Välkommen till apokalypsen

Förutom lite småpill i sista minuten, innan den publiceras här på siten, så blev jag klart med min Aion-recension igår. 10 000 tecken, give or take. Många tankar hamnade på ett virtuellt papper medan jag skrev den - det var en sån där recension man börjar skriva på utan att ha ett klart betyg i huvudet, där betyget sakta växer fram medan man skriver. Att få ner tankarna så där, speciellt när det kommer till så komplicerade bestar som onlinerollspel trots allt är, kan vara väldigt skönt.

Men nu är det alltså gjort och ni kommer snart få reda på vad jag tycker om det. Jag tänker inte avslöja något här, men till de som ändå har frågat om det är värt att skaffa eller inte så tänker jag väl säga att det helt klart är värt att investera i. Förvänta er inget direkt nyskapande dock.

När det kommer till just nyskapande så har jag små-petat lite på Icarus Studios nya onlinerollspel, Fallen Earth. Det är helt klart en frisk fläkt i genren, det är skönt att få äventyra runt i ett sönderbombat Grand Canyon istället för fläskiga fantasy-världar. Fallen Earth är faktiskt riktigt bra på att förmedla desperation, det känns ofta som att man måste lära sig att slåss, eller bygga vapen av bitar av metall och läder, för att kunna överleva.

Min karaktär springer inte runt i någon snygg rustning och svingar på ett magiskt svärd. Hon är klädd i ett par fula nu-metal skjorts och en skabbig jacka och använder sig av en bräda för att slå ihjäl allehanda mutanter och elaka djur. Det är så befriande på något sätt, helt annorlunda från det mesta annat som har släppts tidigare. Jag får mer Star Wars: Galaxies-vibbar än något annat (efter NGE-släppet, då Fallen Earth har de sedvanliga levlarna också), vilket är riktigt trevligt. Jag tillhör inte SWG-hatarna, tyckte det lilla jag upplevt av det var ganska charmigt, så jag rådiggar Fallen Earth än så länge.

Fallen Earth är inte snyggt, spelklienten är inte speciellt väloptimerad och kräver mer av din dator än vad som egentligen är nödvändigt - mitt grafikkort överhettar med jämna mellanrum när jag lirar det och då kan jag ändå köra alla andra onlinerollspel jag testat på de absolut högsta inställningarna. Det finns en hel del buggar, det händer att du kraschar ut ibland och fysikmotorn är lite lustig. Men eftersom Icarus Studios är så små, det här är helt klart ett nischat indiespel, så har jag mycket mer överseende med det här än jag hade haft med det i en titel från någon av genrens jättar.

Jag gillar att stödja indiespel och jag älskar definitivt att stödja indieonlinerollspel. Jag kommer ge Fallen Earth en ordentlig chans, för här finns potential till ett fint förhållande mellan mig och spelet.

Akta dig, jag har en bräda och är inte rädd för att använda den.

September blir en bra månad online

Nu är det september på riktigt, trots den läskigt fuktiga värmen som har lagt sig över Malmö, och spelhösten börjar ta fart på riktigt. Även så i onlinerollspelssvängen, då september bjuder på en hel hög av nya spel att ge sig in i. Perfekt för min del, så har jag något annat att koncentrera mig på än att bara ha panik över att jag fyller 29 den här månaden och därför bara har ett år kvar tills jag blir 30. Förnekelse! Escapism!

Först ut är/var Champions Online. Micke och stor-Petter har redan gett sina åsikter om det, själv så är jag lovligt skeptisk. Jag har förvisso inte spelat så mycket som hade krävts för en riktig recension av det, men vid level 10 så är jag redan måttligt uttråkad. Det är helt enkelt ett ganska typiskt onlinerollspel och bjuder inte på en speciellt stor dos innovation. Det räcker inte fram hela vägen och fattas alldeles för många bitar som jag numera letar efter när jag bestämmer mig för att ge mig helhjärtat in i ett nytt spel eller inte. Dessutom tycker jag inte att superhjältar är så spännande att spela, vare sig i klassiska rollspel med papper och tärningar (Heroes Unlimited, Marvel RPG, etc) eller i onlinerollspel. Trist.

Idag släpps Dungeons & Dragons Online Unlimited i staterna. Det är fortfarande det gamla DDO, men numera gratis att spela och tänkt att använda sig av micro-transaktioner för att hålla sig levande. Konceptet känns bra och väl anpassat för den västerländska marknaden och DX10-stödet ser riktigt, riktigt bra ut. Frågan är bara hur det kommer bli för oss europeer, men jag håller just nu på att ladda ner det för att se om vi också får ta en del av kakan eller om det väljer att blockera mig. Släpper det in mig så tänkte jag ge det en chans, även om det aldrig riktigt lockat eller använder sig av en D&D-licens jag bryr mig nämnvärt om (Stormreach är inte alls lika spännande som Forgotten Realms eller Dragonlance).

Dem 15 september landar den första expansionen till Runes of Magic, The Elven Prophecy. Expansionstiteln är minst lika spännande som speltiteln (dvs inte alls), men det kan man kanske lära sig att leva med. Elven Prophecy innehåller förutom nya områden även en ny spelbar ras, vilket helt klart fattades från RoM när det släpptes. Jag har inte spelat RoM på länge, men eftersom det är gratis att lira så ligger det fint kvar på min hårddisk och väntar. När Elven Prophecy släpps så tänkte jag nog vänta några veckor till innan jag ger mig in i det och testar att spela en alv ett tag.

Senare i september, närmare bestämt på min födelsedag den 22, lanserar Icarus Studios sitt Fallen Earth. Jag har höga förhoppningar på det spelet, även om betan inte övertygade. Det var dock först tänkt att släppas tidigt i september, vilket sköts upp till den 15, vilket sen landade på den 22 september. Förhoppningsvis betyder det att Icarus har haft gott om tid att fixa de ganska irriterande buggar och lagg-problem som spelet drogs med under betan. Ett bra post-apokalyptiskt onlinerollspel med ett avancerat crafting-system känns otroligt lockande just nu.

Den 25 september kommer så äntligen Aion. Jag är mer än lovligt skeptisk just nu egentligen, fler och fler rapporterar att spelet förvandlas till en otrolig grind när man passerat level 20, men samtidigt så studsar jag lite inombords vid tanken på att det äntligen kommer att släppas. Jag har inte rört den öppna betan och tänker nog inte göra det heller, vill ge mig in i Aion med helt nya ögon och se om den patch som spelet släpps med, 1.5, gör något ordentligt bra med spelet. Förvisso lär väl startområdet vara packat med folk de första dagarna, men jag lär inte kunna hålla mig från att spela det från dag ett.

Så vad är ni läsare sugna på? Blir det lite Fallout-lekande i Fallen Earth eller är ni alla mest sugna på Aion, som många här verkar vänta på?

Fallen Earth är kanske inte världens vackraste spel, men Fallout-stämningen är det inget fel på.

En nostalgikers yrande

Jag gillar ordet "katarsis". Svenska Wikipedia, som jag i vanliga fall skyr som pesten, definerar ordet som "det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla, vare sig känslan består i sorg, empati, glädje eller annat, och som efterföljs av känslan av förnyelse, av nytt liv". Och det är väl där jag befinner mig, i någon form av metafysiskt solsken efter en lång stund av regniga och turbulenta dagar.

Jag har gett mig in i ett äventyr som jag inte riktigt vet om jag kan hantera, men det känns bra. Jag har gett upp en av de stora stöttepelarna i mitt liv, en av de saker jag har kunnat luta mig mot de senaste tre åren. Det var inte ett lätt beslut, men jag är övertygad om att det var rätt. Så nu sitter jag här, förvirrad men rätt glad ändå. En katarsis efter galenskapen, efter den initiala sorgen lagt sig.

Så vad gör jag? Varför bloggar jag inte, varför får jag inte tummen ur och svarar på de MMO-frågor som ligger på skrivbordet och konstant sticker i ögonen på mig? Ja du. Jag spelar Champions Online, pillar med den där smått gigantiska artikeln om Starcraft II som aldrig verkar bli klar, förbereder mitt nya liv, slänger ihop en text om Hideo Kojima-intervjun på Gamescom, pendlar över till den danska redaktionen och spelar in GRTV, planerar inför en resa till EVE Online Fanfest i Island i slutet av månaden, dricker för mycket kaffe och oroar mig kring familjmedlemmar och kompisar med krossade hjärtan.

Men som sagt. Stabiliteten och säkerheten är borta. Nu blir det ett äventyr, ett liv som jag inte ens vet om det går att leva än. Det blir säkert hur bra som helst. Allt löser sig. Och jag älskar er alla, även de som lämnar elaka kommentarer om hur jag rör på händerna under GRTV News. Jag älskar nog till och med personen som kallade mig för en "noob f*gg*t" på YouTube. Jag tror jag tycker mest om honom, faktiskt. Det är inte varje dag man får en så elak kommentar, trots allt.

Seriöst, och jag tror jag talar för de flesta av oss som jobbar med Gamereactor på olika sätt, så sporrar ni mig. Utan så mycket stöd som ni ger oss så hade det här jobbet inte varit i närheten så kul som det är. Ingen ironi, ingen sarkasm. Jag diggar er lika mycket som ni verkar digga GR.

Så var beredda, för om allt går som det ska så kommer ni få se mycket mer av mig.

"Nya tider, nya väder, snart är det atomvinter/
Och jag har utvecklat en laserkanon med täcknamnet 'Månprinter'"

Att grilla 15 zombies och ha kul

Först en uppdatering - del två av era onlinerollspelsfrågor är på ingång. Det är en hel del jobb att försöka svara på allt och hålla textmängden inom rimliga gränser, det är bara för intressant att svara! Jag har dessutom haft en del annat att göra, inklusive en lång artikel om Aion, så det drar ut lite på tiden. Jag ber så mycket om ursäkt.

Sen vill jag passa på att tacka för all bra feedback angående GRTV! Vi har haft ett möte där vi gått igenom allt som sades och diskuterar för fullt hur vi ska kunna göra saker annorlunda och bättre i framtiden. Jag är glad för att jag bara fick en kommentar om att göra det på svenska och jag är också glad över att jag nu blivit uppgraderad från "ful" till "normal". Hellre tråkig än ful, eller?

Men nu till vad det här inlägget skulle handla om. Jag har ett erkännande att göra. Fram tills för ungefär en vecka sedan hade jag aldrig klarat Half-Life 2. Det känns lite pinsamt, men det finns en anledning. När spelet släpptes bodde jag nämligen tillsammans med två kompisar och vi ville såklart alla spela det, men vi hade bara en dator som kunde köra det (jag använde Mac på den tiden). Jag hade tagit mig fram till slutet, hade bara en kort session kvar tills jag skulle klara det...då någon av mina rumskamrater råkar spara över min sparfil.

Ångest, ångest, ångest är min arvedel. Sedan dess har jag aldrig lyckats ta mig genom hela spelet, jag har försökt men av någon anledning alltid fastnat någonstans efter airboat-banan. Så förra veckan bestämde jag mig för att det fick vara nog och satte mig ner för att klara det. Nu har jag kommit så långt att jag ska börja med Episode 2 och är ännu en gång redo att utropa Half-Life 2 till ett av världens bästa spel någonsin. Kärlek!

Men säg det förhållande som inte kantas av problem (eller är jag bara bitter nu?). För med Half-Life 2 dök ett problem upp som jag i vanliga fall struntat i. Achievements. Jag har inte brytt mig om dem förr, de har alltid funnits där och visst är det kul att se den lilla "achievement unlocked"-rutan poppa upp, men jag har fokuserat mer på att njuta av spelet än att bry mig om min gamerscore. Tills nu.

