övertygad om att världens bästa dramaserie bara blir bättre, bättre, bättre och... bättre. Återkommer med minirecension om sex avsnitt, tills dess: Beställ DVD-boxen.

Draper. Out.

Kostymtips från Tito

Det har blivit väldigt lite MMA-bloggande för min del på slutet. Detta då jag sedan en tid tillbaka plitar ned lite om den ljuvliga sporten på daglig basis för specialsiten MMAnytt.se.

Men så snubblade jag över denna fantastiska bild på Tito Ortiz och frugan Jenna Jameson, och den måste bara upp. Varför? Kika på Ortiz kostym. Jag har aldrig i hela mitt liv sett något coolare. Som ett gigantiskt flak av skabbigt gangster-tyg. Ett grått nattlinne, if you will. Med små, små minislag högst upp vid halsen. Jag har skrattat i timmar. Men så har jag usel humor också.

"Jo, så att... den blev lite för stor"

Bomber i Irak

(Denna blogg om filmen The Hurt Locker innehåller spoilers för dig som ännu inte sett den.)

Förväntningarna var skyhöga. Jag hade hypat sönder den redan innan Blu-ray-utgåvan nådde min brevlåda. Ibland förstör jag för mig själv mer än nödvändigt. Jag tror att jag säkert läst 20 recensioner om The Hurt Locker innan jag såg den igårkväll.

Det har gått cirka fem år mellan varje film som Kathryn Bigelow regisserat. Från Point Break (underbar) till Strange Days (underbart usel) vidare till K-19 (underbart superusel). Bigelow tillhör en extrem minoritet. En kvinnlig regissör som verkligen förstår sig på action. Och The Hurt Locker är hennes tveklöst bästa.

En relativt billig och anspråkslös film på papperet. En gripande och nervkittlande thriller reellt. Med ett manus skrivet av frilansjournalisten Mark Boal (som under ett par veckor följde med ett bombteam i krigets Irak) är hon nu favorittippad tillsammans med James Cameron inför den kommande Oscarsgalan.

Filmen utspelar sig 2004. Irak är invaderat och kaos råder. Den inledande minuten är intensiv som få, citatet "krig är en drog" sitter som klistrat över skärmen medan en bomb blir undersökt av fjärrstyrd bombrobot. Pang. The Hurt Locker är igång, och man sitter där bara efter tre minuter och spänner sig i hela kroppen.

Bigelows ofelbara förståelse för actionmomentens grundläggande psykologi bidrar till en nerv som gör den här filmens spänningsmoment nagelbitande effektiva. Jag ser sällan filmer jag lever mig in i så mycket som jag gjorde med denna.

Till skillnad från så gott som alla krigsfilmer jag någonsin sett lyckas Bigelow, i alla hennes nyanser, helt skippa den fördömande och ofta indoktrinerat definitiva känslan av ensidighet som allt för ofta degraderar krigsfilmens karaktärer till pannkaksplatta riddare som slåss för den ofelbara godhetens skull. I The Hurt Locker är ingen perfekt, det är den imperfekta dynamiken i den lilla bombgrupp som filmen släpper in oss i som skapar dynamiken. Den orädde, den rädde, den försiktige. Intresset för kriget som en mänskligt fenomen, inte för ondskan eller orättvisan.

Tristess och terror vävs samman med hjälp av skickligt berättande. Manuset är strålande hela vägen igenom och skådespelet känns väldigt gediget och trovärdigt.

Varje scen blir personlig, karaktärerna känns levande och riktigt efter bara några sekunder. Det är inte särskilt många idag levande regissörer som kan göra det som Bigelow bevisligen kan. Ändå är Hurt Locker inget mästerverk, inte för mig.

Irritationsmomenten dyker upp lite här och där. Karaktärerna känns ibland lösryckta, den skakiga handkameran överdrivs en gnutta och realismen tar stryk på regelbunden basis. Bara det faktum att filmen hela tiden visar hur bombdesarmeringsteamet bestående av tre modiga killar aldrig varken deltar i en konvoj eller ber/får understöd, inte ens under skarpa lägen, blir snabbt ganska larvigt. Ingen Hummer åker ensam i Irak i verkligheten då den amerikanska arméns grundregler tydligt statuerar att minst tre bilar måste följas åt med en minimum-mängd på åtta soldater.

När trion sedan stöter på topptränade, brittiska legoknektar som varken vet hur man använder ett maskingevär (skjuta från höften slutade vi väl med efter Commando?) eller hur man gömmer sig för snipereld, då tappar The Hurt Locker. En överdrivet iskall Sergeant J.T. Sanborn prickskjuter irakiska snipers på 450 meters håll (medan de springer). Detta medan de lösdrivande legoknektarna skriker, gråter och blir bortskjutna som flugor.

