Jag valde fel dörr

Jävla matchmaking-system. Jag tog fram mitt A-game under ranking-matchen mot bottar i Quake Live. Jag spelade utöver min egen förmåga. Vann överlägset. Sen klarade jag rakethoppet på väg framåt i den där utmaningskorridoren och matchas därför numer mot spelare som har "advanced skills". Jag har inga "advanced skills". Jag har "klåpar-skillz". Jag har ju för bövelen inte spelat Quake III på tio år!

Jag blir förnedrad. Varje match är lika hysterisk. Jag springer runt och letar vapen. Självlysande skelett rakethoppar förbi och brassar mitt nylle med raketer. Nytt försök. Jag springer runt och letar ett bättre vapen. Ett öga på två ben (armar?) flyger förbi och brassar mig i nyllet med railgun. I quit!

Att det skulle sitta sådan skill ute på nätet och hårdköra Quake Live förstod jag väl. Men att jag skulle måste spela mot dem trodde jag inte. Övermodet förstörde för mig. Jag valde fel dörr.

Darn!

Vi måste sluta ge Richard Kelly pengar

Jag är uppriktigt ledsen Richard Kelly. Men du är Hollywoods största sopa. Det smärtar mig att skriva något så nedrigt. För du skrev och regisserade trots allt Donnie Darko, som hur man än vänder och vrider på det fortfarande är helt briljant. Men allt annat du tagit i har per definition blivit till skräp. Förlåt mig - men sanningen måste ut.

Domino var ett virrvarr av trista skådespelarprestationer och pretentiöst skräp-manus. Southland Tales var vidrigt dålig och fortfarande bland det tramsigaste skräp jag någonsin sett (faktiskt) och kvällens rulle, The Box, slog sig omedelbart in på skäms-toppen. The Box är årets sämsta film so far tillsammans med löjeväckande dumma 2012.

Vore det inte för det ursnygga fotot och den där överexponerade kompositionen skulle jag stängt av efter 20 minuter. Nu genomled jag hela - och jisses amalia vilket horribelt skräp The Box var.

Richard Kelly är i min värld Hollywoods minst begåvade regissör i tät toppstrid med one-shot-ponnyn M. Night Shyamalan. Två rejält trista filmskapare vars debut-tur gett dem möjligheten att skämma ut sig i flertalet försök sedan dess. The Box var usel.

Själv säger Kelly att: "I don't ever want to make an impersonal film" men samtidigt är det precis exakt det han gör... varje gång.

"Jamen vad ska jag göra då, regissören är ju hopplös!"

En halv miljon svenskar har Iphone

Ja, det är sannerligen sjuka siffror. En halv miljon svenskar har Iphone. Jag trodde inte ens att det handlade om hälften. Enligt Mediavisions undersökning så svarar 9% av de mellan 15 och 74 år att de har en Iphone, vilket skulle betyda drygt en halv miljon.

Givetvis kommer detta inte som någon överraskning för Apple... men visst bör de fira det faktum att kränger telefoner som smör i solsken.

Trevlig helg!

UFC Live: Vera vs Jones

På söndag är det dags. UFC on Versus. Gratis live-gala proppad av smaskiga match-ups. Jag har som vanligt tippat lite på matchkortet och bryter härmed ned match-för-match inför söndagen. Precis som vanligt.

• Brandon Vera vs Jon Jones
Två tekniska strikers i en spännande match där vi kommer att få se hur bra Jon Jones verkligen är. Jag tror, faktiskt, på vinst via knock för Jones i den andra ronden.

• Junior dos Santos vs Gabriel Gonzaga
Junior Dos Santos knivskarpa boxning kommer att avgöra den här fighten redan i första ronden. Vinst för Junior i första. Efter det får han en titelfight.

• Cheick Kongo vs Paul Buentello
Kongo är hungrig efter att ha blivit förnedrad av en ilsken Mir. På söndag knockar han "Head hunter", i andra ronden.

• Alessio Sakara vs James Irvin
Sandman är äntligen tillbaka efter ett par år av skador, operation och tablettmissbruk. Mot stekheta Sakara kommer han dock att få det svårt. Rost och snabbhet avgör matchen. Irvins ringrust och Sakaras tempo. Vinst för Sakara i första ronden.

• Eliot Marshall vs Vladimir Matyushenko
The Ultimate Fighter-deltagaren Eliot kommer att slåss mot vaktmästaren på söndag. Och jag tror att Matyushenko avgör på marken med sin furiösa ground & pound.

• Clay Guida vs Shannon Gugerty
Det finns goda chanser att detta blir söndagnattens bästa fight, trots att den ligger på underkortet och trots att Gugerty är förhållandevis okänd. Guidas sinnessjuka tempo och hans vilda stil bjuder alltid upp till underhållande fighting och så även på söndag... tror jag. Vinst för Guida via domslut.

Bones

Ett snyggt omslag

Jag gillar. Kompositionen är snajdigt fräsch och färgvalen är heta. Omslaget känns exklusivt och majestätiskt på ett sätt som jag tror passar F1-sporten perfekt.

Suga på Star Wars

Japansk TV brukar alltid omskrivas som extremt märklig. Men tysk då! Galen Michael Bolton-kopia kör gameshow där liten flicka suger på Lego-gubbar för att avgöra vilken typ av figur det är. Publiken är mäkta imponerad. Jag vet inte... riktigt... vad jag ska tycka. Tyskland suger?

Star Wars suger... på tyska

"Das wieer as einie kleine Hans Scholo un for einen Millennium Falco-würstkopfer!"

Vilka fantastiska teckningar!

Illustratören i mig är sjukligt imponerad. Sjukligt, sjukligt, sjukligt, sjukligt, sjukligt imponerad. Våra vinnande bidrag i teckningstävlingen Metro-mutant håller sanslöst hög klass, inte minst 1:a-pris-tagaren Daniel Karlsson som jag härmed (officiellt) är ordentligt avundsjuk på.

Gamereactors stora teckningstävling är avgjord!

It Only Does Everything.

Är det något som Sony varit överlägset världsbäst på sedan releasen av deras första spelkonsol - så är det stilsäker och lifestyle-doftande TV-reklam som alltid prickar rätt. Gubben med apan som gjorde reklam för Playstation var fantastisk. Kampanjerna för Playstation 2 kammade hem fler priser än vad Reggie kan räkna till och den nya PS3-vinjetten "It Only Does Everything" är lika snygg som den är minnesvärd.

Lite fräna spelklipp. En snabb bild på PS3 Slim och sen kommer de. Fyra rader versaler satt i Helvetica Neue med perfekt mängd knipning. It (bomp), Only (kang), Does (donk), Everything (smank). De trillar ned från topp och bildar en härlig helhet med en reklam-devis som jag tycker är genial. Enkel och samtidigt så kraftfull. "Den gör bara allt." Pang. Playstation 3 klarar av det mesta. Surfning, Blu-ray-tittning, spelande, fotostockning... det är ju en multimediamaskin, även om Sony aldrig kallat den det. Den klarar bara allt.

Vinjetten avslutas med en japansk tjej som på knaggligaste japan-engelska säger "Prääj-stä-chånn". Sony-loggan. Slut.

En bra slogan. En bra kampanj. Som vanligt.
Här är en smidig direktlänk till den tyska reklambyrån som skapat kampanjen:
http://www.deutschinc.com/

EA Sports MMA eller UFC 2010?

Det blir ett krig det. EA vill ta upp kampen med THQ:s UFC-spel och har bufflat sig fram i MMA-världen och signat så gott som alla fighters av rang utanför UFC. EA säger att de vill hjälpa till att bygga sporten. UFC är skitarga och kallar sportkungarna för "förbannade parasiter". Jag har kikat på båda spelen och ser fram emot att få jämföra dem grundligt senare i år.

Men vilket ska man ha störst förhoppningar på då, just nu? Svårt att säga. Jag har listat lite punkter för båda spelen som såhär på förhand förhoppningsvis ska reda ut en del begrepp.

• EA Sports MMA

+ EA:s spel kommer att innehålla fighting både i bur och i boxningsring. Både Strikeforce, Sengoku och Dream. Och givetvis även flera olika regelverk. Amerikanska regler i Strikeforce (samma som i UFC) och japanska i Dream (såklart. Det betyder fotstamp och fotbollssparkar så länge man slåss i Japan.

+ EA Sports MMA kommer att innehålla Fedor. Och Randy Counture. Och Aoki.