Det började med Barnacle Bowling, en achievement där det gäller att döda fem barnacles med en brinnande tunna. Jag låste upp den av en ren slump, jag försökte bara ta mig förbi deras slemmiga tentakler på ett så effektivt sätt som möjligt. Efter det var jag hooked och den enda achievement jag inte tog under min genomspelning av HL2 var Lamda Locator - att hitta undangömda lådor är inte alltid helt lätt när man ibland spelar som en halvblind åsna.

Så var det dags för Episode 1. Episode 1 har en achievement som heter The One Free Bullet. Den går helt enkelt ut på att man ska spela genom hela spelet och bara skjuta en enda kula, istället får man bara använda sin Gravity Gun och granater/raketer. Det är inte en speciellt svår achievement, men den kan vara extremt omständlig. Passager i spelet som egentligen borde varit ganska rättframma blir plötsligt mer komplicerade och förvandlas till en skattjakt efter så hårda saker som möjligt att plocka upp och skjuta på allehanda soldater och zombies. Bildäck och tegelstenar är hur bra som helst som ammunition, förresten.

Episode 1 innehåller även en achievement som heter Zombie-que. Tänd eld på 15 zombies med hjälp av de nödfacklor som ligger utspridda lite här och var. Det var i mitt försök att klara av den här som jag började ifrågasätta vad jag faktiskt höll på med. Har jag kul eller gör jag det bara jobbigt för mig själv? Spelar jag spelet som det är tänkt att upplevas eller fokuserar jag på helt fel saker? Det är trots allt Half-Life vi pratar om, det finns en riktigt intressant handling att uppleva här.

Jag klarade av Episode 1 med alla achievements tagna, inklusive The One Free Bullet. Det var inte så svårt, det tog inte så lång tid, men i jämförelse med de achievements som fanns med i det "vanliga" Half-Life 2 kunde de vara ganska dryga. Och det är ingenting jämfört med det stundande Episode 2...

I Episode 2 finns det nämligen en achievement som kräver att du bär med dig ett visst objekt från början av spelet fram till slutet. Det gäller alltså att hålla koll på den här prylen konstant så du inte tappar bort den. Den har ingenting med handlingen att göra, du gör det enbart svårare för dig själv och jag vet så här i förväg hur frustrerande det kommer att bli. När jag gjorde The One Free Bullet var jag ofta lockad att bara dra upp mitt hagelgevär och dra iväg några hylsor mot de irriterande antlions som jagade mig genom gatorna. Men det här? Kommer jag ha tålamodet?

Det kanske ska tilläggas att jag inte är personen som spelar om spel speciellt ofta. Final Fantasy IX är ett av undantagen, det har jag klarat två eller tre gånger, men i storydrivna spel så brukar en genomspelning räcka om det inte finns ett co-opläge som man vill uppleva med en kompis (som i Gears of War). Jag kommer inte köra om Episode 2 när jag väl har klarat det.

Så...nu är frågan. Antingen så njuter jag av spelet så som det är tänkt, fokuserar på storyn och hur söt Alyx kan vara (she's mine, Stor-Petter, bort med tassarna!). Då lär jag missa vissa achievements och min Half-Life 2 samling kommer vara långt från komplett. Det kommer jag ångra. Eller så fokuserar jag ännu en gång på att plocka achievements, inklusive det där riktigt bökiga jag nämnde ovan, och får uppleva den sköna känslan av att ha lyckats men samtidigt ångra att jag inte bara njöt av spelet fullt ut.

Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra. Jag har inte heller kommit fram till vad jag egentligen tycker om achievements. För det finns helt klart ett sug efter en högre gamerscore...

Hur hanterar ni balansen mellan achivement-jagande och ren spelglädje?

Ja du, Gordon...det är frågan. Det är du och jag mot världen. Och Stor-Petter, som vill lägga sina smutsiga labbar på vår tjej.

Vad vill DU se på GRTV?

Jag hoppas verkligen du inte har missat GRTV på senare tid. Jag är förvisso inte helt objektiv i frågan, men det känns faktiskt som vi har blivit bättre och bättre. Att göra bra web-TV är inte helt enkelt och vi jobbar ständigt på att bli så bra vi bara kan och erbjuda en riktigt bra tjänst med intervjuer, nyheter och recensioner.

Teamet som var iväg på E3 i år jobbade exempelvis som galningar och har producerat en hel hög av program som vi än så länge bara skrapat lätt på ytan av och det ligger även en del intervjuer kvar från när jag var i London för några veckor sedan. Vi har dessutom våra gadget-shows och GRTV News (med undertecknad som programledare, som tog över när Jennifer var tvungen att flytta tillbaka till Kanada - nej, hon fick inte sparken) spelas in och sänds varje vecka.

Men helt ärligt så är vi ju ingenting utan er, våra tittare. Därför, ur ren personlig nyfikenhet, tänkte jag därför höra vad just DU tycker om GRTV, vad du vill se mer av, vad du vill se mindre av och vad du hade hoppats om framtiden.

Därför öppnar jag upp kommentarerna nedan för en konstruktiv diskussion om Gamereactors egna web-TV. Vad tycker just du? Berätta! Jag vill jättegärna veta hur just du tänker.

Observera dock:
Jag är ute efter konstruktiv kritik. Otrevliga eller rent provocerande kommentarer kommer att tas bort helt utan pardon. Jag har sedan jag började jobba med GRTV News fått stå ut med en hel del otrevligheter (speciellt på vår YouTube-kanal) och har exempelvis fått veta att det är "ok att vara ful". Något sånt vill jag inte se. Tack.

Dessutom - vi vet att många av er vill se program på svenska. Det är inte lönt att ni ens påpekar det just nu, tyvärr. Det finns helt enkelt inte tid eller resurser för tillfället att spela in program på fem olika språk, utan vi gör vad vi kan och kör vidare på engelska. Hade ni fått se in bakom kulliserna så hade ni insett hur mycket arbete vi redan nu plöjer ner i GRTV, att försöka göra unika program till alla regionerna Gamereactor täcker hade varit omöjligt i nuläget. Jag känner med er, såklart, men snälla - lämna det utanför.

Tre tonårsidoler, tio år senare

Jag är ganska dålig på att upptäcka ny musik och helt ärligt så är jag ganska dålig på att hålla koll på vad mina gamla favoritartister släpper för nytt material. Men med Spotify på min sida har det åtminstone blivit lite bättre. Så här är tre skivor som har gått varma i min...eh...på mitt Spotify-konto. Hade jag bara kunnat föra över dem till min iPod så hade jag blivit en lycklig man, men nu får jag nöja mig att lyssna på dem när jag är hemma.

Det de här banden har gemensamt är att jag upptäckte dem alla under mina tonår och att de har följt med sedan dess. Självklart har de haft sina upp- och nergångar sedan dess och har knappast alltid varit på topp, men det är rätt intressant att tänka tillbaka och inse hur lång tid som har gått. Eller rättare sagt bli helt livrädd när man tänker på hur lång tid som har gått. 10 år sedan studenten...herre gud.

Ja, ja. Min stundande 30-årskris kan vi ta i ett annat inlägg. Här är i varje fall skivorna.

Placebo - Battle for the Sun
Jag blev lite orolig när Placebo började snacka om hur de hade slutat med fester och droger och istället blivit snälla och redliga pojkar (eller män, Brian Molko är trots allt 36 nu). Det är självklart bra för dem ur en rent personlig vinkel, men ur en musikmässig så finns det ofta anledning att bli orolig. Ska skivorna bli snälla och ordentliga de också? Så det var med en viss oro jag närmade mig deras sjätte studioplatta, Battle for the Sun.

Det är faktiskt ganska otroligt, men jag tycker inte Placebo har släppt en enda dålig platta. Sleeping with Ghosts var kanske inte världens topp-platta och jag har numera ganska svårt för Without You I am Nothing, mest för de helt värdelösa texterna, men ingen av dem skulle jag kalla för dålig. De tog ett ordentligt kliv uppåt med Meds och Black Market Music rockar stenhårt fortfarande. Och det ser faktiskt ut som att Battle for the Sun också kommer att bli en makalöst bra skiva - droger eller ej.

Än så länge har de bara släppt 6 låtar från skivan på Spotify, men de är alla riktigt bra. Titelspåret går från att vara ganska lökig till en sjukt bra rocklåt och jag har haft For What It's Worth på huvudet i flera dagar nu. Hela plattan verkar vara reserverad för premium-användare, vilket jag inte är och antagligen aldrig lär bli, så resten av den kan jag inte uttala mig om än - men visst verkar det riktigt lovande. Det här blir ett solklart köp för mig, när jag väl kommer ihåg att faktiskt gå in i en skivbutik för att köpa den.

Manic Street Preachers - Journal for Plague Lovers
Jag blev introducerad till Manics när jag var 17 av min dåvarande flickvän Frida. If You Tolerate This Your Children Will Be Next, från This is my Truth... plattan, var en sak men när hon satte mig på en kur av The Holy Bible var jag inte alls imponerad. Det tog ett par genomlyssningar innan den sakta började tränga in och det dröjde inte allt för länge innan jag insåg vilket mästerverk den plattan faktiskt är. Jag skulle inte tveka en sekund för att sätta den på en topp 10-lista över 90-talets viktigaste plattor. Den är sanslöst bra.

Efter The Holy Bible försvann Richey Edwards spårlöst och Manics sadlade om något år senare med Everything Must Go. Den och This is my Truth... är förvisso bra skivor, men de kommer inte i närheten av deras gamla material (Gold Against the Soul och Generation Terrorists är också underbara skivor). Efter det följde ett par skivor som förvisso var helt OK, men ingen av dem lyckades greppa tag om mig. Send Away the Tigers har Imperial Bodybags, en av deras bästa låtar på senare år, men annars är materialet på de skivorna inte speciellt imponerande. Tyvärr.

Och så släpper de Journal for Plague Lovers, en skiva med enbart texter av den försvunne (och antagligen avlidne) Richey, och jag är 17 igen. Jag kan verkligen inte bestämma mig om den är helt genial eller mest tråkig. Den är inte speciellt trallvänlig, men det var inte The Holy Bible till en början. Jag tänker ge den ordentlig chans över de kommande veckorna för att se om den växer. Annars så lägger jag nog den, och framtida Manics-skivor, åt sidan och återgår till att lyssna på låtar som Faster och Die in the Summertime på repeat. Har du aldrig lyssnat på Manic Street Preachers förr är det här knappast skivan du ska börja med. Eller så blir du direkt kär. Vem vet?

Marilyn Manson - The High End of Low
Om det är ett band som skrämmer mig när det kommer till min egen ålder så är det Marilyn Manson. Seriöst, det är 13 år sedan Antichrist Superstar släpptes? Jag älskade den när jag var 16, lyssnade på den om och om igen, läste och analyserade texterna, satte upp en hel hög MM-planscher på mina väggar (till mina föräldrars stora glädje) och bad kompisar med tillgång till MTV spela in videor till mig. Mitt Manson-intresse svalnade en del efter gymnasiet, men jag har ändå alltid gett honom en ny chans när han släppt en ny skiva.

Mansons stora problem är hans image. Sekunden den blir uttjatad så blir även hans musik och hela den personlighetskult han lyckats bygga kring sig uttjatad. Därför är det imponerande att se hur han gång på gång förnyat sig själv. Från punkrocken på Portrait of an American Family till glamrocken på Mechanical Animals. Jag hade ganska mycket räknat ut honom efter Holy Wood: In the Shadow of the Valley of Death, trots att jag gillade den plattan, då han chockade mig med sin bästa skiva någonsin - The Golden Age of Grotesque. Jag har svårt att förstå att det var 6 år sedan den släpptes, jag återkommer nämligen till den gång på gång och den känns lika fräsch varje gång.