Magasinet på trions sandpinade AG-90 får blodstänk av sig. Geväret fungerar inte. Det tar sex minuter att dela ut sysslorna "spotta" och "gnugga" mellan varandra istället för att bara snabbt rycka ur kulorna och stoppa dem för hand i geväret. Under de här scenerna känns filmen inte alls realistiskt längre. Inte trovärdig. Den känns som Rambo III, fast utan steady-cams, puffiga pecs och mörkröda bandanas.

Jag är vanligtvis inte alls den som skriker över verklighetstrotsande filmlogik. Om Jason Bourne skjuter 21 skott med en pistol vars magasin bara rymmer 17 är jag alltid den sista som bryr mig. Men i The Hurt Locker blev det för mycket, vilket såklart drar ned helhetsbetyget för min del.

Att den både var spännande, innehöll ett skickligt bildspråk, fantastiskt skådespeleri och dramaturgisk briljans tummar jag dock inte på.

Gapa stort.

Vad ska jag med den till, Apple?

Apples keynote tidigare ikväll var välregisserad, lugn och sedvanligt trivsam. Steve Jobs är en trollkarl där uppe på scenen i sina stentvättade mamma-jeans och det är skönt att se kunggubben på benen igen.

Jag hade hoppats på utannonseringen av en helt ny Iphone. En lite mindre, med uppfräschad design och ny kamera. Men ingen ny Iphone visades upp ikväll. Ingen ny Ipod.

Den stora nyheter heter Ipad och är, rent krasst, en förväxt version av Ipod Touch. Eller en dyr e-bokläsare. Om du så vill. Ipad surfar, kirrar mailen och kör dina favorit-appar. Den visar också video och har en sjuhelvetes batteritid. Den kommer att vara ganska billig också (4995:). Men ja. Vad ska jag med den till?

Förutom Ibook Store och den självklara e-boks-funktionen (jag måste verkligen skaffa mig en e-bokläsare) känns Ipad som den mest överflödiga prylen Apple knåpat ihop sedan Apple TV. En gigantisk Iphone för 5000 kronor, som det inte går att ringa med. Som dessutom har en 4:3-skärm vilket innebär att 16:9-video kommer att ackompanjeras av svarta widescreen-kanter.

Jag vet inte jag. Apple är ett oerhört spännande företag vars produkter ligger mig varmt (varmt) om hjärtat. Med Iphone revolutionerade de mobilmarknaden och inom några år kommer de att dominera den. Ipad däremot är inget som gör mig direkt svettig av upphetsning och innan någon ultrasmart funktion som ännu inte visats imponerar skiten ur mig tänker jag undvika en impulsdriven förhandsbokning.

Bara jag i Auto Assault

Jag spelade World of Warcraft i cirka fem dagar innan det avinstallerades på min dator. Det kommer aldrig att installeras igen. Någonsin. Jag testade Ultimate Online i tre dagar. Jag spelade det aldrig igen. Eve Online har jag bara sett under ett par rätt menlösa maraton-pass. Age of Conan har jag testat i någon timme och Warhammer Online har jag inte rört. Inte sett. Aldrig testat.

Onlinerollspel är verkligen inget för mig. Jag gillar att fördjupa mig i vissa spel, men att tvingas spendera 500 timmar för att nå min karaktärs maxkapacitet - redan där har jag tappat intresset för speltypen helt och hållet. Jag gillar att spela några timmar åt gången. Och ganska snabbt bli bra. Jag gillar att köra 40 varv i en trimmad GT-R, eller skjuta lite Helghaner i Killzone 2.

Det enda onlinerollspelet som lyckades kombinera dessa delar på ett trevligt sätt var gamla nedlagda Auto Assault som jag spelade i ett par veckor. NetDevils massiva onlinevärld gladde en racingtokig, Mad Max-dreglande, skäggälskare som undertecknad. Jag röjde runt i egenbyggd superkärra och körde ihjäl folk. Online.

Det var tider det.

Men egentligen... egentligen var Auto Assault ett skitspel. Ingen ville spela det. NetDevil hade misslyckats och servarna stängdes. Några tankar på en uppföljare existerar ej. Men det hindrar inte mig från att drömma. Ett onlinerollspel med bilkörningen från Dirt 2, över enorma landskap. När man väl hoppar ur kärran skulle det fungera som Borderlands, typ. Då skulle jag lägga 500 timmar på att nå leveltaket. Tror jag i alla fall.

Hårt upplägg och ordentligt kääs grafik. Auto Assault var ljuvligt.