+ EA Sports MMA kommer att innehålla ett boxningsystem snarlikt det i Fight Night Round 4. Det kommer att vara mer följsamt, dynamiskt och realistiskt än det i UFC 2010.

+ Karriärläget i EA Sports MMA kommer att bli knökfullt och mest troligt av samma skyhöga kvalitet som i EA:s andra sportspel.

+ Clinch-biten ser väldigt välgjord, följsam och spännande ut. Något som UFC 2009 inte lyckades med alls.

- Grafiken i EA:s spel ser märkbart sämre ut än den i UFC 2010.

- EA har ingen erfarenhet av digital brottning/grappling. Det finns såklart en risk att markfightingen i EA Sports MMA kommer att kännas begränsad.

- Mauro Ranallo kommenterar i spelet. Han är sportens sämsta kommentator.

- EA Sports MMA innehåller inte BJ Penn, Georges St-Pierre, Anderson Silva, Brock Lesnar, Cain Velasquez eller Rampage Jackson.

• UFC 2010: Undisputed

+ Varje av spelets 102 fighters har modellerats och animerats efter sin verkliga förlaga. Alla kommer därmed enligt THQ att röra sig och slåss som de gör i verkligheten.

+ Grafiken i UFC 2010 är snyggare än i UFC 2009 (såklart) och även snyggare än EA Sports MMA.

+ Grappling-delen ser väldigt inbjudande ut med flash-submissions, bättre indikationer på submission-försök och försök till passeringar.

+ UFC 2010 kommer att innehålla 20 stycken Ultimate Fights kompletta med Zuffas adrenalinpumpande presentationer.

+ Rampage är med liksom BJ Penn, St-Pierre, Silva, Rua, Machida, Wanderlei, Brock och 97 andra fighters.

- Trots omgjorda animeringsmönster och välkomna south-paws ser boxningen fortfarande stel och en aning styltig ut.

- Karriärläget ser helt klart bättre ut än i det förra spelet, men THQ kommer få det svårt att hävda sig mot EA:s rutin när det gäller just detta.

- UFC 2010 kommer inte att innehålla Randy, Fedor, Gegard, Lawler, Cung Le eller Shinya Aoki.

Vilket spel ser du fram emot mest?

Murrigt ligger rätt i tiden

Dinosaur jr. är kungliga. Så är det med det. Har alltid varit. De har gått sin egen väg i snart 25 års tid. Rockat sin alternativa skrammelrock i evigheters evigheter. Det har för mig alltid fungerat. Men... jag tror att det funkar bättre nu än vad det någonsin gjort. Även om marginalerna är små.

För när J Mascis vräker sig omkring och släntrar runt bland gain-pumpade melodier i Ocean in the Way så känns den där helmysiga murrigheten som Dinosaur jr. alltid kännetecknats av - mer rätt än någonsin. Murrigheten har växt. Världen behöver mer murriga saker, och vi behöver alla Dinosaur just nu.

Varje gång jag är på slitslängigt slackerhumör och önskar mig en nonchalant inställning till gitarrspel + briljanta melodier. Då smeker jag igång Dinosaur. Och på senaste skivan, Farm, är bandet bättre än någonsin. Här finns en musikalisk konsekvens som förbluffar. Samtidigt känns Dinosaurs musik alltid så uppriktig. Deras förmåga att liksom släppa lös varje låt och sen bara rida på den till slutet är smittsamt, beundransvärt, lite märkligt och... alldeles underbart.

Farm är en juvel. Jag skäms (skäms!) över att jag inte tog med den på listan över fjolårets bästa skivor.

Murriga gräsgubbar som myser lite...

Det är ditt fel Frida

Min kompis Frida älskar tvålar. Hon brukar hamstra diverse lyxiga klumpar under regelbundna besök till storstan. Jag får alltid en. Lyckligtvis. Och oavsett sort luktar de alltid himmelskt och vägrar alltid torka ut händerna på samma sätt som vanlig Ica-tvål.

Så... ja. Nu är jag väl fast då. Antar jag. Tvål-tokig. Och det är Fridas fel. Jag kommer mest troligt aldrig kunna köpa en Dux-tvål på Hemköp igen utan att få dåligt samvete. För endast ett par tior till erbjuder mina händer ett trevligare omhändertagande signerat Lush.

Tvål-fanatism. Var är min värld på väg?

Ser ut som ost. Doftar himmelskt.

Förkyld i Prison Break

Min genpool kvalar in på listan över tidernas sämsta. Min genpool är en liten, liten bassäng av sly. Trots det har jag inte varit riktigt förkyld på dryga året. Men nu slog det till, rejält. Har mått som en liten apa hela veckan och det verkar inte vilja bli bättre. Alls. Har haft feber inatt och ligger i sängen nu och knapprar på min tjusiga Mac Book Pro. det suger att vara sjuk. Särskilt om man vet att man har 1000 jobbsaker att göra. Och särskilt om man är rastlös av naturen.

Min mormor brukar säga att man ska äta massor av apelsiner, dricka mycket vatten och äta vitlök vid förkylning. Andra säger ingefära. Vissa säger russin (!). Vad säger du?

Jag ska inte gnälla mer. Jag har ju fått Prison Break idag. recensionsversionen. O tänk om det är riktigt bra. Tänk vad förvånad du skulle bli då. Betyget blir högt och lovorden haglar. Då skulle även löken blomma antar jag. Men man vet aldrig, märkligare saker har ju hänt. Nu ska jag snyta mig och sova ett par timmar. Jag har snyt-skav som gjort näsans nederdel mörkröd av ilska. Det suger.

"En liten, liten smutt Kanjang tack!"

Jag vill ha en Arapaima

Jag saknar mitt akvarium. Jag saknar min stora alligatorgädda Clint och min pösiga Red Tail Catfish (Bosse). Matstunderna var alltid fyllda av humor när Bosse och Clint slogs om foderfisken. Det var fullt krig när veckans guldfiskar vräktes i mitt 720-liters-akvarium.

Men allt har sin tid. Och akvarium-hobbyn fick lov att dö ut när tanken sprack. Tre månader av reparationer senare och lägenheten var sig själv igen. Men fiskarna är saknade.

En av mina monsterfisk-bekanta i Göteborg köpte Arapaimor ungefär samtidigt som jag avvecklade mitt akvarium. Arapaiman är världens största sötvattensmonster och ett odjur som kan bli ganska precis hut stort som helst. Han köpte en hel kasse med yngel, varav 4 överlevde och är över en meter långa nu. Han har ett mycket stort akvarium (såklart) och matar nu fiskarna enbart med levande föda i form av möss, råttor och stor foderfisk.

Jag vill också ha. Jag drömmer om ett 6000-liters med en Arapaima i. Det vore grejor det. Monsterfisk-nörden i mig kommer aldrig att dö.

The Pacific får finfina betyg

Så är det första avsnittet slut. Den amerikanska pressen är lyrisk. Lovorden haglar. Bara efter en ynka timme kallas The Pacific för "enastående" och "briljant".

Hollywood Reporter skriver (5/5)
"It is a gem of a production and would be a highlight of any TV season"

Newsday (5/5)
"This is an honest and often magnificent tribute to the 1st Marine Division."

USA Today (5/5)
"An equally spectacular, equally triumphant yet tonally divergent work that stands with Band of Brothers as the best war movie ever made for TV."

San Francisco Chronicle (5/5)
"The Pacific is a superb, viscerally moving and harrowing depiction of World War II and a worthy complement to Band of Brothers."

Canal+ inleder sändningarna av HBO:s nya miniserie den 4:e april.

Jag fraggar vidare i Quake Live

Det var åtta år sedan jag senast testade Quake III: Arena. Jag hade vid det laget tröttnat på Id:s mästerliga multiplayerspel efter 14 månaders benhårt nötande under min tid som Missil-chefredaktör (1999-2000). På Missil-redaktionen spelade vi Quake III flera timmar varje dag. Utan undantag. Vi spelade sinnessjuka mängder. Och flera av oss blev på köpet faktiskt ganska bra.

Klanen Geekboys huserade även de i Sprays flådiga Östermalms-lokaler (där Missil-redaktionen satt) och matcherna Missil vs Geekboys var både jämna och roliga. Jag älskade Quake III: Arena av hela mitt hjärta. Det furiösa tempot, de perfekt balanserade vapnen och de underbara banorna.