Men sedan dess har det tyvärr gått neråt. Soloskivan Eat Me, Drink Me var inte speciellt imponerande och det var även första gången det kändes som att Manson själv började tröttna. Visst fanns det vissa guldkorn, men inga låtar som var speciellt värda att lägga på minnet. Att Twiggy Ramirez återvänt till bandet (efter en tid i det geniala A Perfect Circle) gav mig vissa förhoppningar om att The High End of Low skulle bli bättre än Eat Me, Drink Me. Men nu sitter jag här, lite smått besviken.

The High End of Low känns...klassisk Manson. Som att vi hört det förut. Den består till stor del av låtar som känns som de tråkiga låtarna från hans gamla plattor. Ibland sitter jag och nynnar med utan att tänka på det, vilket ju kan vara ett tecken på att den kommer att växa ordentligt om jag bara ger den lite tid, men till stor del är den mest trist.

Det riktigt irriterande är att man hör spår av vad High End... hade kunnat bli. Som singeln Arma-Goddamn-Motherfucking-Geddon. Den är tokbra, den rockar, och hade resten av skivan varit lika hård och respektlös (att använda en svordom i titeln på en singel måste klassas som det) så hade det här kunnat bli hur bra som helst. Och i Four Rusted Horses flörtar de med country-musik. Du hörde rätt, country. Varför fortsatte de inte på det spåret och gjorde en temaskiva med sköna Western-vibbar? Sätt på Manson en cowboyhatt och en lång, mörk rock och han hade kunnat bli hur cool som helst. Som ett modernt shock-rock svar på Fields of the Nephilim. Men nej, istället får vi en ganska tråkig skiva som förutom på ett par låtar är extremt lätt att bara glömma bort.

Tre skivor, alltså. Tre skivor med mina gamla tonårshjältar anno 2009. En som är riktigt bra, en som är ett frågetecken och en som än så länge är en stor besvikelse. Har du ett Spotify-konto rekommenderar jag en provlyssning på dem alla tre. Nu får ni ursäkta mig, jag ska nog ta och lyssna lite på Battle for the Sun igen...

Placebos frontman Brian Molko. Placebo spelade på Siesta-festivalen bara ett par mil härifrån häromveckan. Jag var inte där. Såklart.

I'm in your Aion...

...playing your beta.

Betakontot till Aion trillade äntligen in i veckan, jag lirar för fullt. En ordentlig artikel kommer nästa vecka, men än så länge ser det mycket lovande ut. Vackert som tusan är det, om inget annat.

Mer får ni reda på nästa vecka, tills dess ska jag rocka vidare med min kära warrior.

Aion är otroligt vackert på sina ställen och lämnar ett gott första intryck.

MMO-frågor & svar - del 1!

För ett tag sedan lät jag er läsare ställa frågor om onlinerollspel. Det blev mycket populärare än jag trodde och det har tagit en del tid att arbeta mig genom dem. Men här kommer äntligen den första delen. Även en vinnare av tävlingen om den mest intressanta frågan är korad, den frågan kommer få en helt egen del.

Diskutera gärna svaren i kommentarerna och har ni något extra ni undrar över så är det bara att ställa nya frågor. Men vinnaren är redan utsedd, så ingen ny fråga kan vinna det hemliga priset!

Men nu till frågorna och svaren!

Jacob_2 frågade:
Hur upplever du Age of Conan nu mot det släpptes, många spelare återvänder just nu på grund av att det har ändrats till det bättre.

Svar: Age of Conan har verkligen utvecklats till det bättre, det finns det massor av rapporter som tyder på. Jag har själv inte spelat det sedan launch, men så var jag också en av de som verkligen gillade spelet på den tiden. Jag har tänkt att ge det en chans till, men tiden har inte funnits där. Jag är dock glad för Funcoms skull och att se AoC äntligen locka till sig nya, och gamla, spelare, är riktigt roligt. Ett bra spel med en bra framtid.

Ezekeel frågade:
Kommer Age of Conan till Xbox 360 som det var tänkt egentligen?

Svar: Därom tvistar de lärde. Funcom påstår att det fortfarande ska göra det, men jag är tveksam till att det faktiskt kommer att släppas - de har ju även The Secret World på gång till 360 så det känns mer troligt att de bara satsar på ett konsolspel för tillfället. Går TSW bra så kan det ju hända att de faktiskt släpper Age of Conan också.

Careface frågade:
Jag och min vän är ute efter ett roligt RPG spel. Inte nödvändigtvis ett MMORPG. Kan bara vara RPG med co-op inslag. Vi vill ha något mer okänt, ett bortglömt guldkorn.

Svar: Det är lite off-topic, men du kan ju alltid ta en titt på spel som Sacred 2 (helst till konsol) eller Titan Quest. Men vilket onlinerollspel som helst kan ju vara kul om man är två som spelar - vill ni inte betala en månadskostnad så finns det ju en hel del bra PvE i Guild Wars numera. Att spela det ensam är inte speciellt kul, men med en kompis vid sin sida kan det vara grymt roligt. Investera då i Guild Wars: Nightfall så ni kan få med er vars en Hero också. Perfekt!

Uchiha Sai frågade:
Vad tror du om Aion? Kommer det vara den revolution många tror att det kommer bli, och hur kommer det stå sig mot konkurrenterna, rent spelmässigt och försäljningsmässigt?

Svar: Jag vet inte riktigt varför Aion skulle bli någon större revolution, det jag har testat av det kändes ganska mycket som ett typiskt onlinerollspel. Men visst har det potential. Det har gått hem i Asien och Ncsoft lägger ner mycket arbete för att det ska bli populärt här också. Jag är dock osäker på hur mycket det kommer sälja här, asiatiska onlinerollspel har inte alltid lyckats så bra i vår sida av världen. Rent spelmässigt har det också en del att leva upp till och bakom allt snack om PvEvP (världens fånigaste förkortning?) måste det finnas riktigt bra gameplay för att folk inte ska ge upp på det eller spela på ett sätt som utvecklarna inte hade tänkt...

Du kommer snart få reda på mer om Aion från oss här på Gamereactor inom en väldigt snar framtid... ;)

Gamerman1 frågade:
Tycker det känns väldigt tjatigt att questa hela tiden, efter att ha spelat Wow, War,Aoc och LotRO så letar jag efter ett lite annorlunda MMORPG. Har du något tips?

Svar: Visst har jag det! Är du trött på att questa och är redo att ge dig in i något annorlunda så finns det massor av bra alternativ. Har du orken att verkligen sätta dig in i ett krävande, men också väldigt annorlunda, spel så är EVE Online ett bra tips - det finns en gratis, 14-dagars trial till det. 14 dagar är oftast inte nog för att komma in i det, tyvärr, och det kräver en hel del av dig som ny spelare. Ge det en chans och ge inte upp direkt! Jag kan även rekommendera Ryzom, som också har en gratis trial. Ett väldigt annorlunda franskt onlinerollspel som jag har skrivit om tidigare här i bloggen. Är du lite mer hårdför kan du ju alltid ge dig på Darkfall Online också.

Phip frågade:
Tror du Mortal Online kommer kunna klara sig?

Hur tror du Star Wars: The Old Republic kommer att bli?

Och kommer Star Wars Galaxies läggas ner nu när de nya spelet kommer?

Vilket tror du blir bäst, Champions Online eller DC Universe?

Svar: Fyra frågor på en gång...låt oss se här.

Mortal Online är lite av ett wildcard. Det har ett rätt litet utvecklingsteam, fast med goda kontakter och en hel del outsourcing och licenserad teknologi för att underlätta projektet. Jag träffade två av utvecklarna i Leipzig förra året och hade en intressant diskussion med dem om spelet som åtminstone gav mig lite hopp. Men de har mycket att leva upp till och flera av deras idéer undrar jag om de kommer fungera i verkligheten. Deras budget är dock relativt liten, så de behöver inte sälja speciellt många exemplar av spelet för att få tillbaka allt de har satsat. Det kommer att direkt utmana Darkfall Online, och slåss om samma kunder, och Aventurine verkar klara sig för stunden. Så visst, Mortal Online har potentialen att klara sig ett tag åtminstone.

Star Wars: The Old Republic ser mycket lovande ut, men en hel del frågor återstår. Just nu låter det lite som att de lika gärna kunde ha gjort ett KOTOR3 istället, exakt var "onlinerollspel" passar in i formulan är lite oklart just nu.

Nej, jag tror inte att Star Wars Galaxies kommer att läggas ner som svar på SW:TOR. Det är dock extremt svårt att säga och beror nog till stor del på om de som fortfarande spelar Galaxies gör det för att det är ett Star Wars-spel eller om de gillar just SWGs upplägg. Spelar de bara för att det är ett Star Wars-spel finns det en ganska stor risk att SOE, som driver Galaxies, kommer förlora massor av spelare till SW:TOR. Men en nerläggning? Man ska ha i åtanke att SOE har varit riktigt duktiga på att hålla liv i spel med en liten spelarskara.

Jag tror mer på Champions Online än DC Universe.

Kingnothing frågade:
Vad tycker du om det nuvarande läget för raids i World of Warcraft?

Vilken aspekt av den riktiga världen tycker du har integrerats in bäst i ett MMORPG? T.ex ekonomin.

Svar: Naxx är ett skämt, men Blizzard verkar ha lyckats riktigt bra med Ulduar. Tyvärr borde Ulduar ha varit med när Wrath of the Lich King släpptes. Det ska bli intressant att se hur lång tid de tar på sig att implementera Icecrown. Vi lär få se vilken nästa expansion är i augusti, när det är dags för årets Blizzcon, och Blizzard bör nog inte dröja allt för länge med att ge raiding guilds fler raids att välja mellan efter det.

Ekonomin i EVE Online är världens mest imponerande ekonomi i ett onlinerollspel någonsin.

larsgustaf frågade:
Hur kommer det sig att WoW slog igenom så totalt? Det är inte världens bästa spel på någon punkt och det finns många bättre spel. Jag kan tänka mig att man börjar spela pga kompisar men vem var det som började spela egentligen?

Svar: Varför World of Warcraft lyckades så totalt, när andra onlinerollspel (här i väst) aldrig lyckats komma över 500 000 spelare, har diskuterats under en lång tid. Jag tror det var en kombination av flera faktorer, men man ska inte glömma att Blizzard redan var ett extremt populärt spelföretag. Många köpte inte World of Warcraft för att det var ett onlinerollspel, man köpte det för att det var ett Blizzard-spel.

Vissa analytiker har snackat om att Blizzards marknadsföring för spelet var genial för att de marknadsförde det just som ett vanligt spel, inte ett onlinerollspel. Sen var det även långt mycket lättare att komma in i än de flesta spel som släppts tidigare, och om ens kompisar spelar ett nytt spännande spel så vill man ju självklart vara med och lira med dem...och vips så hade man mer än 11 miljoner spelare.

icepepsii frågade:
Hur tror du Blizzard känner sig när det ploppar upp massa MMORPG som är så härmade t.ex Lord of the rings online.

Svar: Jag tror inte de bryr sig nämnvärt då de själva har varit experter på att härma andra spel...

ÖÖÖ frågade:
Kommer MMORPG's utan månadskostnad (Guild Wars ex.) bli någonting i framtiden tror du?

Hur tror du framtiden för genren ser ut, nu när World of Warcraft fullständigt dominerar, kommer folk våga börja jobba på nya projekt eller känns det menlöst eftersom WoW redan sitter på tronen som ohotad kung?

Svar: Jag tror framtiden är onlinerollspel som är gratis att spela men som finansieras genom mikrotransaktioner. Helt gratis spel, som Guild Wars, kommer nog fortfarande vara väldigt ovanliga.