"Tjena, tjena, Fotomicke här!"

Internet är underbart. Allt går att hitta. Ena sekunden läser jag en briljant intervju med bröderna Coen, nästa sekund kikar jag på en film föreställande en naken (och ordentligt korpulent) japan som dansar i en liten skrubb.

I somras tipsade min fototokige lillebror Måns mig om en ordentligt rolig knäppgök vid namn Fotomicke. Pryltokig hobbyfotograf som i en egen Youtube-kanal rapporterar hysteriskt om de mest världsliga händelserna du kan tänka dig. Fotomicke kör motorcykel. Fotomicke fotar en trattkantarell, Fotomicke packar upp ett paket.

Fotomicke framstår såklart som en eldsjäl, som en konstant glad tokfrans och som lite av en Eilert Pilarm-figur vars ambitiösa videobloggande skapat en kult. Personligen kan jag liksom inte sluta kika på Fotomickes gladsinta upptåg. Och när han skickar in en Lena Philipson-powered superdans till uttagningarna av Let's Dance, jag då skrattar jag så jag trillar ur skrivbordsstolen. Fotomicke - du regerar!

Fotomicke som revolverman

Fotomicke morsar på Yngve Ask

Fotomicke live från Stockholm

Fotomicke i Arvidsjaur

Fotomicke fotar svamp

Fotomicke kör Honda Goldwing

Fotomicke öppnar paket

Fotomicke i Norrland

Fotomicke fotar fina skor

Fotomicke gör en fotomiss

Fotomicke dansar och sjunger

Fotomicke här!

Battlefield: Bad Company 2

Vi får tyvärr inte fånga screenshots från Digital Illusions stekheta uppföljare. Eller vi får ta bilderna, men inte visa dem för er. Jag har i alla fall suttit en liten timme och känt en del på spelets två första banor, och det lovar gott. Ett snötäckt Ryssland proppat med kuperad terräng och fräna legoknektar i virkade rånarluvor. Alla redo att dö.

Grafiken är inte särskilt mycket snyggare än i det förra spelet och den förbättrade förstörelsen märkte jag inte mycket av, alls. Husen går fortfarande sönder i utvalda bitar och stommarna står fortfarande kvar. Men istället är tempot ljuvligt, spelkontrollen precis lika bra som sist och ljudet fullständigt fantastiskt.

Det finns faktiskt bara ett par spel som kan tävla med Bad Company beträffande ren ljudkvalitet. Metal Gear Solid 4, Crysis och Killzone 2. Inga andra. HDR-ljudet i Bad Company 2 mäter akustik beroende på var man befinner sig och låter skottens eko slå tillbaka i varierande hastighet och volym i förhållande till hur när man är en husvägg. Det är knappast exklusivt för Dice spel men det fungerar bättre här än i så gott som alla andra actionspel jag testat.

Lägg sedan till välregisserade mellansekvenser och kvalitativt röstskådespeleri och det känns som att vi kan se fram emot en riktigt bra uppföljare. Imorgon ska jag spela mer.

Fem miljoner kvar för Avatar

Jag vet. Det har varit en himla massa tjat om Avatar här i bloggen. Men jag kan inte rå för det. Camerons epos fascinerar mig på flera plan, inte minst i dess förmåga att attrahera alla sorters biopublik.

Sist jag bloggade om Avatars jakt på Titanics rekord över världens mest inkomstbringande filmer var det hundratals miljoner dollar kvar innan smurfarna skulle nå båtfan. Sedan dess har Pandora välkomnat tusen och åter tusen nya turister och dragit in ytterligare 236 miljoner dollar.

Efter helgen kommer rekordet som Titanic satte för 14 år sedan att vara krossat. Smurfarna kommer att äta båten till frukost. Det är just nu bara 5 miljoner dollar kvar innan Camerons senaste toppar listan över tidernas mest inkomstbringande biorullar. 1,843 miljarder dollar står Titanic på. 1,838 miljarder dollar är den fantastiska summa som Avatar hittills dragit in. Hissnande summor, återigen.

http://www.boxofficemojo.com/alltime/world/

Jag kan inte sluta obsessa över detta. Sorry.

American Football

Mike Kinsella är briljant. "Owen" är regelbundna invånare i min stereo och studioprojektet American Football fortsätter att åldras med maximal värdighet. Jag brukar oftast rynka på näsan åt den här typen av slafsigt arrangerad indie, framförallt när det inkluderar falsksång, men Never Meant är för bra för att ignorera. Ja, hela skivan är älskvärd.

Never Meant får bli min stillsamma tisdagslåt. Lyssnar gör du (som vanligt) i en webbläsare som inte stavas Explorer.