Tio år har gått. Elva år har gått sedan Quake III först släpptes. För att fira detta släppte Id ifjol en webbbaserad IdTech-version av Quake III kallad Quake Live. (Ja, jag vet att du redan vet det. Men jag repeterar för min egen skull då min hjärna är seg som sirap nu för tiden).

Jag snabbtestade Quake Live för ett drygt år sedan medan det fortfarande var i beta-stadiet. Men så kom jag på, i feber-ruset och som paus-underhållning mellan kvällens alla snytningar, att jag skulle ladda hem det till Mac och testa lite. Vilket jag nu gjort. Och jag älskar det.

Ett par matcher räcker för att man ska påminnas om hur fantastiskt bra det här spelet verkligen var. Och trots obligatorisk ringrost är jag heller inte helt värdelös trots tio års uppehåll. Några matcher vunna, några förlorade. Men det råder liksom ingen tvekan om att Quake Live är superbt.

Bättre sent än aldrig. "Pappa_Petter" finns nu på Quake Live.

Imorrn loggar jag på...

Need for Speed: World. Online-betan startar imorrn och jag kommer att finnas på plats - i en silvrig Gallardo.

Gameplay-klipp inklusive fräsig disco-musik

Justified

Jag gillar FX. The Shield var mästerligt och Nip/Tuck har trots en ordentlig dipp hämtat sig igen. Nya serien Justified ser onekligen riktigt trevlig ut. Deadwood-veteranen Timothy Olyphant spelar sheriffen Raylan Givens. Aphård revolverman som jagar skurkar i ett nutida sydstats-USA, men nyttjar dåtidens hårdhänta metoder.

Det ser påkostat ut... hårt, fränt. Minus titeln som hör hemma på en Justin Timberlake-skiva är Justified just nu det jag ser fram emot mest i TV-serie-väg tillsammans med Mad Men 4 och The Pacific.

Det var ett fult omslag...

Red Dead Redemption kommer mest troligt att bli briljant. Jag är extremt förväntansfull. Men ja... omslaget som Rockstar visade upp häromdagen är verkligen inget vidare. Slarvigt tecknat och märkligt disponerat. Pistolen döljer halva ansiktet och bilden saknar balans. Den tecknade stilen på GTA-omslagen gör sig bra... men i fallet Read Dead borde Rockstar istället valt en detaljerad 3D-render.

Nee...

När Harry fick nog

Helsefyr så jag längtar efter Michael Caines nya rulle; Harry Brown. Den första trailern var fantastisk. Den nya är... fantastisk. Detta kommer att bli... fantastiskt. Dirty Harry is back.

Nu ska skitungarna få

När korthuset rasar...

När HBO med Sopranos i spetsen bestämde sig för att renovera hela det moderna TV-formatet var receptet lika enkelt som genialt. Extremt påkostad dramatik med välkända filmskådespelare skulle trollbinda en gång i veckan och temat var aldrig lika viktigt som karaktärerna. Istället för att driva en matig storyline framåt genom sina karaktärer var det istället själva huvudfigurernas otillräcklighet som stod i centrum.

Tony Sopranos alla personlighetsproblem, hans delvis sköra psyke och hans kamp mot såväl rivaler som stökiga hemförhållanden gjorde Sopranos briljant. Samma typ av upplägg har sedan dess gått igen i flertalet storartade drama-serier under de senaste åren och det var knappast förvånande att Matthew Weiner valde samma väg att gå när han skapade Mad Men.

Temat i Mad Men är reklam. Inramningen kretsar kring sexism, homofobi, elitism och antisemitism. Ja, det ligger som en blöt filt över vardagen på Madison Avenue. Ändå handlar Mad Men i slutändan bara om en enda sak. Copywritersnillet Don Drapers otillräcklighet som människa, man och medarbetare.

För vi lär oss älska honom. Don Draper. Och vi lär oss älska hans fel och brister, inte minst i den tredje säsongen. Snygg, rakryggad (åtminstone utåt sett), kompromisslös och utan bakgrund handlar allt i hans liv om arbetets perfektion och individens ultimata förpliktelse. Men i säsong 3 faller allt. Korthuset börjar rasa... Gamla hemligheter avslöjas och nya skapas. Det är TV-magi jag precis har bevittnat. Mad Men säsong 3 är det bästa jag sett i TV-serieväg i hela mitt liv. The Wire och Deadwood får ge vika.

Första säsongen öppnade med en energi och en småskalig intensitet som kunde skära glas. Men visst, det hände väldigt lite och det spenderades massor av tid bara med att låta tittaren bli bekväm i Drapers sällskap. I säsong 2 nystades mycket upp och Weiner bjöd på nyanser som jag inte trodde att serien skulle erbjuda. Med säsong 3 är jag fast. Med Men har blivit till ett gift och jag känner mig alldeles tom och ofullständig nu när avsnitt 13 är slut.

Betyget då? 10/10. Inget annat är rättvist. Mad Men är magiskt.

Mad Men säsong 3 är avklarad. Mycket bättre än så blir det inte.

Tekken 6 överlevde inte

Det visar sig alltid med tiden. Man märker tydligt hur bra ett fightingspel håller genom att sporadiskt föreslå slagsmålssessioner för de stryksugna polarna. Vi spelade Tekken 5 i flera år. Avslutade varje filmkväll, varje middagsbjudning, varje kalas - med ett femtiotal Tekken 5-fighter. Alla spelade. Bra som usel. Alla gillade det.

Vi väntade på Tekken 6 så det sved i våra skallar. Alla pratade om hur najs det skulle bli med högupplöst grafik, Rage, ett snabbare speltempo, omgjord karaktärsbalans och nya figurer. Hypen var enorm. Och visst inleddes det en romans den veckan då Gamereactor mottog recensionsversionen. Jag och fem Tekken-tokiga vänner drog igång och nötte de nya banorna och bekantade oss med den nya Rage-funktionen. En kort romans dock, skulle det visa sig.

För även om Tekken 6 är ett bra spel, så har vi alla tröttnat betydligt (betydligt) snabbare än vad vi gjorde på Tekken 5 och det är nästan otäckt vad bra den där sanningen om de jämna delarna stämmer. Det sägs att alla de jämna delarna i Tekken-serien är sämre än de ojämna. Och det stämmer ju, faktiskt.

Tekken var magiskt. Jag spelade hundratals timmar. Tekken 2 var bra men föll i glömska medan Tekken 3 väckte min kärlek till liv... igen. Tekken 4 var bra men jag tröttnade relativt snabbt och fastnade inte på riktigt igen förrän Tekken 5 släpptes. Det bästa spelet i serien. Tekken 6 är precis som Tekken 4 ett bra spel. Men jag spelar det inte längre. Vi spelar det inte mer. Vi väntar alla på Tekken 7.

Close... but no cigar.

Repossession Mambo... Rambo

Jude Law som hunkig Rambo (i snyggt helknäppt kortärmsskjorta) i frän framtidsmambo om svindyra organ-svindlerier. Jag vill se den. Väldigt mycket. Trailern skvallrar om en typisk actionrökare i framtidsskrud. Hutlös agent tänker efter - tvingas välja sida och bestämmer sig för att hämnas på sin korrupta arbetsgivare. Vi har sett det 1000 gånger förut. Men jag ser det gärna 1000 gånger till. Repo Men!

http://trailers.apple.com/trailers/universal/repomen/

Mjääää!

Snuva, Mad Men och Heavy Rain

Jag är sjuk idag. Lite varm, ordentlig snuvig, hostig med konstant huvudvärk. Helt vanlig förkylning på en helt vanlig söndag. Därmed har jag spenderat dagen i sängen (mestadels) där jag kikat på mina inspelade avsnitt av Mad Men säsong 3, snutit mig 77 000 gånger samt spelat klart Heavy Rain.

Att Mad Men säsong 3 är ren och skär briljans behöver jag vid det här laget inte gå in på. Att snyta sig suger behöver jag knappast utveckla heller. Men att Heavy Rain i slutändan lider av många av de speltekniska problem som även Fahrenheit gjorde... det har jag inte skrivit om tidigare. Och inte läst så himla mycket om heller.

Heavy Rain är riktigt bra. Spännande, annorlunda, snyggt strukturerat, smart berättat och ambitiöst sammansatt. Jag gillar det, verkligen. Det går dock inte att komma ifrån att många recensenter verkar ha förtrollats så pass av spelets briljanta moment att de helt och hållet ignorerat det faktum att det trots allt finns mängder av moment som inte fungerar särskilt väl.