Framtiden ser nog ljus ut, det finns hur många onlinerollspel som redan är släppta och en hel hög av spel som är under utveckling. Så det är nog ingen som tycker det är "menlöst" på grund av World of Warcraft. :)

Al Za3eem frågade:
Vad tycker du om kommande Champions Online? Spelat något? Hur står det i jämförelse med DC Universe Online?

Svar: Ja, jag har spelat press-betan av Champions Online. Tyvärr är den ganska begränsad i jämförelse med den vanliga, stängda betan. Spelet har potential, men jag förstår också varför de valde att försena det istället för att släppa det i det skick det är i idag. Absolut roligast har jag haft i Character Creation, det går att spendera timmar med det! DC Universe har jag tyvärr inte testat än, så att jämföra dem är svårt, men jag har större förhoppningar på att CO blir bra än DCU.

Kazakovich frågade:
Fick ni på redaktionen någonsin nån kontakt eller kunskap från Aventurine om deras MMO Darkfall?

Svar: Nej, men tro mig - jag har försökt få tag på dem. Vår norska chefredaktör lyckades (eller köpte helt sonika spelet privat) och har recenserat det på vår norska sida, så kan du tänka dig att läsa lite på ett främmande och konstigt språk så hittar du hans recension där.

thursday frågade:
Hur går det för Warhammer Online och har några uppgraderingar värda namnet implementerats? Något som lett till att spelare anslutit eller gått ifrån spelet?

Vad tycker Games Workshop om att det går så bra för Blizzard med WoW? WoW är ju nästan en exakt ctrl+C, ctrl+V av Warhammer...

Sen undrar jag om du vet vad Tolkien tycker om att två stora företag tjänar enorma summor på något de snott från honom? Tror du han kommer ta till IPRED?

Svar: Det verkar sakta vända för Warhammer Online och gamla spelare börjar återvända. Mythic har jobbat hårt på att fixa gamla problem med spelet och de flesta som återvänder verkar tycka att de har gjort ett riktigt bra jobb. Vissa av förändringar är dock sådant som jag tycker borde ha varit med från början, som token-systemet som implementerats för Public Quests. I sommar släpper de sin första riktigt stora uppdatering, Land of the Dead, som låter väldigt lovande!

Både Warhammer Online och Age of Conan har bevisat att även om man har problem i början så kan det vända om man bara biter ihop, tror på sitt spel och fixar det som inte fungerar. Tyvärr så lärde sig inte Ncsoft det innan de la ner Tabula Rasa, ett spel som hade en kul grund och som med en del arbete kunnat bli riktigt bra och fått en stadig publik.

Games Workshop sparkar nog sig själva när det kommer till World of Warcraft, då det första Warcraft-spelet egentligen var tänkt att bli ett Warhammer-spel. Men Games Workshop ville inte ha det, så då skapade Blizzard sin egen värld istället...och resten är historia.

Tolkien ser allt, vet allt, och har en hel hög av advokater som håller koll på hans arv. Han må vara död, men hans son verkar ha full koll i hans ställe.

Det var allt för den här gången, del 2 och det vinnande bidraget kommer snart. Ett extra stort tack till Mega-Petter för den fina splashposten också.

MMO-frågorna - svaren kommer snart

Wow, grabbar och tjejer. Jag hoppades på att få ett par intressanta frågor att svara på, slutresultatet var mer än jag någonsin kunde drömma om - jag kopierade in alla i Notepad igår och har nu mer än 40 spännande frågor som ni ville ha svar på.

Svaren kommer snart, det får nog bli mer ett inlägg. Och att välja ut den mest intressanta frågan är inte helt enkelt heller, det finns många att välja bland. Jag har tyvärr lite annat GR-arbete att bli klar med (hoppas på att få den där beta-nyckeln jag väntar på innan Jonas M äter mig levande) innan jag kan hänge mig helt åt svarandet, men det är på gång!

Men ett stort, stort tack till alla som som deltog, ni regerar.

Har DU frågor om onlinerollspel?

Jag spenderar alldeles för mycket tid spelandes, tänkandes, filosoferandes och läsandes om onlinerollspel - något ni redan säkert visste om ni följt mitt bloggande här hos GR. Ibland händer det att folk ställer frågor kring det, antingen i kommentarerna till mina inlägg eller genom PM.

Därför tänkte jag stryka mitt eget ego lite och öppna upp för just sådana frågor. Har du en brinnande fråga kring onlinerollspel som fenomen, om ett visst spel, om en viss feature, och genrens framtid, om vad som helst relaterat till ämnet egentligen...ställ dem här nedan så sammanställer jag de mest intressanta frågorna och svarar på dem (så gott jag kan) i ett nytt inlägg.

Den mest intressanta frågan vinner dessutom någon form av pris. Exakt vad vet jag inte än, men jag ska nog komma på något - självklart relaterat till onlinerollspel, då. Kanske ett spel jag tycker att folk bör testa men som inte får nog med uppmärksamhet eller nya spelare, exempelvis.

Om det finns ett intresse bland folk så blir det eventuellt en repris senare, eller flera inlägg om det finns många frågor. Finns det inte alls ett intresse så har jag åtminstone testat idéen. ;)

Mountaineer Thalos är mäkta förvirrad och har flera bra frågor i bagaget. Synd bara att han är automatiskt diskad eftersom han inte finns på riktigt.

Sov som en gamer

Hilda mailade precis över bilder på det baby-täcke hon håller på att jobba på som present till en kompis som precis fått tillökning. Hon är inte färdig än men jag kände direkt att jag var tvungen att dela med mig, för det är ju bara så underbart snyggt. Känner man Hilda, som har en Space Invader-tatuering på ryggen, så blir man kanske inte helt överraskad över motivet, men visst är det vackert?

Efter att ha sett det här, och spenderat en del tid med min kompis Buzzs son Valdemar som verkar uppskatta att hänga i spelbutiker och leka med tomma kaffemuggar, har jag egentligen inget nyfunnet begär att bli pappa - men dock att ligga i en barnvagn med det här täcket över mig och en god latte i nappflaskan...

Jag vill bara krypa ihop till en boll under det här täcket och drömma om high scores.

Att hitta ett nytt hem

Nej, jag menar inte en ny lägenhet eller en ny stad att bosätta sig i. Jag menar, såklart, en ny onlinerollspelsvärld att flytta in i. Att hitta hem på nätet bland de otaliga virtuella världar som finns där ute och som bara väntar på att bli upptäckta.

Det är väl lika bra att börja med att säga att jag lämnat WoW bakom mig igen. Det hände för ungefär en månad sedan, men till skillnad från de tidigare gångerna då jag mest varit uttråkad så valde jag att säga upp mitt konto på grund av vissa designbeslut som Blizzard tog i samband med Wrath of the Lich King. Istället för att gå på några veckor, som det tidigare tagit innan jag bestämt mig för att lämna Azeroth, tog det den här gången en kväll.

Jag hade kunnat spy ur mig en massa galla över hur trasigt World of Warcraft är just nu, men jag håller mig från det ett tag till - åtminstone till jag kan samla mina tankar till ett lite mer välformulerat inlägg. Istället summerar jag med att säga att end-game är ett skämt, heroics är ett skämt, raids är definitivt ett skämt. World of Warcraft är inte en virtuell värld, det är ett singleplayer-spel med multiplayer-komponenter. Just nu förstår jag inte varför Blizzard brydde sig om att göra ett onlinerollspel när det visat sig att de egentligen ville göra ett nytt Diablo i Warcraft-stil.

Jag, bitter? Absolut inte.

Nog om det. Efter att ha tagit ner Kel'Thuzad loggade jag helt enkelt ut och loggade inte in igen. Men eftersom jag älskar onlinerollspel så gav jag knappast upp på genren, då det finns flera andra intressanta och bra spel att plocka upp istället. Flera av dem har jag redan testat och jag hade ingen som helst lust att gå tillbaka till ett spel som har ett liknande, quest-drivet upplägg som World of Warcraft. Age of Conan, Warhammer Online, Vanguard, EverQuest 2...jag har spelat dem, jag gillar dem alla, men nej. Mitt EVE-konto är fortfarande aktivt, jag spelar fortfarande lite då och då, men för stunden lockade inte det heller.

Istället bestämde jag mig för att starta upp Ryzom igen. Jag mindes det som bra, men att jag inte riktigt lyckades ta mig in i det tillräckligt för att stanna kvar någon längre tid. Spelet låg nere under en period efter att ägarna hade kört sin ekonomi i graven, så när jag lirade det i höstas var det gratis. Jag hade ingen aning om de hade börjat ta betalt igen eller inte, så att logga in var en ren chansning från min sida - skulle det fungera eller inte?

Det gjorde det, som tur var. För nu är jag helt fast. Ryzom är ett fantastiskt spel. På ytan framstår det som en vansinnig grind-fest, vilket det stundtals kan vara, men mest är det bara en stor virtuell sandlåda att leka runt i. Världen, Atys, är vacker och fascinerande. Den känns verkligen levande, djuren lever i flock, interagerar med varandra och dig (vissa av dem är väldigt nyfikna av sig och kommer fram och sniffar på dig om du kommer nära) och migrerar med årstiderna. Crafting-systemet är extremt djupt och är långt mycket mer engagerande än WoWs, utan att vara lika bökigt som exempelvis Vanguards.

Under min relativt korta tid på Atys har jag varit med om strider mot gigantiska bossar (ledda av en Game Master, vi var säkert fler än 100 spelare på plats), tagit ställning i en politisk strid om ett guilds bas och stått fast och försvarat den mot andra spelare, färdats genom extremt farliga områden för att sen kunna pusta ut vid en vacker oas mitt i öknen, grävt upp material ur marken för att kunna bygga min egen rustning och mina egna vapen, råkat ha ihjäl mitt eget riddjur av misstag...och allt det här utan att spelet tvingat mig att ta en enda quest.

Det känns så befriande. Så fort man lämnat startområdet, som enbart är där för att hjälpa nya spelare att förstå sig på det (stundtals) förvirrande spelsystemet, så kan man helt strunta i att acceptera ett enda uppdrag. De finns där, men det finns ingenting som tvingar dig att ta dem - det finns tillräckligt många äventyr att hitta helt på egen hand.

Jag är kär. I Ryzom lär jag stanna länge. Har du ett öppet sinne och letar efter ett onlinerollspel som är helt annorlunda än World of Warcraft så rekommenderar jag dig att ta en runda i Atys. Roligare än så här har jag inte haft online på väldigt, väldigt länge.

Ta en titt på den här hemmasnickrade YouTube-trailern om du vill se lite mer av hur spelet ser ut. Ladda sen hem det från den officiella hemsidan. Det är fortfarande gratis att spela, så passa på direkt - om ett par veckor kommer det börja kosta igen. Jag kommer stödja Ryzom ekonomiskt, det finns det ingen tvekan om - mina pengar går hellre till en riktig virtuell värld än till World of Warcraft just nu.

Att ta sig mellan olika platser i Ryzom är inte alltid det enklaste, då de varelser som lever på Atys gärna äter upp en ensam spelare som gått vilse. Därför reser man oftast i trupp. Vildmarken i Ryzom är verkligen vild.

Jag tycker inte ens...tillbaka

Här hittas den numera. Fortsätt gärna diskussionen där!

Den fulaste spelkaraktären i världen

Organism 12 må rappa om den "fulaste mannen i världen" medan vi alla har för länge sedan bestämt oss för vem som är den fulaste spelkaraktären. Men fram tills nu har du, jag och alla andra haft fel.

För det är nämligen den här killen, tagen från omslaget (de satte honom på OMSLAGET!) till det aplökiga äventyrsspelet Rhodan: Myth of the Illochim. Eller det kanske inte alls är lökigt, jag vågar inte stoppa in det i min dator av rädsla för att spelkaraktären (vars namn jag inte ens vet) ska infektera den med något läskigt rymdvirus.