Deadlinestress, fast lugnt

Vi ska precis lämna Gamereactor #72 till tryckeriet och jag gläds över hur lugn dagen varit. Ingen stress, ingen crunch, bara sovmorgon plus slutkorrektur och sedvanligt tramsig internhumor. Jesper fick sig en namnlapp, bland annat. Nu vet alla vad han heter.

Gamereactor #72 finns i butik den 5:e februari.

Hello!

Nu ska här bakas kakor

Formgivaren Beverly Hsu har gjort världens skönaste och samtidigt världens mest onödiga pryl. Baktillbehör som tillåter dig att göra Helvetica Neue-kakor. Mitt favorittypsnitt (som Gamereactors logotyp består av, bland annat). Jag måste äga dem. Jag har redan mailat och bett om att få köpa en uppsättning. Här ska bakas...

Baka baka liten kaka.

MacGruber!

Det var det jävligaste. Saturday Night Live-gubben Gruber har ju varit på tapeten som tänkbart långfilmsmaterial ett tag, nu har trailern dykt upp. Från ingenstans. Och den är fantastisk. Påkostad, helsjuk och rolig. Jag älskar. Jag skrattar. Jag vill se MacGruber!

MacGruuuberrr!

Gruuuber!

Tjock-TV:n är tillbaka

Nu har vi alla precis köpt på oss 55-tums-LED-skärmar, plasmor och stora DLA-projektorer. Vi trodde att vi köpt in oss i framtiden. Men vi hade fel. LG släpper alldeles snart sin ultramysiga "Serie 1 television" som är precis vad den ser ut som, en liten CTR-TV på 14" för dig som tröttnat på platt-jakten och vill kicka skiten old school.

Jag trodde inte jag skulle skriva det här, och skäms lite för att jag gör det, men den här TV:n vill jag ha.

Series 1 finns än så länge bara i Korea och kostar där cirka 1800 kronor.

Ett skåp av smärta

Jodå, jag har nog hypat sönder den. Tyvärr. Jag har så höga förväntningar att jag nästan inte klarar av våndan att vänta. Jag svettas vid blotta tanken på att måsta hålla mig i 48 timmar till innan Bigelows favorittippade Oscars-dräpare ska avnjutas i ljuvliga 1080p. The Hurt Locker har anlänt. Petter är sugen. Godnatt.

Zee hört lockööh.

Det här omslaget valde ni!

Rösterna är räknade, med 309 rösters marginal vann omslag #3 och kommer därmed att pryda vårt nya nummer (utkommer den 5:e februari). Tack alla ni som röstade!

"I am pushing the senses"

Det är nästan samma visa varje gång. Inför den värsta deadline-rushen väljer vi Feeder i redaktionsstereon. Eller ja, jag och Mäki väljer Feeder. Micke får lyssna på det som bjuds. Deras pumpande driv i perfekt variation med delikata, svepande ballader - gör deras musik maximalt av-stressande.

Pushing the Senses är verkligen en genial skiva och jag sörjer det faktum att jag så ofta glömmer Feeder i diskussioner om favoritband. Comfort in Sound, Senses och Silent Cry är tre fantastiska skivor från en trio som bara blir bättre och bättre ju längre tid som går.

Om ett par timmar kommer vi för övrigt att avslöja vinnaren i omslagsomröstningen. Jag har räknat över 1000 mail-röster samt alla kommentarerna i bloggen. Det var inte kul. Men att så många röstade: Det var däremot riktigt kul.

(Lyssnar på låten gör du genom att klicka på den blå pilen...).

En gyllene gud

Jag jobbar fortfarande. Bra dag idag, tidningen (Gamereactor #72) börjar se färdig ut. Den senaste timmen har jag poppat Bush så väggarna vibrerar. Det händer sällan nuförtiden att Gavins kungband hamnar i skivspelaren. Vilket är synd, för Bush har gjort så oerhört många bra låtar.

Bäst är inte gamla goda Razorblade Suitcase eller Sixteen Stone. Nej. Bäst är 2001-plattan Golden State som faktiskt inte innehåller en enda dålig ton. Golden State är en gyllene skiva, bokstavligen, och tangerar epitetet briljans flera gånger än man kan tro.

Musiken på Golden State är rå, ruffig och sådär avklädd som så få skivor blir. Som så få artister/band tillåter sig att vara. Headful of Ghosts är mest troligt den bästa låt som Bush har gjort.

En vacker film... svensk också

Tro det eller ej. Jag såg en svensk film i helgen som både var filmtekniskt skicklig, innehåll ett fantastiskt vackert bildspråk och kvalitativt skådespel. Det händer inte ofta, men Flickan är en svensk film du helt enkelt måste se. Nu ska jag äta korv.