Det första är ju såklart spelkontrollen. För även om quick time event-delarna fungerar ypperligt liksom variationen i alla olika knappkommandon som spelet innehåller - är det ungefär lika smidigt att gå omkring med sin figur i Heavy Rain som det var i gamla Fade to Black till Playstation. Kameran skiftar vy, spelkontrollen spegelvänds. Gubben är seg som sirap och svarar inte på dina knapptryckningar. Detta är vardagsmat i Heavy Rain som definitivt inte briljerar tack vare "grym" spelkontroll.

Nästa del som inte imponerar är grafiken. Visst är designen stämningsfull, mörk och realistisk men samtidigt förutsägbar och lite väl identitetslös. Tillkommer gör det faktum att Heavy Rain ur ett rent tekniskt perspektiv inte imponerar alls. Blaskiga texturer, knaggliga modeller, vissa stela animationer och semi-bleka effekter bildar en teknisk helhet som enligt mig aldrig tar sig högre än betyget 5. Ja, kanske 6 då.

Ljudet är ett annat tekniskt problem. Mixningen i 5.1 är blek och ibland väldigt märklig. Röster som kommer bakifrån hörs i centerhögtalaren, musiken överröstar helt dialogen ibland för att ibland vara så låg att man knappt hör den. Även panoreringarna är spattiga och det känns flera gånger under äventyret som att ljudet dras med ett antal ganska ordentliga buggar.

Det var klagomål det. Tre hela stycken. Jag vill dock avsluta på samma sätt som jag började och påpeka att Heavy Rain är en häftig resa där minsta vardagssyssla griper tag och skapar spänning på ett sätt som bara vissa eldstrider lyckas med. Det är ett köpvärt äventyr som jag vill rekommendera. Men något perfekt spel är det då absolut inte, speciellt inte rent tekniskt.

Halvkaklat.

Jag längtar efter Kick-Ass

Jag köpte några Kick-Ass-tidningar efter att ha läst Wanted. Mark Millar är verkligen en sjuk, sjuk puppy. Övervåld, könsord och onani. I en vild och vansinnig mix. Wanted-serien var ohyggligt våldsam och brutal (filmen tonades ned väldigt mycket) och Kick-Ass-serien är ännu värre.

Men Millars ton är... intressant och underhållande som få. Han är i sin råa brutalitet också nyanserad och smart i sitt skrivande. Både Wanted och Kick-Ass är väldigt originella serier med massor (och åter massor) av karaktär. Och nu kommer filmen. Kick-Ass.

Om precis en månad är det världspremiär för Kick-Ass, på bio. Regisserat har killen bakom Layer Cake och i producentstolen har Brad Pitt suttit (tro't eller ej). Testvisningarna har resulterat i våldsamma lyckotjut. Världens första recension ger filmen 10/10 i betyg och kallar den "världens bästa serietidningsrulle". Givetvis är jag oerhört förväntansfull.

I can't fly - but i can kick your ass!

Det bidde inga Wolverines

Nej, det bidde inga Wolverine-kängor. För mycket klack och för hög läst gjorde att jag istället valde Red Wings motsvarighet. Så snygga att man nästan börjar gråta. Men horribelt hårda och dryga att gå in.

6" Round 9016

Magic & Bird

Under min vistelse i San Francisco för en dryg månad sedan såg jag säkert 500 reklamsnuttar för kommande HBO-dunderdokumentären Magic & Bird: A Courtship of Rivals. Deras rivalitet under ett antal år i NBA är legendarisk och nu berättar de båda äntligen allt om hur det var att spela mot varandra, om hur mycket de verkligen hatade varandra och vilken koppling de fortfarande har till varandra.

Jag spelade skolbasket och var nio år gammal då Bird knep sin sista mästerskapsring. Jag minns det tydligt. Och jag längtar något kopiöst efter dokumentären.

Magic & Bird på HBO

En gång ninja - alltid ninja

Guilty pleasures. Vi har pratat om det förut, flera gånger. Jag har massor av dem. Saker jag inte kan sluta rådigga men samtidigt skäms en aning för att jag gör det. Ninjor är en sådan sak. Jag är 32 år gammal och långsam som en pensionär. Jag gillar matlagning, stillsam musik och... ja, actionspel och motorsport.

Där föll min snygga uppläggning av vad som i denna blogg skulle kallas ett för tidigt pensionärsliv. Det håller liksom inte. För medan en del av mig idag uppskattar stillsamheten på ett sätt som bara inte var tänkbart för tio år sedan - är jag fortfarande larvigt förtjust i fart, stryk och komprimerat vansinne.

Givetvis är det också därför som min fascination för ninjor vägrar dö. Jag växte upp på ninja-filmer såsom Ninja Wars, Enter the Ninja, Revenge of the Ninja, The Octagon, American Ninja och Ninja III samt dyrkade kultgubbar som Shô Kosugi och Hiroyuki Sanada. Det var därför med stor andakt jag ikväll brassade igång den (i hemlighet) h-h-hett efterlängtade Blu-ray-versionen av nya Ninja Assassin.

Jag menar... vem kunde rå för att slicka sig våldsamt om läpparna när filmen först visades upp? Ordentlig budget. Regissören bakom V for Vendetta, med bröderna bakom Matrix som producenter samt übergubben Shô Kosugi i rollen som hutlös ninja-chef. Det lät nästan för bra för att vara sant. Och det var ganska bra, också. Tro det eller ej.

Ninja Assassin är en hyllning till den gamla skolan. Ostdoftande manus, korkat skådespel, skrattframkallande logik och ytterst infantil dramaturgi. Istället är det ultratuff ninja-mytologi, urläckert foto och fantastisk koreografi som driver filmen framåt - på bästa sätt.

Det sprutas blod, det kastas kaststjärnor och det hämnas för mördade kärestor. Ninja Assassin är för mig en kärleksfilm. En film som får mig att känna mig som sju år gammal igen med hemmagjorda kaststjärnor (gjorda av garageports-plåt) i fickorna. Gud vad jag önskar att jag var en ninja.

http://trailers.apple.com/trailers/wb/ninjaassassin/

500 sliskiga sommardagar

Att med storstudiobudget och stekheta Hollywoodstjärnor försöka framkalla den där ofta plågsamt genuina ärligheten som finns i indie-pärlor som Garden State och Me and You and Everyone We Know... det går inte. Det blir blaj av alltihopa. Det vet vi.

Away We Go slutade som en axelryckning. En bagatell. Ett försök till något äkta. Ett försök som kändes konstlat och tillgjort. (500) Days of Summer följer nästan samma grundmall... men regissören Webb går på mina efter mina. (500) Days of Summer försöker vara speciell, men misslyckas. Den försöker dofta indie men misslyckas. Den försöker vara Annie Hall, men misslyckas.

Det enda den lyckas med i min bok - är att tråka ut. Indie-musikvalen sitter där de ska liksom alla andra fränt utvalda referenser. Men Joseph Gordon-Levitt spelar utan övertygelse och manuset haltar konstant. Det finns här mycket stil, mycket yta... men där under existerar ingenting förutom ett stort och hemskt leende från valfri studiopamp med påpassligt påfylld plånbok.

Anna Eklund summerar det finfint i Gamereactors recension.

Krigskarikatyrer från EA?

Jag har under den senaste timmen suttit och färgspikat ett större knippe screenshots från kommande Medal of Honor. Och då slår det mig: Alla ansikten på bilderna ser ut som plastgubbar. Karikatyrer, nästan. Släta fejjor med stora näsor och runda ögon. Kan det vara så att designen i Medal of Honor blir lite mer lekfull och mindre realistisk än i exempelvis Modern Warfare 2?

Johnny Pärnäsa

Rampage på Xbox Live

Han är en färgstark stolle den där Rampage. Före detta UFC-champ och nuvarande filmstjärna. I en nygjord intervju med tidningen Fighters Only pratar Rampage Jackson om hur mycket han älskar att spela TV-spel, och att hans favoritspel är tydligen Modern Warfare 2.

I ett svagt ögonblick under intervjuns slutskede berättar Rampage vad han heter på Xbox Live. "RampagexUFCx2" är hans nick. Nu kan du adda en av världens bästa MMA-fighters till din kompislista.

Vem vill inte få smörj i Modern Warfare 2 av den här killen?