Stackaren, det kan inte vara så lätt att se ut som resultatet av en ohelig parningslek mellan en pannkaka, en söndertrampad muffin och en kaka. Ballerina, då - det måste finnas choklad i mitten på den där killen. Jag tror dock inte hans choklad är så god. Rymdchoklad. Äcklig sådan. Någon som anmäler sig som frivillig för att bryta hans huvud i två bitar för att ta reda på sanningen? Nej, jag trodde väl inte det.

Och så tar vi det igen - utvecklarna valde att sätta honom på omslaget, tillsammans med Perry Rhodan (en riktigt karlakarl, huvudperson från gamla ostiga rymdsåpor) och någon rymdtjej, och förväntade sig att någon skulle köpa det. Någon gjorde det också, men valde att göra sig av med det. Sen dess har pannkaksmuffinansiktet legat och väntat på sin tid, tills jag räddade honom från begagnat-backen. Det är något med hans ögon...

Sex säljer, sägs det. Även pannkaksmuffinsvarelser. Eller?

2009 - en helt ny grej

Att gå genom Malmö på nyårsdagen är som att gå genom en spökstad. Gustav Adolfs Torg ser ut som en krigszon och hemvägen förvandlas snabbt till ett spel där man tvingas zickzacka fram för att undvika allt glassplitter som hotar att tränga genom sulan på ens fina, nya skor.

De få människor som har vågat sig ut är antingen småbarnsföräldrar eller hundägare, medan resten av världen ligger kvar i sina sängar och försöker komma över den kollektiva baksmällan. Trots en påtvingad snaps till gårdagens goda nyårsmiddag (tack Mascaro, alltid lika gott) så mår jag fin-fint och passar på att försöka njuta av tystnaden och det soliga, men iskalla, vädret.

Trots att januari egentligen inte skiljer sig nämnvärt från december, förutom att vi byter siffra i slutet av årtalet och får investera i nya kalendrar (om man sysslar med sådana), så är det svårt att förneka den psykologiska effekt som nyårsaftonens kaos, glädje och högljudda fyrverkerier kan ha på den mest luttrade och bittra spelskribent. Och även om 2008 var ett osedvanligt jobbigt år, med uppbrott från ett 6 år långt förhållande och efterföljande flytt från gemensamt till eget boende, så är det alltid svårt att inte känna en form av framtidshopp sådana här dagar.

Det finns fortfarande ett jobb som måste gås till och räkningar som måste betalas, men övergången från 2008 till 2009 innebär ändå en nystart, en helt ny kula. Om man bara låter det. Jag har till och med lagt ett eller två nyårslöften det här året, löften som jag dock håller helt för mig själv (de är lättare att bryta då).

December, alltid detta stressiga helvete för folk som jobbar i butik och som i år även innefattade en ordentligt smärtsam spricka i ett revben, är över. Nu är det januari och årets två jobbigaste månader väntar.

Men dagarna blir bara längre och våren och (den antagligen regniga) sommaren är närmre nu än den var i slutet på november - ett faktum som tåls att understrykas om och om igen, om inget annat så för att hålla humöret uppe när januari blir februari och man är så trött på gråskalor och bitande kyla att man bara vill skrika.

Nej, den första dagen på 2009 ska bli en produktiv dag. Så jag skålar till er alla med min kaffekopp, hoppas att ni har haft ett bra 2008, att nyårsaftonen var trevlig och att ni har alla era fingrar kvar. Gott nytt år, helt enkelt.

Läskkungens snedtripp

Nej, jag ska inte ta full cred för rubriken ovan - den omskrivningen av Wrath of the Lich King har jag fått från min gode, och skäggige, vän Thor. Men den är så lustig att den måste användas och spridas.

Det kändes fel som GRs onlinerollspelstjatare att inte skriva lite om Wrath, så här ett par timmar innan expansionen släpps. Det ska faktiskt erkännas att jag just nu är riktigt pepp, jag sitter med min Collector's Edition och bara väntar. Ska man installera och patcha nu, så man är redo att ge sig av till Northrend runt midnatt, eller ska jag följa min plan från början och vänta i en vecka eller två innan jag sticker dit? Det lär ju ändå vara helt packat av folk där...

"Men mini-Petter, din luspudel, jag trodde du hade slutat spela World of Warcraft?", kommer säkert någon smart person att kommentera nedan. Och svaret är såklart att det hade jag gjort. Kontot var nerstängt, Warhammer Online var det som gällde...men jag föll för Blizzards trick.

Patch 3.0.2 släpptes och jag, dum som jag är, skulle bara logga in lite snabbt för att specca om till combat swords och testa de nya 51-poäng talents som den patchen introducerade. Och innan jag visste av det hade jag hamnat i ett nytt raiding guild, gjorde dailies, jagade efter vanity pets för att få skunken (46 är jag uppe i nu, så nära...), och för några dagar sedan drog jag genom Zul'Aman en sista gång innan Wrath släpps...

Jag känner mig lite smutsig. Men jag har kul i World of Warcraft igen. Warhammer Online kommer jag säkert återvända till någon gång i framtiden och EVE Online-kontot är fortfarande aktivt och står och tickar skillpoints för fullt. Chronicles of Spellborn kommer också få sig en ordentlig runda när det väl släpps, men Wrath of the Lich King har aldrig sett mer lockande ut än nu.

Den stora frågan som jag brottas med nu (förutom mitt dåliga samvete som säger att jag antagligen inte alls borde spela WoW, alls) är om jag är tillräckligt intresserad för att börja raida igen. Jag raidade i Vanilla WoW (Ony, MC, BWL, AQ20, ZG) och en hel del i Burning Crusade (Kara, SSC, TK, ZA, MH, BT - de två senare dock efter att attunement-kedjan hade patchats bort). Och snart är man level 80 och ett helt nytt gäng raider väntar, dessutom fint tillgängliga för 10 personer. Vill jag? Har jag tid? Borde jag?

Just nu är svaret "ja, jag vill". Smuts! Unclean! Unclean!

Nej, jag ska nog inte installera det just nu, trots allt. Jag har andra spel att spela, artiklar att skriva, sömn att sova och TV-serier att titta på (X-files, inne på säsong tre, rock!). Kanske blir det en installering imorgon eller till helgen. Eller kanske ikväll...bara en liten titt? Nej. Nej. Nej. Eller...? Liiiiite.

Hej då, Shattrath, nu drar jag. Outland får klara sig utan mig.

Inspirationsletande

Star Wars: The Old Republic, världens mest ohemliga hemliga projekt, utannonserades precis och jag vet att ni direkt tänkte "vad ska vi tycka om det här egentligen? Petter #2, skriv en blogg så vi kan basera vår uppfattning på vad du tycker!". Eller nej, det gjorde ni inte alls - många har redan uttryckt exakt vad de tyckte i kommentarerna till nyheten. Men låt mig ha min illusion ifred, där jag sitter som en vis eremit på min pelare medan mina trogna lärjungar samlas vid mina fötter och lyssnar på mina visa ord.

*host*

I vilket fall som helst, det här inlägget ska inte handla om Star Wars: The Old Republic, mest eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska tycka än och eftersom jag precis har halsat i mig tre koppar svart kaffe så min hjärna håller på att koka över. Istället ska jag ego-trippa lite (som om jag inte gjorde det i stycket ovan) och skriva ett sånt där personligt inlägg som ingen egentligen bryr sig om. Men det struntar jag i, för det här är min blogg. Den har mitt namn på bannern ovan. Mitt namn och en konstig gris.

Nåväl. På senare tid har jag varit sjukt stressad, jag har konstant oroat mig för och tänkt på mitt vanliga jobb, GR, den internationella siten, GRTV och allt man borde/måste göra. Jag kände mig aldrig ledig, vad jag än gjorde så kändes det som att jag borde göra något annat samtidigt. Jag var aldrig här och nu. Det var, och är, jobbigt.

Men det börjar lösa sig. Jag har haft ett bra snack med folk, GRTV-cheferna i Danmark, Benke och senast igår mega-Petter. Eller ja, snacket med Petter var nog mest jag som babblade och han som nickade och sa "bra! Rätt tänkt! Så ska det låta!" och sen babblade jag lite till. Men det var skönt. Jag känner mig lugnare nu, om vi inte räknar koffeinet som springer genom mitt blodomlopp och får mina ögon att snart poppa ut ur huvudet på mig. Mums!

Så vad behövs för att komma igång igen på ett vettigt sätt? Inspiration! Jag har sett mig runt och hittat ett par punkter som just nu inspirerar mig.

TV-serier: Jag älskar TV-serier. Det är en underbar drog, speciellt TV-serier med en härlig, underliggande story. Lost är en sådan och i och med att den fjärde säsongen precis, eller åtminstone när som helst, släpps på DVD är det hög tid att få sig en ordentlig dos. Dessutom håller jag på att jobba mig genom hela X-files, från början till slut. De första säsongerna är roligt taffliga och David Duchovny är en tokigt värdelös skådespelare, men det är ändå makalöst spännande - jag blir som en tonåring igen och minns exakt hur mycket jag älskade serien när den kom.

Böcker: Böcker är mitt gissel, jag har köpt för många. Men jag kan inte sluta köpa dem heller. Just nu håller jag på att läsa Neil Stephensons The Baroque Cycle-trilogi, som är ordentligt tung med som också börjar bli sjukt bra. Jag kan inte bestämma mig för om hans språkbruk är vackert eller bara osedvanligt drygt, men det betyder inte att jag kan sluta läsa. Rekommenderas starkt.

Jag funderar även på att börja läsa Hunter S. Thompson igen, speciellt nu när den där dokumentären om honom ska vara på gång. Jag vill fortfarande hitta ett bra sätt att väva in hans Gonzo-journalistik på ett bra sätt i speljournalistiken, minus drogerna då såklart. Jon Ronsons två gonzo-böcker Them: Adventures with Extremists och The men who stare at goats inspirerade väldigt mycket.

Serier: Buffy the Vampire Slayer, Season 8 blir bara bättre och bättre. Jag har även streckläst Akira 1 - 5 och väntar nu otåligt på att Sci-Fi Bokhandeln ska få in den sjätte och sista boken till mig. Angel: After the Fall ligger i en hög och väntar på att jag ska få tid att läsa den, men den verkar också lovande.

Spel: Självklart. Det är ju höst och storspelen börjar hagla. Saints Row 2, Fable 2, Warhammer Online, World of Warcraft-expansionen, Dead Space...och det här är bara början. November ser ut att bli en helt galet bra månad, speciellt nu när Little Big Planet blev försenat med några veckor. Vädret lär ju bara bli sämre, men spelvärlden tar förhoppningsvis ett ordentlig skutt i november. Mirror's Edge nu, tack!

Så vad ska all denna inspiration användas till? Jag har satt upp ett par punkter som jag vill utveckla under hösten, ett par mål för mig själv.

Bättre recensioner/artiklar: Jag vill skriva mer, jag vill skriva bättre. Jag har nog aldrig varit nöjd med en enda text jag någonsin producerat, mycket på grund av dåligt självförtroende, men jag älskar att skriva och vill utveckla den sidan ordentligt. Att vi på GR har en hel hög riktigt bra skribenter gör det ju inte värre, här finns massa bra inspiration.

Rita/teckna/måla: Jag kommer aldrig till skott med det. Jag skrev här för länge sedan att jag ville börja rita igen, men nu börjar sakta en historia kristallisera sig i mitt huvud och jag måste snart få ner den på papper och faktiskt påbörja den där serien som jag velat jobba på sedan jag gick ut gymnasiet för snart 10 år sedan. Jag hatar mig själv för att jag slutade rita, då min stil mer eller mindre stagnerat. Jag hoppas på att ha råd att köpa ett godkänt Wacom-bräde inom en snar framtid, att jobba med den på datorn lockar.