Ensam och blek.

JVC HD750 vann hela rasket

What-HiFi är en av mina favorittidningar. Ständigt intressant, konstant välstrukturerad, snygg och proppad av välmotiverade åsikter. Varje år håller tidningen i en gala där de (precis som Gamereactor) utser årets bästa i 10 olika kategorier. Förutom delkategorierna koras det även en overall-vinnare varje år. En produkt som överträffat alla årets förväntningar, en produkt som du bara inte kan klara dig utan.

Ifjol var det en Sony-TV som vann storpriset. I år var det JVC:s DLA-projektor HD750 (storebror till prisvinnande HD350) som plockade hem finpriset och korades till fjolårets mest självklara måste. "It's excellent" är det slutgiltiga utlåtandet. Och här på Gamereactor kan vi inte annat än att hålla med.

Vår egen JVC DLA-HD750 har gått i snart 700 timmar här på redaktionen och har imponerat konstant sedan inköp. Det finns en klarhet och en detaljrikedom i bilden som är enastående, färgerna är fantastiska liksom den avgrundsdjupa svärtan. HD750 är en briljant projektor som förtjänar alla priser och alla fina betyg det får.

Minus den plastiga och idiotfula fjärrkontrollen är det svårt att hittas några fel på HD750.

En materialists bekännelser

Freud var en klok jävel. Hegel likaså. Ut med idealismen, in med materialismen. Alla sociala fenomen bestäms av ekonomiska motiv. Den som äger prylar mest när han dör - vinner. Ibland önskar jag att jag kunde vara annorlunda. Byta ut ramverket, fylla gubben med ny grundtro. Jag vill ibland tro på nåt annat. "Reellt existerar enligt idealismen endast vårt medvetande, medan den materiella världen, verkligheten, naturen endast är en produkt av medvetande och uppfattningar."

Jag vill tro på det. Men jag vet hur jag är. Lyckan går att köpa för pengar. Jag går på moln när jag får handla, ruset räcker bara visst länge. Min existens mäts i materia. Platon kan dra något gammalt över sig.

Under dagen idag har jag suttit och orerat över allt jag vill köpa. Saker som finns kvar att inhandla. Och om filmer jag vill äga (och se), skivor jag vill lyssna på (och köpa) samt spel jag vill spela (och samla på). Mus-Olle 2.0, om du så vill. Mus-Petter. Fast utan skolådan fylld med döda näbbmöss.

Jag har gjort en liten lista över saker som jag just nu önskar mig. Vissa är på ingång till veckan, andra är bortom räckhåll och förblir rena fantasier. Högt och lågt, smalt och brett. Jag bränner allt krut på en gång - här kommer:

Petters önskelista 2010

10. Charles Eames Lounge Chair
Charles Eames/Ero Saarinens tidlöst vackra plywood-fåtölj har jag drömt om i snart tio år. Ett original kostar häst, och jag kan aldrig förmå mig att ens tänka tanken på att lägga sportbilspengar på en stol. Men jag önskar mig en, oavsett. Såhär ser den ut...

09. MK 150 THX Speaker-system
Jag vill ha nya högtalare i hemmabion. Miller Kreisels monitorer skulle inte sitta fel. Men de är för dyra. 74.995:- får man lägga för 150-paketet. Otäckt dyra.

08. Stage 3.1 EVO IX-trim
Min Evo IX är en rolig bil. Pigg, plastig, stygg och fullständigt kompromisslös. 300 hästkrafter och konstant fyrhjulsdrift innebär roliga bandagar och en hel del omotiverat (och barnsligt) snö-sladdande. Men jag vill ha mer. Jag fantiserar om 500 Hk. Turbobyte och dödsfart rakt ned i en ravin.

07. Ekornes Stressless bio-stolar
Stolarna är för dyra, tyvärr. Men drömma går ju. Fem stycken Stressless Home Cinema-stolar i gräddvitt skinn skulle passa perfekt i min hemmabio. Jag skulle somna efter anslaget, dock. Ett minus såklart. Såhär ser de ut...

06. Battlefield: Bad Company 2
På måndag (imorrn!) anländer recensionsversionen av Digital Illusions stekheta uppföljare. Jag hoppas på bättre story och mer variation i uppdragen, och ett mindre magnetiskt huvud.

05. Joon-ho Bongs Madeo
Joon-ho Bong, tokgubben bakom Korea-rullen The Host (som var briljant) är tillbaka med en film som beskrivs som den bästa thrillern sedan Psycho. Jag längtar så det svider i skallen. Missa inte trailern.