Snart är det dags, Gandalf

Nu är det inte ens en månad kvar till premiären. Sagan om ringen-rullarna i 1080p. Man blir lite darrig av bara tanken.

Jag gillar alla tre filmer även fast mellandelen är överlägset bäst. Jag var dock aldrig var särskilt imponerad av böckerna och kan oftast inte med fantasygenren alls. Men ja, det ska bli monumentalt att se Gandalf ränna runt med sitt skägg i två miljoner pixlar.

Jag pratade med filmbolaget idag och de skulle definitivt se till att styra över ett recensionsexemplar (med lite tur) redan nästa vecka. Jag kan knappt bärga mig.

Sju sorters småkakshat (5)

Sju sorters småkakshat (4): Banankakan

Jag har under dagen försökt komma på i vilken form jag gillar smaken av banan. Ja, alltså, själva frukten i sig har jag inget emot och bananpengar nedskickade i min morgonfil är ett måste. Men i kakor passar bananen sig aldrig. Inte heller i tårtor eller i godis. Banana Joe-glassen från GB rockade men det var också de... nu babblar jag. Banankaka är äckligt, som satan. Så.

Fantastiskt trummat... igen

Jag har under det senaste halvåret konsumerat nästan löjliga mängder Porcupine Tree. Och inte nödvändigtvis för att jag njuter av musiken utan för att jag avgudar batteristen; Gavin Harrison. Ju mer jag hör, ju mer jag ser - ju tydligare blir det för mig hur enastående han är. Kommer knappast som en hemlis för er med sinne för rytm och teknik, men det tåls att upprepas. Igen och igen.

Den här Youtube-videon har jag nu sett cirka 122 000 gånger (and counting). Det som fortsätter att förtrolla mig är hur enormt musikalisk Gavin är mitt i all hutlös teknik. Han är lika följsamt svängig som han är ultrasnabb och nästan överdrivet teknisk. Hans tillslag är perfekt och hans blandning av olika spelstilar gör honom till världens just nu främsta.

Jag ryser av grundtakten där synkoper trängs med en polyrytm. Han vänder på begreppen innan han rätar ut takten under refrängen - och allt utan att överskugga musiken. Nu vill jag köpa en tredje hängpuka och skaffa en enorm snedbena.

Gavin trummar skiten ur Sound of Muzak... igen

"Arc" lever kvar i Move-logotypen

Den skulle ju heta Arc först, var det tänkt. Playstation Move alltså. Men sen ändrade Sony sig men de hann uppenbarligen inte göra om symbolen i logotypen - som fortfarande föreställer ett "A". Spännande är det också att Sony valt ännu ett nytt typsnitt i Playstation Move-logon. Där hittar vi nu o-knipt Helvetica Neue.

Det blev vibrator-designen, trots allt

Ja, det blev den där groteska ursprungsdesignen som Sony nöjde sig med, trots allt. Inatt visades Playstation Move upp, viftgrunkan. Nu blir det till att Wii:a med din Playstation 3. Typ.

Personligen har jag aldrig hört någon Playstation 3-ägare säga att "det vore toppen om det fanns en Wii-kontroll till PS3:an, så att man kan vifta mer än vad som redan går med Sixaxis!". Men så har jag knappast pratat med alla Playstation 3-ägare heller. Inte ens en procent av dem. Så vad vet jag.

Jag vet då en sak; Petter ska inte vifta något. Jag är för gammal för att stå i soffan och se spastisk ut. För trasig. För trött. Jag låter även fortsättningsvis tummarna göra jobbet. They can take it.

"Vem vare som vifta?"

Leka med Don Draper

"AMC announced today the launch of four Barbie Collector Mad Men dolls available to consumers July 2010. Designed by Barbie designer Robert Best, the Mad Men Barbie doll line features key players from the Sterling Cooper Advertising Agency: creative director and leading man Don Draper; his wife Betty Draper; Sterling Cooper partner Roger Sterling; and bombshell office manager Joan Holloway."

Mad Men som Barbies. Nu ska här lekas...

Ost är inte alltid bra

Min kärlek till ost är enorm. Jag äter port salut till frukost, västerbottensost till lunch och feta till middag. Jag kompletterar under kvällen med Jarlsberg och lite Storsjön (grymt bra lokal ost) för att avsluta med 400g ostbågar. Osten är lyckan. Osten är livet. Jag älskar den.

Men samtidigt kan ju osten förstöra, också. Mögelost förstör mig, helt. Jag känner lukten, tvingar mig att smaka och mår sedan dåligt i flera dagar. Billinge förstör eftersom den inte smakar något och har en konsistens som påminner om tejp. Mjukost förstör eftersom den smakar som kräm, och eftersom den liksom förnedrar osten som hyllad kejsare av pålägg.

Idag köpte jag en konserv. Med ost i. Abbas pasta-perfekta Laxbollar... i ostsås. Det var burken som fick mig. Gul och ostigt härlig med snygga typsnitt. "Really cheesy för (!) pasta". Petter tänkte: Grymt!

Men smaken var fruktansvärd. Tänk dig gamla fiskbullar dränkta i Euroshoppers ost-taco-dipp. Olidligt snuskigt och ännu en fiskrätt som jag avskyr. Damn you Abba!

Nej!

Tron... igen

Jag älskade Tron som liten. Spännande, mystisk, läskig. Nu kommer uppföljaren - och jag blir alldeles kollrig när jag kikar på teasern som lades upp tidigare idag. Detta kommer att bli... toppen.

Tron Legacy - teaser trailer

Världens 10 sämsta filmer

Jag har tänkt göra det länge. Lista de tio sämsta filmerna jag sett. Men så har andra saker kommit i vägen. Jag hade glömt bort det då jag och Ranta imorse började diskutera hur usel 2012 är och huruvida den skulle platsa på en lista som denna. Nu är den klar. Tio placeringar som noggrant vägts mot varandra.

Världens 10 sämsta filmer

10. Gigli 2003
Ben Affleck spelade gangster som tvingades ränna runt och se efter en utvecklingsstörd kille spelad av han som ska gifta sig i Baksmällan. Jag vet inte vad som hände, men detta är en av de sämsta filmerna som någonsin gjorts. Den är så oerhört pinsam att det liksom gör ont i hela kroppen då man ser den. Passande nog slammade den även hem så gott som alla priser på premiärårets Rasberry Awards.

09. Malibu's Most Wanted 2003
Dolda kamera-kungen Jamie Kennedy skrev ett roligt manus, tyckte han. Filmen skulle bli en klockrent flabbframkallande parodi på de tuffaste av gängrullar. Men det gick inte som regissören John Whitesell hade tänkt sig. Malibu's Mos Wanted är absolut en av världens sämsta filmer och precis som Gigli blir den snabbt så pinsam att det gör ont i hela kroppen.

08. Adrenalin: Fear the Rush 1996
Highlander-gubben Christopher Lambert är på många sött skräpkorgens konung. I Adrenalin: Fear the Rush sprang Lambert omkring tillsammans med ursnygga Natasha Henstridge och uppförde sig märkligt i en vedervärdig actionstänkare. Skådespelet var så dåligt att tiden stod stilla och själva manuset kändes hjärndött redan efter två minuter.

07. Catwoman 2004
Man blir lite dummare i hjärnan varje gång man ser den. Det räcker så.

06. The House of the Dead 2003
Uwe Boll är världens sämsta regissör. Det vet vi. Hans Bloodrayne-rulle var skrattretande. Hans Far Cry-film var fruktansvärd. Sämst är dock ingen av dem utan filmen som löst baserades på Segas kultklassiska ljuspistolspel. Jag har försökt kämpat mig igenom hela House of the Dead några gånger, men jag tycks aldrig nå slutet. Kroppen säger ifrån. Kroppen säger stopp.

05. Batman & Robin 1997
Som serienörd och Batman-älskare skär det i mig varje gång jag tvingas tänka på den här filmen. Clooney som Batman, Arnold som Mr. Freeze. Världens sämsta casting var ett faktum. Filmen blev det största serietidningsfiaskot någonsin.

04. Tre Solar 2004
I Sverige görs det ofantliga mängder usel film. Den senaste jag såg hette Sommaren med Göran och den var... vidrig. Tre Solar finns det dock ingenting som slår tack vare fruktansvärt manus, bedrövliga skådespelarinsatser och horribel regi. Detta kan inte ens Colin Nutley slå.