Fotografera: Jag vill ta upp det igen, börja om där jag slutade. Jag hade ett projekt, delar av det visade jag upp på min gamla prozacintokyo.com-domän som senare gick i graven (har en ny, men har inte satt upp något där än). Har min kära analoga systemkamera (som chockerade mega-Petter nere i Leipzig) och är sugen på att skaffa en schysst digital point-and-shoot kamera som uppbackning. En Canon G9 hade inte suttit fel just nu.

Oj, som jag babblar på. Det här får vara dagens ego-tripp. Kudos om du ens orkat läsa så här långt. Det hade nog inte jag gjort. För att lätta upp stämningen bjuder jag därför på en bonusbild av mig och Love, spelandes Guitar Hero back in the day. En gemensam kompis hade importerat det och en extra gitarr från USA och vi samlades hemma i mitt gamla kollektiv för en kväll av gitarrlirande. Det här kan faktiskt ha varit första gången jag träffade Love och ingen av oss skrev för GR vid den här tiden, utan för en gammal numera nerlagd spelsida som flera GR-skribenter en gång i tiden skrivit för.

Som ni kan se så hade Love mindre skägg, jag hade färgat håret svart igen och Mandus, som fixat Guitar Hero, hade byggt egna axelband till gitarrerna. Det var rock'n'roll.

Begynnande hockey + Chris Cornell-tröja. Sen åkte trimmern fram och jag flydde till Japan. Love stannade hemma och odlade större skägg.

Golden oldies

Jag är ganska bra på att bli nostalgisk, något som folk som har läst min blogg tidigare kanske märkt. Det handlar först och främst om när jag hör musik jag inte har hört på länge.

Min CD-samling spenderade lite mer än två år på mina föräldrars vind, dit jag flyttade den inför resan till Japan. Sen fastnade den där, mest eftersom jag och sambon inte hade plats med den i den lilla lägenhet vi delade på. Men numera bor jag ju själv och är bitter singel, så då fick den äntligen komma fram ur sin gömma igen.

Jag började lägga över stora delar av den på datorn för ett tag sedan, men kom inte speciellt långt. Idag började jag med projektet igen, perfekt sysselsättning medan man ändå sitter och jobbar framför datorn, och fick då fram ett par riktigt gamla klassiker som direkt fick mig att känna mig som tonåring igen.

Speciellt fördes tankarna till min kompis Joels källare hemma hos hans föräldrar. Han hade hela källaren för sig själv, med egen ingång, och där nere brukade vi lyssna på underbar musik tillsammans medan vi sminkade oss och smidde planer för hur vi skulle lyckas smyga in oss båda på KB (inte helt lätt när det var 20-årsgräns där - hoppas inte KBs ledning läser det här, men det var 10 år sedan!). Jag försökte få till någon punk/post-punk/Manson-inspirerad stil medan Joel mest försökte efterlikna Simon Hinkler från The Mission (ett av våra dåvarande favoritband).

När vi väl var klara drog vi ut, levde livet, blev kära i samma flicka, kramades och hade skitkul. Det var en fin tid, vill jag minnas. Numera har både jag och Joel klippt av oss vårt svarta hår, han har flyttat till Stockholm och tränat till sig muskler medan jag bor kvar i Malmö och är minst lika svag som jag var då. Men minnena finns kvar!

Så, vilka skivor fick mig då på det här humöret?

Faith No More - King for a Day, Fool for a Lifetime: En helt makalös platta. Joel beskrev den en gång som en av de få skivor man kan "umgås med som en kompis". Och det får jag ge honom, det stämmer. Faith No More släppte förvisso enbart bra plattor, men King for a Day... är deras absoluta höjdpunkt och bör ägas av musikälskare världen över.

Kolla in videon till Digging the Grave om ni inte tror mig. Makalöst bra, även om Just a Man är skivans absolut bästa låt. Bonusvideo - Easy från skivan Angel Dust. Mmmmm, mums.

Prong - Rude Awakening: Ska jag vara helt ärlig så tror jag att min kopia av Rude Awakening faktiskt är Joels, men han bor ju långt bort nu och dessutom så måste ju en skiva man lånade för så många år sedan numera vara min? Jag blev aldrig så förtjust i Prongs andra skivor, men Rude Awakening är helt underbart bra. Hårda riff, bra sång och massa bra metal. Har man missat den så borde man skämmas. Spana in videon till låten med samma namn som skivan så förstår du nog.

Paradise Lost - One Second: Paradise Lost, jag vet inte om jag ska älska eller hata er numera. Jag älskade både One Second och Draconian Times när det begav sig, men så här i efterhand vet jag inte riktigt vad jag ska tycka...men det är svårt att avsky er när jag fortfarande kan alla texter på skivan. Det är rätt otroligt att sånt kan sitta i så länge. Say Just Words smårockar ju faktiskt fortfarande. Efter One Second gick det däremot snabbt utför och jag tappade helt intresset för er, men tack för en superb spelning i samband med det här skivsläppet!

Björk - Debut: Jag var såååå kär i Björk när jag var yngre. Debut är ren magi. Makalöst fruktansvärt ultrabra. Alla måste lyssna och äga. Jag har det mesta Björk har gjort, inklusive hennes tidigare album med band som Tappi Tikarass och KUKL, men inget klår Debut. Jag minns att jag stal den från min syster, något hon ofta påminner mig om, men den är min. Bara min. Nu undrar jag dock var min kopia av Post har hamnat någonstans...

Så, nu ska jag fortsätta arbeta med det där jag faktiskt borde arbeta med, hälla i mig mer koffein och importera lite fler plattor. Som bonus för att du orkade läsa genom hela det här inlägget så bjuder jag på en bild av min spontana reaktion till att Little Big Planet blir försenat.

Ja, jag försöker härma en ledsen Sackboy. Det funkar väl...sådär.

Vet man att livet kretsar kring spel...

...när man samlar sin smutstvätt i en World in Conflict-väska?

...trycker ner pantflaskor i en Rockstar Games-papperspåse?

...har precis krönt sin bokhylla med en Steel Battalion-kontroll och en Vectrex, som i sin tur kröns av en Gamereactor-keps?

...inväntar att 10 kompisar ska komma hit ikväll, alla som antingen spelar eller har spelat World of Warcraft? Tre av dem jobbar dessutom i spelbutik, en på ett av Sveriges största spelföretag.

...har precis gjort plats på väggen för en inramad Metal Gear Solid 4-plansch?

...när iTunes envisas med att slumpa fram låtar från Final Fantasy-spelen?

...undrar hur man ska få plats med alla sina speltidningar i sin etta och oroas att man kanske måste lägga dem i lådor på vinden?

...skriver detta iklädd en Devil May Cry 4-tröja?

...ser det som en del av vardagen och fullt normalt?

Fyll gärna på!

Leipzig MMO Convention

Eller nej, självklart är det som vanligt Leipzig Games Convention det handlar om. Men eftersom jag är insnöad, som vanligt, så kommer en hel del av min tid på mässan handla om onlinerollspel. Och med tanke på hur hösten, och nästa år, ser ut för genren så kommer här en liten lista över vad jag hoppas att få ta en närmare titt på. Vissa möten är redan inbokade, men schemat växer hela tiden...det lär bli ett par intensiva dagar, minst sagt.

Så helt utan någon form av rangordning...

Warhammer Online: Age of Reckoning

Ja, alltså, WAR är väl kanske inte mässans absolut mest spännande titel - det är inte långt kvar tills det släpps nu och jag är fortfarande lite purken över det bortklippta materialet och den doublespeak som utvecklarna har sysslat med sedan dess. Jag tvivlar på att Mythic egentligen kommer ha något nytt och spännande att visa upp nere i Leipzig, men det ska ändå bli kul att se mer av det. Speciellt då jag fortfarande inte har fått en beta-nyckel. Grrrrrr.

Mortal Online

Utvecklat i Sverige, i lilla Malmö, av ett minimalt team och är tänkt att släppas nästa år? Låter helt otroligt, så det ska bli intressant att se vad de faktiskt har att visa upp - förhoppningsvis något roligare än den ganska intetsägande trailern de har släppt än så länge. Just nu känns det otroligt att det överhuvudtaget existerar, så Star Vault får gärna övertyga mig om varför just deras spel ska lyckas i den stenhårda genren.

Aion: The Tower of Eternity

Jag har kanske inte jättemycket förtroende för NCsoft just nu. Ryktena om att Dungeon Runners och Tabula Rasa håller på att go the way of the Dodo och att den koreanska ledningen inte är överdrivet glada på Richard Garriot (det hade inte jag heller varit, om jag ska vara ärligt) känns ganska övertygande. Guild Wars 2 lär vi inte få se något av (kanske en musmata nertryckt i ett presskit någonstans), City of Heroes/Villians är inte överdrivet hett och Lineage 2 är det inte speciellt många västerlänningar som bryr sig om (av en god anledning). Aion: The Tower of Eternity ser dock makalöst och skrämmande vackert ut, men jag hoppas på att NCsoft tar med sig lite spelbar kod den här gången - gärna översatt från koreanska.

Jumpgate: Evolution

Vad hände med Black Prophecy? Ingen aning. Jag såg spelet på mässan förra året, men sen dess har det varit tyst. Desto bättre verkar det gå för Jumpgate: Evolution som faktiskt börjar se ganska lockande ut. Ett rymdonlinerollspel som kan sätta lite eld under baken på CCP hade inte varit helt fel heller.. Ett spel som inte är baserat på Star Wars eller Star Trek, det vill säga.

Chronicles of Spellborn

Frogster pumpar ut PR kring alla sina onlinerollspel, så jag vet om att jag kommer att vara tvungen att titta på Runes of Magic och - om jag har otur - Kickster i samma veva som jag träffar dem för Spellborn-visningen. Jag är supersugen på Spellborn, det har jag varit länge, och hoppas verkligen på att faktiskt få spela skiten i år. Det har gått 12 månader sedan sist, det såg redan sjukt bra ut då, kan jag inte få sitta vid spakarna den här gången? Kom igen, ge mig tangentbordet. Och en betanyckel. Nu, tack.

Champions Online och DC Universe

Superhjältar. Behöver jag säga något mer? DC Universe ser väl inte speciellt bra ut egentligen, men det hade varit kul att få se hur det känns. Champions Online likaså, även om jag har mer förtroende för att Cryptic ska kunna göra ett bra superhjältespel än Sony.

"Copernicus"

Jag är rädd för att 38 Studios inte kommer att vara på plats i Leipzig i år, vilket inte är speciellt konstigt eftersom de fortfarande vägrar visa upp något mer än ett par fåtal konceptskisser från sitt kommande onlinerollspel som just nu går under arbetsnamnet "Copernicus". 38 Studios är dock skitbra på att flexa sina muskler och slå på den stora hajp-trumman, så ett helt Internet ser redan fram mot ett spel som ingen egentligen vet vad det handlar om. Vi lär dessutom få vänta tills nästa år innan vi får veta mer. Jag försöker hålla mig kall tills dess, inte svälja allt PR-snacket med hull och hår. Ge oss åtminstone en skärmdump innan ni påstår att ni håller på att utveckla världens bästa onlinerollspel, alla kategorier, någonsin.