04. Dualit Vario Brödrost
Engelsk, klassisk, ursnygg. Jag vill sitta som Sting vid frukostbordet i dyra tofflor och mörkröd morgonrock, rosta brödet på endast en sida och läppja te. Jag gillar inte te, men skulle tvinga mig själv om jag ägde en Vario... och en mörkröd morgonrock. Den är ju så ljuvlig.

03. Nissan GT-R V-Spec 2010
Växellådsproblemen är ett minne blott. 31 hästkrafter har tillkommit. V-Spec:en förgör allt motstånd på ringen. Jag vill äga den. Jag vill älska den. Godzilla möter Gundam.

02. Shun Elite knivserie
Jag har några av Kai Shuns Classic-knivar. De är fantastiska. Nu vill jag äga hela Elite-serien. Drömma går ju. Såhär ser de ut...

01. The Hurt Locker
Fjolårets absolut bästa film enligt alla vettiga kritiker. En av världens bästa krigsfilmer, ever, enligt The Hollywood Reporter. Den är beställd på Blu-ray, Kathryn Bigelows nya. Hoppas den anländer i början av veckan. Kika på trailern...

The Hurt Locker. Jag längtar så att jag nästan... sprängs.

Maynard gör vin i öknen

Tool är ett av mina favoritband. Har rådiggat Maynards gurglande skönsång i 15 år nu och har inga planer på att sluta. Maynard är, precis som hela Tool:s stage persona, en skygg jävel. Märklig och udda. På scen står han i mörkret och svajar fram-och-tillbaka som ett tunt vinterträd. Han har för mig alltid framstått som en mycket märklig liten man.

Döm av min förvåning då jag igår surfade Apples eminenta trailer-sida och hittade en snutt om en kommande dokumentär innehållande Maynard James Keenan... som vinmakare. Ja jävlar. Tydligen är det Maynards stora passion förutom musiken. Han gör vin. Han gör vin i Arizona. Ute i öknen. Något som helt enkelt egentligen inte ska vara möjligt.

Vinet heter Judith, som hans mor. Och som A Perfect Circle-hitlåten. Och det ska smaka toppen, tydligen. Jag ser verkligen fram emot att se hela filmen.

Blood Into Wine - trailer

Välj vårt nästa omslag

Nu var det dags igen. Dags för oss på redaktionen att låta er läsare välja vilket omslag ni vill se på vårt nästa nummer. Glöm alternativa "prenumerant-omslag", bundlade kalendrar eller andra halvtrötta bonusar, som Gamereactor-läsare får du vara med och bestämma exakt vad som ska pryda nummer 72.

Jag har under dagen skissat fram tre stycken omslag som du kan välja mellan och precis som vanligt går det till såhär: Du skriver vilket av omslagen du vill ha som en kommentar här i bloggen eller mailar din röst till petter@gamereactor.se. Vi sammanställer rösterna på måndag och meddelar då vilket av omslagen som fick flest röster.

Rösta away!

(Som vanligt är omslagen bara skisser och inte 100% färdiga beträffande textrubriker/korrektur.)

I'm With Coco

Hatet mot NBC i USA just nu är stort. Hatet mot Jay Leno är ännu större. Tonight Show-konflikten mellan NBC Universal, Leno och Conan tog gigantiska proportioner innan den löstes, och ett redan skamfilat NBC har skadats ytterligare på grund av ordentligt korkade beslut och en oförmåga att sköta förhandlingarna med Conan på ett snyggt sätt.

Det hela började ju, som vi redan vet, med att både O'Brien men framförallt Leno drog dåliga tittarsiffror, inte minst Jay Leno som med sitt nya junk-talkshow snabbt gick från 17 miljoner tittare till dryga miljonen. NBC-chefen Jeff Zucker sade stopp och lade efter samtal med Leno fram förslaget till Conan att hans Tonight Show skulle flyttas till efter midnatt, eller så skulle O'Brien tvingas lämna NBC helt och hållet.

Conan valde det sistnämnda och gör sitt sista avsnitt av The Tonight Show ikväll. En sorglig historia där Leno visat prov på sin girighet ännu en gång och där NBC:s chefer visat exakt varför de som network fortsatt att tappa under de senaste tio åren.

I gårdagens avsnitt av Tonight Show berättade Conan att han tänkt göra slut på så mycket av NBC:s pengar han bara kan innan han slutar. Detta efter att han sjungit en sång om NBC:s uselhet, något han absolut inte fick "prata om" under sändning. Klippet nedan visar hur det såg ut då O'Brien brände 12 miljoner kronor på 30 sekunder, något som han tänker toppa ikväll.