03. The Pink Panther 2 2009
Steve Martin har inte varit rolig på 20 år. Ändå fortsätter han att dyka upp i den ena filmen sämre än den andra. I Rosa Pantern 2 spelar han mot Andy Garcia (som bryter på Italienska, typ) och Emily Mortimer (som bryter på franska, typ) i en film så avgrundsdjupt fruktansvärd att kräkreflexerna slår igång redan efter den första scenen. Detta är horribelt. Detta ger ordet horribelt en helt ny innebörd.

02. Van Helsing 2004
Den kostade en hel del pengar att göra. Vilket snabbt blir jobbigt att tänka på. Någon betalade pengar för att Hugh Jackman skulle få bära skinnrock. Någon betalade pengar för att Kate Beckingsale skulle få gå till tal-coach och lära sig rumänsk brytning. Någon betalade för animationerna som hängdes på den där Nintendo 64-doftande vargmannen. Ja, eller som Heffa skulle ha sagt; "10 av 10, inget att klaga på".

01. Battlefield Earth 2000
Travolta ville bära stor peruk. Han ville kriga i rymden, med sin polare Forrest. Resultatet blev den enda filmen jag sett som verkligen varit värd betyget 0/10.

Grattis!

Sju sorters småkakshat (4)

Sju sorters småkakshat (4): Toscakakan

Behövs det en motivering här? Ja, okej då. Kladdig brun sörja toppad av kokos och nötflarn i någon slags sirapsgeggig topping. Det smakar som avbitna naglar. Det smakar ruskigt. Och det ser skräckinjagande ut. Nog kan vi bättre än såhär? Toscakakan borde aldrig ha fått lämna ritbordet.

Gamereactor hos Metacritic

Äntligen finns våra betyg med bland Metacritics internationella snitt. Och så är det med det. Nu ska jag prova mitt nyinköpta Abtronix 2-bälte från TV-shop. Magrutor (!) here i come - eller är jag dunderlurad?

Microsoft Arc Keyboard

Med Arc Keyboard har Microsoft för 1000:e gången i ordningen sneglat på Apple och inspirerats mer än lovligt av Steve Jobs världsledande designteam. Det lilla Mac Pro-tangentbordet är med sina låga och supersköna knappar ett bedårande tangentbord som tar lite plats samtidigt som det är snyggt och fungerar riktigt bra.

Microsoft Arc fungerar också bra. Det är på pricken lika pyttelitet som Apples minsta och det har samma typ av låga knappar som går snabbt att skriva på. Arc känns väldigt mycket som mitt Mac-tangentbord till min G5:a, och det är såklart ett mycket gott betyg.

Det mest originella med Arc är såklart att det är böjt. Det har en liten kurvning som ger en följsam känsla när man vilar händerna mot det. Arc är tänkt för de som har en bärbar dator men ändå vill använda ett externt tangentbord. Arc Keyboard är formgivet med samma grundtanke som Arc Mouse, litet och snyggt.

Det första som slår mig då jag börjar använda Arc är att piltangenterna ersatts av en multitangent som fungerar som en riktningsknapp istället för fyra separata knappar. Detta fungerar ganska dåligt och kräver att man siktar och känner sig för innan man börjar hamra åt någon av de fyra riktningarna. Riktningsknappen känns även slö och seg och jag saknar traditionella piltangenter ganska omgående.

I övrigt är Arc en glad nyhet och ett bra trådlöst tangentbord som fungerar lika väl till Mac som till PC. Det är skönt att skriva med det och rent ergonomiskt är det bättre än Apples lilla iMac-tangentbord.

Codemasters F1 2010 på bild

Vi jagar Codemasters idag, för fullt. Tydligen har de skeppat de första bilderna på F1 2010 till två utländska tidningar. Vi avser att bli den tredje tidningen som lägger vantarna på dessa screens. F1 2010 är ett spel som jag längtar något kopiöst efter. Och Fläsk-Jeppa längtar ännu mer.

F1 2010 från Codemasters släpps senare i år.

Sju sorters småkakshat (3)

Sju sorters småkakshat (3): Hallongrottan

Om du tänker efter, riktigt hårt. Är smaklös deg och kärnor från världens mest överskattade bär verkligen något att skryta med? Såklart inte. Hallongrottan är det gamla ursvenska kakfatets inkvoterade bastard. En horribel nymodighet vars recept mest troligt skrevs av någon med outgrundligt usel fantasi.

Hallon innehåller mer kärnor är hjortron. Därmed bör det endast förtäras som saft där skiten silats ur. Att knuffa ned en hel matsked kärnor i en grop mitt i en smaklös degklump och tro att anrättningen ska få smaklökarna att hurra - är galet. Hallongrottan är en usel kaka som jag härmed förbannar för all evig framtid.

Sju sorters småkakshat (2)

Kakor är viktigt. Kakor är inget man bara fnyser åt utan genomtänkta motiveringar till varför de bör förbjudas. Det lärde jag mig den hårda vägen efter att nonchalant ha dömt ut rulltårtan. Ilskan var total, eller nja, inte lika total som när semlan fick sig en släng ovett - men raseriet fanns där.

Nu är bloggserien igång. Sju sorters småkakshat. En svensk kaka överöses av häckel och hat varje dag. Vissa dagar kanske jag till och med kostar på mig att hata två kakor.

Sju sorters småkakshat (2): Rullrånet

Precis som i fallet semlan, rulltårtan, lutfisken, kalvsyltan och grisfötterna - äter vi rullrån idag (2010) en av enda anledning: För att de riktigt gamla människorna säger att vi ska göra det. Vore det inte för att PRO kvoterar in de rullande rånen i varje svensk kakbok skulle rullarna rullat utför en slänt och trasats sönder av vinden, eller av valfritt djur.

Det man kan säga om rullrånet innan den fasansfulla smaken dissekeras är att allt ätbart som ska rullas, är oätbart. Rullpizza är snuskigt, rulltårta är äckligt, rullad sushi är vidrigt och rullrån är torrt... och smakar bara bränt. Eller, de smakar egentligen ingenting. De frasar till lite i truten när man biter dem och sen har man 11 g smulor på golvet och en smak av bedrägeri i gommen. Rullrånet måste bort. Låt oss enas om detta.

Valve satsar på Mac

Det finns en gud. Han heter Gabe. Lyckan är stor nu när jag precis luskat ut att jag kommer att kunna spela Half-Life 2 på min arbetsmac om en dryg månad - och kalla det "viktigt arbete".

Valve släpper nästa månad Half-Life, Half-Life 2, Portal, Left 4 Dead, Counter-Strike och Team Fortress 2 - till Mac. Det är sannerligen på tiden. Jag minns när Half-Life var på gång till Mac i slutet av 1999. Men versionen lades ned, precis som till Dreamcast. Och jag sörjde.

Egentligen är det ju relativt meningslöst även för min del som älskar mina maccar. Jag har ju alla dessa spel både till konsol och installerade på min spel-PC. Men ändå. Det är nåt visst med att spela de bästa spelen på min arbetsdator. Min trofasta, pålitliga och ilsnabba G5:a. Och gissa om jag ska nöta mig igenom Gordons två äventyr ett par gånger till nästa månad.

Såhär säger Valve via Steam:

"We are treating the Mac as a tier-1 platform so all of our future games will release simultaneously on Windows, Mac, and the Xbox 360. Updates for the Mac will be available simultaneously with the Windows updates. Furthermore, Mac and Windows players will be part of the same multiplayer universe, sharing servers, lobbies, and so forth. Portal 2 will be Valve's first simultaneous release for Mac and Windows."

(Tipscredz: Johan Georgsson)

"Uaaäääh! Vem vare som kasta?"

Sju sorters småkakshat (1)

Småkakornas existensberättigande har inte ifrågasatts på länge. Det visade min uppmaning till bojkott av bland annat rulltårtan, om inte annat. Även om rulltårtan inte är en småkaka. Småaktig är den, och redo att glömmas bort.

En annan kaka som vi alla måste enas om att bojkotta är den finska pinnen. Denna smaklösa degkvist är ett stycke bortkommet finskt köksfiasko som jag härmed (vänligt men bestämt) ber våra finska grannar att ta tillbaka.

Finska pinnar är inte särskilt mycket godare ä rullrån. Men det är morgondagens kapitel det i följetången "Sju sorters småkakshat".