World of Warcraft: Wrath of the Lich King

Gäsp och stön. Jag orkar inte höra mer om WotLK nu. Det är överallt. Sedan alphan började så verkar hela nätet blivit helt galet i alla små bilder, alla kommande talent-builds, siege tanks, mounts med plats för passagerare, 10 vs 25-manna raids, etc etc etc ad nauseum. Jag orkar snart inte mer. Och jag är inte ens med i betan. Jag vet inte ens om jag vill vara med i betan. Vid det här laget vet jag inte ens om jag vill spela det. Eller jo, det är klart jag vill. Men vad finns det för nyheter som Blizzard faktiskt kan visa upp som vi inte redan känner till? Ett släppdatum lär de ju ändå spara tills Blizzcon. Men vem vet, har jag tur kanske jag kan få Kaplan att snacka mer om hur de älskar rollspelare genom att ge oss fler dansrörelser och lustiga frisyrer. Hurra!

The Secret World

Age of Conan är släppt. Kan ni inte ge oss ens en liten brödsmula av information kring The Secret World, Funcom? Bara lite? En skärmdump, kanske? Lite mer information kring handlingen? En bekräftelse på att ni inte kommer använda er av samma fruktansvärda instance-system som AoC i TSW, trots att båda spelen använder samma motor? Idolbilder på Ragnar Törnqvist i A3-format? Jag inser att ni antagligen kommer vilja snacka ännu mer om Age of Conan, men det börjar bli tjatigt nu. The Secret World, tack. Snälla?

Kom igen nu, jag klarar inte av det här mer. Nu får det snart vara nog.

The Force is weak in this one

Just nu är jag jätteirriterad. Riktigt sur och tvär och arg. Anledningen är att jag har fått stryk av The Apprentice fyra gånger i Soul Calibur IV nu. Jag vill bara låsa upp honom så jag kan spela honom, han verkar tokrolig att köra, men för att kunna göra det så måste jag klara spelet på Arcade med Darth Vader.

Och jag hatar att spela Darth Vader. Jag hade väl kunnat växla över till 360-versionen, men seriöst, jag vill inte spela som Yoda. Så spelar jag hellre som Vader. Men det gör ont i kroppen.

Kunde inte bara alla karaktärer vara upplåsbara genom guld istället? Gör de mer speciella karaktärerna apdyra bara. Så hade jag kunnat grinda guld med Kilik, min sedvanliga favorit i SC-serien. Men neeeej. Jag måste spela som skit-Vader.

What's within your soul? Anger! Anger leads to hate. Hate leads to suffering. Vilket antagligen kommer stämma om jag får stryk en gång till, för då lär jag köra handen i väggen. Jag satt och kontemplerade om att slänga handkontrollen i väggen var värt de 600 kronorna det hade kostat att ersätta den, men jag lyckades hålla mig. Annars hade den legat illa till. Min TV också, antagligen.

En positiv sak är väl att jag plötsligt har blivit extra sugen på The Force Unleashed.

Bra, böj dig fram så jag kan skalpera dig.

Jedi vs Jedi

Jag är så vansinnigt glad just nu för att jag inte jobbar hos Sony Online Entertainment. De har kämpat i flera år för att Star Wars Galaxies ska bli bra och så droppar John Riccitiello bomben rakt i ansiktet på dem - Biowares hemliga onlineprojekt är inget annat än ett Knights of the Old Republic Online. Boom, splatt, dags att gå hem och lägga sig och gråta.

Jag tvivlar förvisso inte på att någon på SOE kände till det här sedan tidigare, med tanke på att de delar på Star Wars-licensen, men det måste kännas beklämmande när man vet att en stor del av ens Galaxies-spelare - som enligt vissa uppgifter ligger och skvalpar kring 100 000 - plötsligt höjer på ögonbrynen och med största sannolikhet direkt börjar drömma om ett spel som ska ersätta Galaxies. Det må vara ett bra tag kvar tills KOTOR Online (eller vad det nu kommer att heta) släpps, men det kan ju inte vara speciellt uppmuntrande för utvecklarna i vilket fall som helst.

Det här är något som jag inte tror att SOE behöver. De sitter på en hel hög onlinerollspel, men inget av dem går speciellt bra om vi jämför med hur många spelare som moderna utvecklare hoppas på att få (World of Warcraft har ju satt en viss standard och stämplat dollartecken i många spelekonomers ögon). EverQuest II har väl runt 200 000 spelare, men spel som Vanguard ligger snällt på under 50 000 och Pirates of the Burning Sea har väl aldrig lyckats locka speciellt många att ge sig ut på de sju haven (eller ja, ett stort). Men Star Wars Galaxies drar ju in pengar åtminstone, pengar som jag kan tänka mig att företaget faktiskt behöver.

Företag som SOE är intressanta, då de hårdsatsar på onlinerollspel men lyckas aldrig riktigt hitta den där kassakon. The Matrix Online? Snaaaark. Jag vet inte heller vad de egentligen hoppades på att uppnå med sitt uppköp av Sigil och deras Vanguard, men de kan väl inte ha förväntat sig enorma intäkter? NCsoft sitter väl ungefär i samma båt, men de hade åtminstone Lineage och Lineage II att luta sig tillbaka på när Auto Assault gick i graven och Tabula Rasa inte blev den succé som de hade hoppats på. Dessutom så säljer ju Guild Wars fortfarande bra, vilket betyder många retail-aktivationer och nya pengar i kassan. Men vad har SOE, egentligen?

Nu är det ju förvisso ingenting som säger att Biowars spel kommer att bli bättre än det ganska sargade Star Wars Galaxies. Visst blev jag uppspelt när jag hörde nyheten, men Bioware har ingen erfarenhet av att utveckla onlinerollspel där historieberättandet sitter i baksätet och den sociala aspekten blir extremt viktigt. SWG hade extremt stora problem, och har fortfarande, i hur det skulle förhålla sig till Jedis - hur kommer Bioware att lösa det? Jag förhåller mig positivt skeptisk och väntar med spänning på mer nyheter.

Men åtminstone en person på Sony Online Entertainment kommer att utveckla ett ordentligt magsår under den närmaste tiden. Må Kraften vara med honom/henne.

Admiral Ackbar säger "tummen upp!". Jag säger "den som lever får se".

Mythic tappar bollen?

Disclaimer: Wall of text incoming. Det här är dessutom skrivet som en ganska onyanserad åsikt som en direkt reaktion på nyheten om det bortklippta materialet i WAR. Jag låter nog argare än jag är.

Sakta, sakta börjar Warhammer Online: Age of Reckoning närma sig sitt släppdatum. Exakt när vet ingen, förutom kanske några glada hos Mythic själva eller EA, men inom loppet av ett par månader är tanken att vi ska kunna slåss för kung och fosterland mot våra svurna fiender.

Eller, ja. Det var tanken. Det verkar inte bara vara goda nyheter att spelet ska släppas så snart, till och med Mythic själva verkar ha vaknat upp och insett hur lite tid det egentligen är kvar. De blev visst så chockade att de bestämde sig för att klippa bort en hel del innehåll från spelet, inklusive alla huvudstäder förutom två (Altdorf och The Inevitable City) och fyra av spelets klasser (Choppa, Blackguard, Hammerer och Knight of the Blazing Sun) för att kunna påstå att spelet kommer bli klart i tid. Hoppsan! God morgon!

Avslöjandet kom genom en intervju med Mark Jacobs på MMORPG.com och har sänt en allmän chockvåg genom onlinerollspelskretsar. Alla har en åsikt om det, vissa ser det som något bra och andra som något dåligt. Personligen står jag och väger mellan vad jag ska tycka och tänka, men när allt kommer omkring så tror jag faktiskt att jag anser att det här är så otroligt korkat från Mythics sida att jag inte är säker på var jag ska börja egentligen.

Jacobs försöker sig i intervjun på lite PR-baserad damage control och försöker förklara beslutet med citat som

""we [sic] decided to focus our energies on two capital cities; one for Order and one for Destruction, and make them fabulous. Not good, not great, but fabulous."

och

"We wanted to make our Capital Cities the best cities in any MMO. We think we're doing that, but it came at a price and that price is that the other cities aren't going in the game right now."

Ja, ja. Snacka går ju. "De få städer som faktiskt finns kvar i spelet kommer vara as-grymma, vi kommer ha de bästa städerna i ett onlinerollspel någonsin, bla bla bla". PR-snack är så tröttsamt att lyssna på, producenter som över-hajpar sin egen produkt likaså. Jag tycker det är skönt att de håller det hela på en relativt låg nivå (det hade kunnat vara ack så mycket värre), men det här avslöjandet borde ha kommit för sex månader sedan. Eller ett år sedan. Eller, ännu bättre, varit meningen från början.

Varför det? Låt oss titta på en annan sak Jacobs säger i intervjun.

"By only starting with two, we can really focus the community, focus the player base, focus the guilds, the teams, that are all working to sack the city."

Ah. Det här låter helt annorlunda. Det här får det, i mina öron, att låta som att Mythic inte bara har problem med att få städerna bra nog - de har dessutom problem med att få hela sitt RvR-system att fungera som det ska. Sex huvudstäder kommer, enligt Mythic, att splittra spelarna. Det finns helt enkelt för mycket att göra, folk kommer att rusa runt som yra höns och inte fokusera på det Mythic vill att de ska göra - inta fiendens huvudstäder. Genom att bara inkludera två städer kommer spelarna inte ha något större val. Det finns helt enkelt bara en sak att göra - kämpa för att inta Altdorf om du spelar Destruction eller bränna ner The Inevitable City om du är Destruction. Toppen.

PvP-spelarna får sitt klara mål, PvE-spelarna likaså eftersom de stora priserna finns att hämta i intagna huvudstäder. Men samtidigt så kommer det inte finnas speciellt mycket end-game (denna Heliga Graal av moderna onlinerollspel) att välja mellan när spelet släpps. Underskatta aldrig spelare från att tokrusa genom allt innehåll som finns från start. Hur lång tid tog det för de första spelarna nå level 80 i Age of Conan? Spelare som sen infesterar de officiella forumen och tokgnäller om brist på saker att göra?

Det finns dessutom andra problem med de här besluten. Om jag bara ska se på mig personligen så tappade jag en stor del av lusten att spela när jag hörde det här. Jag och ett gäng av mina kompisar hade stora planer på att starta ett Greenskin warband, dra omkring och ställa till med oreda och allmänt göra livet surt för de Order-spelare vi stöter på. Att inta Altdorf låter förvisso rätt lockande (smash da oomies!) men att försvara The Inevitable City har jag inget som helst intresse av. Inte bara för att staden tillhör en annan ras utan för att de bilder som har släppts inte gör att det känns som en speciellt lockande plats för en goblin eller orc att hänga i.

Mythic är mycket väl medvetna om det här problemet, men Jacobs försöker släta över det här genom att referera till de bonusar och prylar man får om man hjälper till att försvara. Newsflash Mythic, jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Även om man inte rollspelar är phat lewt inte allt, långt ifrån. De flesta spelare vill känna att de tillhör något och som Greenskin eller Dark Elf kommer det kännas otroligt svårt att passa in i en stad vars arkitektur eller invånare inte alls reflekterar min valda karaktär. Likaså som High Elf eller Dwarf i Altdorf, man kommer ungefär känna sig lika hemma och fäst vid den staden som man som gnome gör i Stormwind - något kommer helt enkelt att kännas fel, vad man än gör.

Det här borde ha kommit ut tidigare. Det här beslutet borde ha varit taget för länge, länge sedan. Det hade gett oss som väntat på det här spelet i vad som känns som evigheter mer tid att vänja oss vid tanken. De som gör onlinerollspel borde lära sig att inte sikta så fruktansvärt högt, att tidigt berätta vad som kommer finnas tillgängligt när spelet släpps och vad som väntar i framtiden. Inte högljutt och stolt berätta om hur fett deras spel kommer bli enbart för att tvingas krypa till korset i ett senare skede och be om ursäkt för att saker inte riktigt blev som de tänkt.