Conan köper en Veyron för NBC:s pengar...

Det ryktas nu om att Comedy Central redan skrivit kontrakt med O'Brien för en ny talkshow. Jag hoppas att så blir fallet för i min värld är den rödlätte tokfransen alltid mycket bättre än tröttgubben Leno.

En kärleksfull idiotförklaring

Jag har redan bloggat om skivan. Och om låten. Vertical Horizons nya platta är inget vidare. Två av låtarna är kanonbra, resten stinker. Första spåret är dock briljant, inte minst eftersom Matt Scannel lyckas så snyggt med att ömsint och kärleksfullt idiotförklara sin ex-flickvän på ett sätt som får mig att skratta, högt.

All is Said and Done känns ärlig på ett sätt som trosrock sällan gör. Han vill förklarar för sitt ex att Jorden inte snurrar runt hennes huvud, att allt inte kretsar kring hennes enorma ego. Hon kan inte lära fåglar att flyga, och hon skiner inte starkare än solen. Det är giftigt, roligt och snyggt formulerat. Att det effekt-tunga riffet rockar gör knappast den här låten mindre genial.

(Lyssna gör du genom att klicka på den blå pilen.)

Matt och hans bästis, Neil Peart, åker racerbil. Damn you!

Störtskön retro-flirt

Frilansformgivarna Penney Design gör en hel del snygg form. Deras retro-härliga spelomslag är knappast det bästa i deras portfolio, men fortfarande så sköna att man bara myser inombords.

Kika på fler sköna retro-omslag

Neutraface på min vägg

Jag blev så förtjust i House Industries nya typsnitt Neutraface att jag beställde en frigolitskylt och smällde upp på sovrumsväggen. Billigare än en tjusigt inramad tavla och ganska roligt. Annorlunda.

Sooooova.

Brassa aliens i New York

Vi vet några få nya saker om Crysis 2. Det kommer att utspela sig i New Yorks innerstad. Stadskärnan kommer att frysas till is en bit in i spelet, och Nomads nano-dräkt kommer att erbjuda ett par nya funktioner. Inom kort kommer vi att veta betydligt mer. Jag längtar redan så jag svettas. Crysis 2 kommer mest troligt att bli dödsfränt.

Hoppas Faith står i vägen...

Riktig gura i Rock Band 3

Det finns en del smaskiga rykten om Rock Band 3 just nu. Ett handlar om att spelet kommer att bundlas med en synth, ett annat om att trummorna kommer att vara fem-delade med riktiga hi-hat-cymbaler samt en fristående virvel. Andra rykten viskar om konstant stämsång, om medföljande mickstativ om obligatorisk dubbelpedal och om ett "simulation"-läge bland svårighetsgraderna.

Det smaskigaste ryktet om Rock Band 3 är dock det om de nya gitarrerna. Vissa hävdar att MTV Games varit med och utvecklat en plastgitarr med virtuella strängar som kommer att kräva att man lär sig grundackorden för att kunna spela på de högre svårighetsgraderna. Något som låter förbannat fränt i mina öron.

Gitarren till Rock Band 3?

Världens fulaste tillbehör?

Sonys kommande Motion Controller till Playstation 3 kan definitivt bli en häftig pryl. Jag ser framförallt fram emot att spela något smaskigt ninja-spel då jag får vifta staven som ett svärd. Typ. Men designen är verkligen inget vidare, även om dessa bilder är "unofficial images". Wand/Arc ser sinnessjukt fånig ut och liknar mest något hämtat från My Little Pony-världen.

Senare i år släpps den, och då får vi se om det är något att ha.

Nicolas Cage fascinerar mig

Nicolas Cage är en av de tradigaste skådespelarna jag känner till. Visst, han var bra (och hård) i Wild at Heart för 20 år sedan, skaplig i Leaving Las Vegas (faktiskt, han var inte värd den där guldgubben, tyvärr) och helt okej i Bringing Out the Dead och The Rock. Sen har det bara gått utför för en av Hollywoods flitigaste. Hans produktionsbolag köper upp buntar av heta manus och licenser, som producent är Cage duktig men filmerna han medverkar i, och rollerna han gör - har på senare år enbart luktat skunk.

Ändå längtar jag efter mer. Mer av samma trötta minspel som jag sett i 30 filmer nu. Mer av samma slöa överspel, mer av hans vansinniga frisyrkreationer och bländvita porslinsgaddar. Ghost Rider, Next, National Treasure, Knowing, The Wicker Man, Bangkok Dangerous... filmer som alla varit genomusla. Ändå fascineras jag av mannen med håret.