Mer tid med Just Cause 2

Idag har jag spelat Just Cause 2 i flera timmar. Inte för att jag ska sätta ett betyg. Inte för att jag behöver spela det för Gamereactors skull. Nej. Jag har levt rövare i Avalanche uppdaterade lekstuga bara för att jag haft så förbannat roligt.

Visst, visst. Spelkontrollen är en aning bråkig (fortfarande) och mellansekvenserna är apkassa. Men det kvittar när jag stjäl helikoptrar, bygger fällor av vajrar och bensintankar samt kopplar samman polis-bilar med förbiflygande jaktflyg. Just Cause 2 är vansinne 2.0. Möjligheterna är så många - och världen är så enormt stor. Det är olidligt svårt att ha tråkigt i det här spelet. Så mycket kan jag säga redan nu.

Svensk underhållning.

Storslam för The Hurt Locker

Det bidde bara ett par Oscars för Avatar. Många av experterna tippade fel, det var istället The Hurt Locker som storslammade hem en hel drös åtråvärda guldgubbar under nattens gala. Jag låg vaken, en stund. Jag hann se ungefär halva galan innan jag somnade.

Det slår mig varje år. Själva galan är aldrig något jag uppskattar. Vinnarna vill jag se, resultaten vill jag veta - men galan i sig är alltid obekvämt nervös och pinsam, plump och tillrättalagt hemsk. Det är visserligen bättre vissa år än andra men överlag tycker jag att Oscar-galan brukar vara en pina.

Steve Martin och Alec Baldwin hade mycket usla skämt på lager inatt, och Clooney såg extremt sur ut på första raden i nysparad hockeyfrisyr. Tysken i Inglorious Basterds bjöd på ett sjuk bra tal. Tight och välskrivet. Roligt att han fick vinna också.

Kul också att The Cove fick vinna för bästa dokumentärfilm. Den var verkligen fantastisk. I övrigt var kvällen tillägnad The Hurt Locker som smaskade in guldgubbar för bästa klippning, bästa ljud, bästa ljudklippning, bästa film och bästa regissör. Bigelow slaktade de blå smurfarna, vilket jag tyckte kändes helt rättvist och fantastiskt skönt.

Hurt Locker smaskade hem en hel drös gubbar, och Jeff vann för bästa huvudroll.

Black 2 = Bodycount?

Nej, inte riktigt. Bodycount har inget med Black att göra förutom att fyra av huvudpersonerna i utvecklingen av Criterions Black nu pysslar med Codemasters-spelet Bodycount.

Det är racinggenierna Codemasters som nu har som avsikt att ta över actiongenren från giganter som Call of Duty, Battlefield och Halo med Bodycount, ett "sinnessjukt actionspel proppat med vapenporr och fantastiskt förstörelse. Det är Guildford-eamet hos Codemasters som redan arbetat med Bodycount i dryga två år.

Vi har lyckats skaka lös ett par bilder, men får dessvärre inte visa dem. Official Xbox 360 Magazine har världsexklusivitet. Mer om Bodycount i nästa nummer av Gamereactor Magazine.

När Lifehouse blev Backstreet Boys

Tragiken är total. Tårarna rullar ned för mina kinder likt klot av smärtsam sorg. Jag är förkrossad. Typ. Eller ja, inte riktigt. Jag överdriver o det grövsta (för den dramatiska effektens skull) men nog är det surt alltid. Ett av världens trevligaste rock-trios har tröttnat på att harva på småarenor och sälja 200 000 ex av varje skiva. De vill nu sälja 6 000 000 exemplar, och spela på de gigantiska arenorna. Lifehouse har sålt sig. Lifehouse har blivit Backstreet Boys. Och jag hatar det.

Varningssignalerna kom tidigt. Sångaren Jason började prata om inspiration från mer tempo-rask rock. Mer mainstream-anpassad musik. I samma veva bytte bandet producent och började laborera med Idol-fånen Chris Daughtry. Första singeln från Lifehouse nya skiva Smoke and Mirrors var hemsk. Vidrig. Det lät som N'Sync, fast utan gelé-spikes och gula discobyxor.

Tyvärr är hela skivan precis lika usel. Lifehouse har gjort sin första dåliga skiva. Ja... Lifehouse är inte Lifehouse längre. De är Backstreet Boyoz fet. Idol-Daughtry. Och mycket riktigt har bandets sell out-idé visat sig skapa ett härligt klirr i kassan. Smoke and Mirrors är bandets överlägset bäst säljande skiva med 150 000 sålda ex på endast en ynka vecka. Man vill bara begrava huvudet i händerna... och gråta.

Faktum är att den enda låten på hela den nya plattan som överhuvudtaget går at genomlida, är en nyinspelad live-version av briljanta balladen "Everything" från debuten No Name Face. Allt annat är bedrövligt. Hela Smoke and Mirrors är bedrövlig. Och tro mig, jag har verkligen (verkligen) försökt.

Det vill jag se i Iphone 4G

Nya Iphone ska visas upp väldigt snart. Ryktet säger att den ska släppas på den amerikanska marknaden redan i maj. Gissa om jag är förväntansfull. Min 3Gs är den överlägset bästa telefon jag någonsin ägt och en fullständigt ovärderlig liten pryl.

Jag har listat lite saker inför 4G som jag önskar mig att Apple åtgärdat/tillfört.

• Bättre batteritid - Jag vill ha dubbelt så lång batteritid.

• Ny kamera - Ge mig en betydligt bättre kamera med bättre optik, blixt, grym autofokus samt fotolampa.

• Större skärm - Hemknappen kan bli mindre, for sure. Högtalaren i överkant kan också bli mindre (och bättre) vilket borde kunna göra skärmen minst 10 mm större på nya 4G.

• Alu-chassi - Please Apple, gör Iphone 4G i samma aluminium som Mac Book Pro består av.

• Ichat i mobilen - Jag hoppas att Apple stoppar i en hårt specialanpassad Ichat-version i Iphone 4G som gör att man kan chatta med alla andra Iphone-ägare, gratis. Glöm dyra Telia-sms.

• OLED-skärm - Ge mig en OLED-skärm i Iphone 4G.

Betyget då? Jo, en stark 2:a

Sådärja. Efter en ordentligt kaotisk vecka kunde jag ikväll lugnt avnjuta en underb... fruktansvärd sunkhög till skitfilm. 2012. Film för dummerjönsar. Dum-dum gillar video. Videogram for Mongo. Årets hittills sämsta.

Roland Emmerich är verkligen en regissör jag inte kan med. Alls. Yta framför substans, form före all tänkbar funktion. Massor med risiga effekter + uselt skådespel och löjeväckande dumma manus blir till bombastiskt spastiska och obönhörligt urkorkade filmer. 2012 rör sig i mellanlandet mellan parodi och ren idioti. Precis som flera av gubbens tidigare fadäser (Independence Day, Godzilla, The Day After Tomorrow).

Jag belönar härmed 2012 med betyget 2/10. Godnatt.

"Vem var det som kasta?"

Gudabenånad läsk

Dr Pepper är underbart. Dr Pepper Cherry är underbarast. Den finns inte i Sverige (ännu) men jag drack överdrivna mängder av den under min senaste USA-vistelse. Den smakar som en starkare Dr Pepper, typ. Mer körsbär. Jag vill bada i Dr Pepper Cherry.

Det är roligt att se varje gång man är i Amerika hur förtjusta jänkarna är i körsbärssmaken. Pepsi Cherry, 7UP Cherry, Cherry Coke, körsbärschips, körsbärspaj, körsbärsglasssås, körsbärs-godis, körsbärsost. Allt smakar körsbär... nästan i alla fall. Och jag gillar. Körsbär är ett väldigt bra bär. Vi svenskar måste lära oss att uppskatta det mer.

Drycken 2.0

Vitaminkampen...

I USA har Coca-Colas eget Vitamin Water sålt som smör de senaste 5-6 åren. En gigantisk succé som rekommenderats av varenda stor sportstjärna, och som idag finns på varenda affär över hela landet.

Jag drack ett par flaskor för några år sedan under en jobbresa. Halvsnuskigt. Tänkte inte så mycket på det när jag sen något år senare hittade Well's svenska motsvarighet (Vitamin Fokus) på Apoteket. Jag köpte mängder. Vitamin Focus var himmelsk. Den är himmelsk. Den med äpple är bäst. Näst bäst är den "för skärpa" som smakar svarta vinbär.