Vissa har kommenterat det här beslutet som något bra, att det är skönt att Mythic släpper ett färdigt och välgjort spel istället för ett halvfärdigt (många jämför här med Age of Conan). Men seriöst, hur kan vi kalla Warhammer Online för klart när vi precis har hört att de inte kommer bli klara i tid? Spelet kommer att släppas halvfärdigt, det som utlovades från början kommer inte finnas med. Hur vi än vrider och vänder på det är det tyvärr sanningen. Warhammer Online: Age of Reckoning kommer att släppas innan det är klart. Två huvudstäder, i ett spel som bygger så mycket på att folk ska känna en stolthet för sin ras och sin sida i kriget, är helt enkelt inte bra nog.

Att vårt Greenskin warband kommer få leva helt utan en renodlad dps-class är en helt annan diskussion jag inte har någon större lust att gå in på just nu, men liknande argument som de ovan går absolut att använda där också.

Warhammer Online har en otroligt potential att bli riktigt stort. Funcom har skrytit med att de har 700 000 konton i Age of Conan. Vem är egentligen ett Conan-fan numera? Inte många. Age of Conan släpptes i en tid då många tröttnat på WoW och tröttnat på att vänta på att Wrath of the Lich King ska släppas och ge dem något nytt att göra. Men Warhammer-licensen har en otroligt stor fanskara, plus att det har chansen att locka över en hel del spelare från World of Warcraft (Wrath of the Lich King eller ej). Att fylla upp fyra städer på varje sida lär inte bli speciellt svårt, den splittring som Mythic snackar om hade antagligen (observera att jag skriver "antagligen") aldrig blivit ett problem. Nu finns det istället en risk för att huvudstäderna förvandlas till totala lag-fester när folk inte har någon annan stans att ta vägen.

Minns någon hur kul det var i Ironforge när det inte fanns auktionshus i någon annan Alliance-stad i World of Warcraft? Staden fick smeknamnet "Lagforge" av en anledning. Att ta sig från auktionshuset till banken var inte det lättaste precis, trots att de ligger så nära varandra. Jag ser inte fram mot att sätta min fot i Altdorf i höst.

Missförstå mig dock inte. Jag kommer att spela Warhammer Online. Det här kan ha varit rätt beslut att ta, jag kanske kommer bli tvungen att äta upp mina ord i höst. Då kommer jag stå för det och be Mythic om ursäkt. Men just nu känns det mest sorgligt och inte helt genomtänkt.

Orc choppa, MIA.

State of the Blogger

Jag bloggar för lite. Det är bara att erkänna. Jag tänker hela tiden att jag ska blogga mer, men så blir det inte av. Men nu, nu, nu ska jag börja blogga mer igen. Och bara för att vissa av er ska kunna slänga armarna i luften och utropa "oh, nej, sluta tjata!" så tänkte jag börja blogga om det ämne som tog upp så mycket tid när jag började skriva för Gamereactor - de underbara onlinerollspelen. För finns det något som det går att skriva massor om så är det just dem, vilket är ganska tacksamt.

Men innan jag kommer så långt som att analysera onlinerollspelsåret hittentills, det får vänta till nästa inlägg, så tänkte jag bara snabbt uppdatera de som faktiskt är intresserade av ämnet vad jag spelar just nu och varför. Om en skribent spenderar en hel del tid med att skriva om genren är det första man alltid ska fråga sig "vilket/vilka onlinerollspel spelar han/hon?". Speciellt om skribenten i fråga har en dålig tendens att slänga skit på ett visst spel eller ett visst företag. Jag hoppas inte jag gör det sistnämnda, utan håller mig någerlunda neutral, men man vet aldrig. Slå mig i bakhuvudet om jag börjar göra det utan att tänka på det.

I vilket fall som helst, jag slutade - ännu en gång - att spela World of Warcraft. Efter att ha spenderat ett par månader tillsammans med ett raiding guild fann jag att större delen av min tid i spelet gick åt att springa rundor kring Shattrath, fundera över om jag orkade göra några daily quests och om jag faktiskt brydde mig om att efter mycket om och men få upp min reputation med Shattered Sun Offensive till exalted (svaret var i 9 fall av 10 ett "nej") och chatta med mina kompisar i vår privata chatkanal. Då jag träffar eller pratar med flera av de här människorna dagligen även utanför spelet, eller har de som inte bor i Malmö eller i Sverige på MSN, verkar det ganska onödigt att spendera pengar på att använda världens största onlinerollspel som inget mer än en glorifierad IRC-klient. Minns någon Comics Chat från det glada 90-talet? Det var ju trots allt gratis...

Det finns ett problem med World of Warcraft just nu och jag tror inte jag är den enda spelare som upplever det. Sunwell Isle var den sista stora content-patchen innan Wrath of the Lich King släpps, vilket betyder att vi inte kommer få mer innehåll förrän expansionen når oss. Vi vet även vad som hände när Burning Crusade släpptes - all gear vi kämpar för att komma åt nu kommer vara till stor del helt värdelöst en vecka efter vi har satt vår fot i Outlands (om man inte raidar Sunwell Plateu, dvs). Arena Season 4 i all ära, men orkar man bry sig om det? Inte jag i varje fall.

Nu kommer någon smart person säkert poängtera att "det handlar inte om gear, det handlar om upplevelsen" och visst, det kan jag hålla med om. Jag ville se det mesta spelet hade att erbjuda och har fått göra det också - jag har sett alla stora raider förutom Sunwell Plateu och har fått ut den upplevelse av dem jag ville få. Jag har dödat bossar jag aldrig trodde jag skulle få möta utan bara läsa om på Wowwiki. Jag är nöjd. Jag orkar inte grinda Shadow Protection i fem år bara för att kunna få mina T6-shoulders från Mother Shahraz, jag är helnöjd med att bara ha fått sett templets insida. Plötsligt finns det inget som lockar med World of Warcraft längre förutom att göra dailies tills expansionen kommer och seriöst, hur roligt är det på en skala mellan 1 - 10? Jag skulle, i nuläget, sätta det på -2.

Så nej, jag loggar i princip aldrig in längre. Jag har några veckor kvar tills mitt konto trillar av pinn, men jag känner ingen större stress. Jag hoppade av guildet, som ändå gick åt pipan när sommaren slog in och allt hardcore-folk fick tuppjuck när folk ville vara ute i solen eller åka på semester istället för att spendera all ledig tid i Mount Hyjal eller SSC. Jag gick med i mina kompisars raiding guild istället, men än så länge har min tid i det guildet mest bestått av mig sägandes "tack för inbjudan, loggar ut nu, ses senare!" och sen aldrig loggat in igen.

Eve Online ligger också ganska mycket nere för min del just nu. Factional Warfare lockade i ungefär tio minuter, jag köpte till och med ett nytt skepp enbart för att kunna testa på det, men jag orkade aldrig skaffa någon utrustning. Min karaktär sitter ju nu och slappar i Perimiter, samlar skill points och plockar då och då ut lite pengar från de aktier hon sitter på. Någon som har ett corps som har aktier till salu? Jag är intresserad av att investera lite. Inga gigantiska summor precis, men jag behöver något att falla tillbaka på när jag pensioneras.

Age of Conan då? Jag sa faktiskt upp mitt konto för några dagar sedan, då jag upptäckte att jag aldrig loggade in ändå. Jag tappade lusten och alla laddningstider och instanserna tog musten ur mig. Jag står fast vid betyget jag gav det, men för stunden så har jag ingen drivkraft att ge mig i kast med det igen. Jag ger istället Funcom lite mer tid att fylla på med mer material, fixa buggar (jag vill att min kvinnliga barbar ska göra lika mycket skada som mina manliga kollegor innan jag ens tänker på att börja spela igen) och ge oss lite mer end-game än vad som finns just nu. Då kanske jag aktiverar mitt konto igen.

Mer om Age of Conan och hur det ser ut för Funcom i dagsläget i ett annat inlägg. Det här börjar redan bli för långt.

Så, vad spelar jag nu då? Jag måste ju ha ett onlinerollspel att spela. Onlinerollspel är inte bara en fritid, det är en livsstil. Så jag tog chansen, slängde mig vind för våg ut i outforskat territorium, och plockade upp förra årets absolut största hackkyckling. Ett av de onlinerollspel som fått mest skit (förtjänad sådan) genom årens lopp efter sin absolut katastrofala lansering. Det spel som antagligen har haft flest turer kring sig.

Jag köpte Vanguard: Saga of Heroes...

Min halfling rogue anländer till New Targonor i södra Thestra för första gången. Mina intryck av Vanguard kommer snart i ett blogginlägg nära dig.

Ombyte förnöjer

En av charmen med att bli lite äldre (ja, jag är bara 27, men 30-årskrisen närmar sig med stormsteg...) är att man helt inkonsekvent kan ändra åsikter man hade som yngre. Det är härligt att mer eller mindre räcka finger åt en 15-årig Petter #2 som stog och såg sur ut på Slottstadens skolas skolgård.

När britpop-vågen nådde Sverige var jag helt insnöad i någon skum blandning av Iron Maiden, Metallica, The Mission och Sisters of Mercy. Jag hade långt, blont hår och Iron Maiden-tröjor (den med omslaget från Hallowed be thy Name-singeln var storfavoriten) och ville absolut inte ha något med mesig, brittisk pop att göra. Min bästa kompis Jonas föll dock med hull och hår, till min stora förtret (även om jag fick med honom till Köpenhamn när Iron Maiden spelade på KB Hallen 1995).

Frida, flickvännen som jag träffade när jag var 18, försökte få mig att lyssna på Blur en gång i tiden, men det enda hon lyckades med var att göra mig helt hooked på Manic Street Preachers. Vid det laget hade jag förvisso fallit pladask för Erasure, men kärleken till klassisk britpop vägrade infinna sig. Jag passade på att krossa hennes hjärta, bli kär i henne igen och se mig själv banka mitt huvud blodigt mot en vägg i ett par månader. Men det är en helt annan historia, men en historia jag alltid lär bli påmind om när jag lyssnar på Generation Terrorists.

Men nu, en så där 15 år efter att Modern Life is Rubbish släpptes har jag plötsligt snöat in på britpoppens klassiker (minus Oasis, usch och fy). De senaste veckorna har jag levt på en Pulps Different Class och Suedes Dog Man Star, med en hälsosam dos av Blurs The Great Escape inslängt någonstans i mitten. Är det jag som har blivit mesig, eller är det helt enkelt så att de skivorna har varit så fruktansvärt bra hela tiden och jag behövde bara lära mig lite mer självdistans innan jag kunde börja uppskatta dem?

Jag skyller på min kompis Ruvan som skickade över en YouTube-länk med någon Suede-spelning för ett tag sedan. Efter det gick det utför.

Något som dock är väldigt positivt med att vänta så här länge på att plocka upp alla de där skivorna är att de är otroligt billiga numera. Pulps Different Class och This is Hardcore går att hitta för runt 60 - 80 spänn i nypris och har man någon skivhandlare med begagnade skivor i närheten kan man säkert hitta dem för ännu mindre än så. I min nya lägenhet så har jag dessutom rum att slänga upp hela min gamla skivsamling. CD- och LP-skivor är aldrig snyggare än när de står fint uppradade...

Så det finns helt enkelt inte en enda anledning till att inte införskaffa några av 90-talets absoluta musikhöjdpunkter så här i efterhand.

I övriga nyheter så fick jag världens snyggaste skor av en kompis. "Jag är sjukt trött på dina svarta gympaskor" var hans enda kommentar. Jag är helnöjd och mina fötter har aldrig varit snyggare. Självförtroendet har verkligen fått sig en liten upphöjning av att vandra runt i dem och känna sig som en kung.

Men nu ska jag skriva klar den recension jag sitter och jobbar på, allt till tonerna av We Are The Pigs...

Vagabond Radium. Apsnygga.