I kvällens totala tristess har jag (i brist på något vettigt att göra) återigen satt samman en liten lista från några av Nicolas senaste storfilmer med illustrativa bilder på både hans vackra hår samt hans makabra minspel. Se och njut.

Det var såhär det började

Har gått igenom gamla mappar idag, sorterat och slängt. Bland annat. Och mitt i alla gamla usla tuschteckningar och urklipp ur Computer and Video Games hittade jag kopierings-originalen till nummer 3 av min första speltidning. Ett skolprojekt/fanzine som jag gjorde på kvällarna, och skrev ut på morsans jobb. Det var här det började, en gång i tiden. För 15 år sedan.

Jag har skrattat gott åt innehållet och njutit av ljuvligt värdelös grafisk form. Skrivarn på morsans jobb verkar ha varit grym dock, dubbelsidiga, vikta A3:or med bra upplösning.

Tre år av frilansflams blev till ett uppkopierat fanzine som blev till tryckdummy som blev till uppköp av Spray. Gejmer blev Gamer, Gamer blev Missil.

Historiens fulaste konsoler

Det blev en ordentlig diskussion om formmässig effektivitet och design i min blogg om historiens snyggaste konsoler. Förutom en del högljudda fanboys luftade många av er väl motiverade åsikter och jag förvånades över hur många det var som faktiskt inte gillade designen på Playstation 3. Efter en par veckors betänketid har jag i ännu en högst personlig lista korat vad jag anser vara historiens sämst designade konsoler:

5. Virtual Boy (1995)
Nintendo
Bortsett från ett lyckat typsnittsval i Virtual Boy-logotypen var det faktiskt ingenting med detta dunderfiasko till spelmaskin som inte var drängfult. Hysteriska former, skrikig färg och en himla massa bökiga detaljer gjorde denna korkade burk till en av tidernas fulaste spelmaskiner.

4. Atari Jaguar (1993)
Atari Corporation
Den såg inte riktigt klok ut. Jaguaren. Som en blandning mellan ett funkis-skadat rymdskepp, en industri-dammsugare och ett grytunderlägg. Som om en bulligt stygg plast-dosa vars identitet verkligen osade uselhet. Att färgen var gråblå och att logotypen likade den på min usla BMX ("The Dominator") gjorde knappast Ataris tokflopp snyggare. Inte blev det bättre heller av att handkontrollen påminde om en gigantisk hög med gamla knappar som kastats ihop till en skrattframkallande styggelse vi ofta kallar "knappklumpen".

3. Sony Playstation 3 (2006)
Sony
Såja. Håll raseriutbrottet inne nu tills du har läst klart texten. För även om Playstation 3 egentligen inte är fulare än Atari Jaguar, så kvalar den enkelt in på tredjeplatsen på grund av outnyttjad designpotential och fulhet i förhållande till möjlighet. Sony har de senaste åren bjudit på formmässig briljans såsom Qualia-serien, Bravia-serien och ett helt gäng superläckra Walkman-spelare. Vad som hände när deras designers fick i uppdrag att designa framtidens spelmaskin - verkar ingen kunna förklara. Glansig hårdplast böjdes till en våffeljärnliknande bulle. Det ursnyggt vinkelräta PS2-snittet byttes mot Spider-Man-fonten och en plastig ficka med fula touch-knappar ersatte tanken på en traditionell släde. Jag älskar min PS3:a, men jag gömmer den väl.

2. Sega Master System (1985)
Sega
Det var ett "system för mästare". Jag kände mig därför alltid utvald då jag klämde ned My Hero i min konsol och lirade tills svetten lackade. Ful har den dock alltid varit, Segas bortglömda 8-bitars-maskin. I något slags försök att skapa futurism valde Segas designers att forma en maskin vars former framkallade skrattanfall. Som ett avhyvlat plastfjäll proppat med groteska linjer, streck och detaljer i form av mörkröda rutor och vidriga knappar.

1. Super Nintendo (SNES) US (1991)
Nintendo
I Europa fick vi en rundare variant av Nintendos 16-bitarsmaskin. Något som Nintendo of America var stensäker inte skulle sälja ett dyft till Transformers-älskande jänkare. Föddes gjorde därför tidernas tveklöst fulaste spelmaskin som med sin dundermärkliga design fortfarande förbryllar. Varför ser det ut som en matlåda med fyrkantiga hängslen? Varför är knapparna gigantiska och dessutom lila? Varför gör man en spelkonsol som inte delar en enda formlinje med dess handkontroll? Här har vi kungen av fulhet. Bastarden. Fulast någonsin.

Tröstpris till fulingar såsom V-Saturn (Viktor Electronics), Xbox (Microsoft) och 3DO (Panasonic).