Nu har Coca-Cola:s Vitamin Water lanserats i Sverige, inklusive de töntiga texterna på flaskorna och alla de mest kända smakerna. De finns lite överallt. Well's glöms bort. Hamnar i skymundan. Coca-Cola dundrar in med bestämda steg.

Något krig blir det ju aldrig. Well's är ett litet miniföretag i jämförelse och Coca-Cola lär som sagt pumpa ut Vitamin Water med en högoffensiv precis innan sommaren. Jag står dock fast vid att Vitamin Water är snuskigt medan svensktillverkade Vitamin Focus smakar gudomligt.

Vitamin Water smakar artificiellt. Lite för artificiellt. Det smakar som svagt C-vitaminbrus. Detta medan Well's motsvarighet smakar naturligt, friskt och spännande. Alla fem faktiskt.

Snuskigt.

Kratos pallade inte 1080p

Frågorna om upplösningen i God of War III har varit många här på siten under de senaste veckorna. Många tror fortfarande stenhårt på Sonys marknadsförings-tugg och har sett fram emot ett storslaget actionspel i PS3:ans maxupplösning. Men det skulle aldrig gå. Det skulle aldrig fungera i 1080p. Inte God of War III, inte Killzone 2 och inte Uncharted 2. Att dubbla upplösningen som grafiken i dessa spel renderas i, skulle innebära att skärmuppdateringen skulle stanna.

Och vi har accepterat detta, redan. Den här generationen är inte HD-generationen. Inte helt. Det blir först med nästa batch spelkonsoler som vi kommer att få spela spel i Blu-ray-formatets supersnaskiga 1080p-upplösning. Sony har dock varit smarta. David Jaffes gamla uttalande om att God of War III skulle renderas i 1920x1080p och dessutom rulla på i hiskeliga 60 bilder i sekunden, har aldrig dementerats. Sony har aldrig gått ut och öppet sagt att "nej, det bidde inte så, maskinen orkade inte med".

Istället har vi väntat. Hoppats och önskat oss en gudaslakt så högupplöst att ögonen skulle börja svettas. Jag har spelat ungefär halva God of War III, fångat en del video från det samt en himla massa screenshots. Spelet renderas i 1280x720p och i cirka 70% av tiden flyter det på i 30 bilder i sekunden, inte 60. Ibland dubblas antalet bilder per sekund, men bara ibland och bara när det inte finns nio grekiska zombies på skärmen samtidigt.

Givetvis kan man fråga sig i samma andetag vad vi ska med 1920x1080p-spel till idag. Framförallt PS3:ans mjukvarubaserade uppskalningsystem gör ett snillrikt arbete med att bikubiskt bumpa 720-grafiken till maskinens maxupplösning. Det ser alltid kriminellt bra ut, och gör det möjligt för utvecklare att istället brassa på mer framförallt mängder av avancerat ljus för att smycka sina spel.

Jag raljerar. Skyller på morgontrötthet. I slutändan är God of War III ett riktigt snyggt spel som (precis som Killzone 2) lever oerhört mycket (rent grafiskt) på extremsnygg ljussättning. Visst är en del av texturerna i Kratos senaste äventyr lågupplösta och fula, och visst sjunker skärmuppdateringen ibland. Men det är fortfarande förbannat snyggt.

De tre snyggaste spelen till Playstation 3:
1. Uncharted 2
2. Killzone 2
3. God of War III

"I am Turo... Kratosch!"

En gudabenånad kaka

Semlan sågades. Folket ilsknade till. Rulltårtan hatades. Folket ilsknade till. Jag trodde verkligen att jag kunde lita på er, kära läsare. Jag trodde att vi, likt en väst-tysk grupp svältfödda demonstranter, kunde stå enade muren och skrika för allt vad lungorna höll för. "Ned med semlan, bojkotta rulltårtan!".

Men ni svek mig. Ni lät mig stå där, ute i kylan, ensam. Med endast en diskussionskåt moderator vid namn Tobias vid min sida. Jag förlåter er aldrig.

Eller... jo. Jag förlät er omedelbart. Ni är en grupp ursköna speltokar som förgyller min sömndruckna vardag med otrolig komik, inte minst när flera av er tog påhoppet på semlan personligt och började gapa om min uselhet till följd av mina smaklökars oförmåga att uppskatta matbröd med grädde i. Jag skrattade gott.

Någon skrek "tipsa om goda kakor då istället jävla apa istället för att bara hata det som jag tycker är gott!!". Okej då, din önskan är min lag. Jag gillar kakor. Jag äter nästan lika mycket kakor som redaktionens eget fläsk-monster (Jeppa in Da House™) och har inga problem alls med att älska några av sorterna här i bloggen.

Oreos.

Oreos är till för att älska. Jag älskar dem djupt och passionerat. Jag drömmer om den ibland. Jag äter dem regelbundet. Mörkt chokladkex med olidligt perfekt konsistent. Krämig vaniljfyllning med underbar smak. Oreos är himmelskt fikabröd. Att äta 12 stycken på rad i hetsigt tempo för att sedan le motbjudande med tandraderna fyllda med brun sörja - det är kärlek det.

Underbara...

Stor kartong - liten film

Varje dag får vi recensionskopior av diverse Blu-ray-filmer skickat till oss. Ja, kanske inte varje dag då man nästan i alla fall. Vi är bortskämda. Minst sagt.

Från många av de svenska filmbolagen packas filmerna tätt, tätt i små kuvert. Från ett av dem skickas alltid en och en film i gigantiska kartonger. Vilket blivit lite av en stående skrattframkallare här på redaktionen. I en sådan låda (bilden) skulle 30 filmer få plats utan några problem. Men vi får en. Och en. Och en.

Det ska bli skoj att se 2012 på BD, även om jag tror att den kommer att suga.

Killzone 3 i 3D

"Killzone 3 is set to arrive in stereoscopic 3D and use Sony's motion wand - rumoured to be called Arc - a source has told Computer and Video"

Att Arc/Wand ryktats komma att användas i fortsättningen på fjolårets bästa spel, det vet vi. Att det kommer att bli Sonys första riktiga stortitel i 3D visste vi dock inte. Men går källan som CVG lyssnat till att lita på?

Omöjligt att säga. Rykten är rykten. Det känns dock lite läskigt att Sony väljer att experimentera så pass mycket med deras hårdaste actionföljetång som de enligt detta rykte avser att göra. Att kriga mot Helghast med viftkäppen känns på förhand som en risig idé. Att göra det i stereoskopisk 3D med tillhörande bäpa-brillor - känns ännu sämre.

Det känns på flera sätt som om det skulle ha varit Resistance eller varför inte Jak & Daxter som Sony skulle ha valt som spelserie för att testa sina nymodiga tekniker på. Killzone är sotsvart, hatiskt dödskrig på blodigaste allvar. Att Wii-vifta och bära fula Dame Edna-brillor medan man gör just detta tror jag kommer att lätta upp stämningen, kanske göra Killzone till något mer... lättsmält och gladlynt.

Och det vill jag sannerligen inte.

Mamma, jag kräks!

Inget Mafia II

Visst, Bioshock 2 har sålt i imponerande tre miljoner exemplar. Redan. Men inga bästsäljande dykskor i världen kan ignorera det faktum att spelutgivaren Take 2 har problem. Pengarna har sinat och nu fortsätter utvecklarna bakom spel som Mafia II och Red Dead Redemption att skjuta på sina kommande releaser.

Det kommer inget Mafia II i vår. Det skjuts istället upp till hösten. Om det kommer att komma i höst eller först nästa år, kan vi omöjligtvis veta i dagsläget. Min gissning är våren 2011. Och åtminstone för min del lär mycket av suget efter Mafia II vid det laget redan dött.

När det gäller Rockstars western-spel så försenas det knappa månaden för att Take 2 ska kunna göra ett grundligare och mer effektivt PR-arbete. Det är åtminstone vad som sögs från deras sida. Flera branschkollegor skvallrade dock under Las Vegas-besöket om att deras senaste besök hemma hos Rockstar bjöd på uppvisningen av ett ofärdigt spel där endast lösryckta beståndsdelar fanns färdiga. Inte en förväntad helhet.

Kan Red Dead kommas att försenas igen innan vi nått maj månad? Absolut. Kan Mafia II komma att försenas hela vägen in i 2011? Absolut. För Take 2:s skull hoppas jag att så inte blir fallet. Men i den här branschen är det omöjligt att veta eftersom förseningar och regelbundet uppskjutna releaser är vardagsmat.