Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Sveriges rättsväsen...

Skrivet av Petter den 22 maj 2017 kl 12:31

Ja, jag måste bara ha det sagt. Även om det känns som skott-på-öppet-mål och även om det känns trist att vara hatisk såhär denna mysiga måndag-förmiddag. Men det måste ändå sägas. Sveriges rättsväsen äcklar mig något groteskt. Du vet hur det ligger till vid det här laget, såklart. 26-åringen bakom fildelningssiten Swefilmer fick tre års (!) fängelse medan männen som våldtog den där stackars kvinnan i en Facebook-streamad video endast fick två år (jag hade hoppats på 15). Det! I sig... Är så vidrigt att det knappt går att begripa. Att sprida upphovsskyddat material är såklart olagligt och jag menar naturligtvis inte att Swefilmer-killen skulle gå ut ur rättssalen utan vare sig straff eller reprimander. Men tre år? Kom igen nu för i helvete. Upphovsrättshavarnas juridiska ombud Henrik Pontén äcklar mig, också. Hans sätt att lobba stenhårt för maxstraff för Swefilmer-upphovsmannen var helt klart överdrivet och smaklöst.

Att det ska vara värre att (till 76%) sprida TV-serier som redan sänts på TV, via nätet, och tjäna bannerpengar på det - än att förstöra en kvinnas liv och sända skiten på Facebook, säger det mesta om hur Sveriges rättsväsen fungerar. Helt uppåt-väggarna skevt. Samma sak gällde i allra högsta grad lördagens "Spring Meet"-event här i Östersund där hundratals utställningsbilar samlades och "cruisade" runt i stan under kvällen. Det var städat och väl arrangerat (av det jag såg) och proppat av riktigt läckra fordon. Trafikpolisen här i staden gjorde dock ingen hemlighet att de såg detta som en klockren chans att fylla sin böterkvot och dra in massa sluring på mikroskopiska überbagateller som de efter enträget detektivletande hittade på vissa av bilarna. Det stod tre grupper med poliser på utvalda ställen och vinkade in i stort sett varannan bil, bara för att leta (och de letade verkligen febrilt) saker som de kunde bötfälla för. Något som såg lika vidrigt ut som det faktiskt låter. Jag menar... Varför?

Att trafikpoliser ser till så att en tillställning som denna hålls ren från berusade förare och annat pack, är såklart bara positivt. Det är också viktigt att bilarna som rullar runt är besiktade och lagliga. Men som en person i vårt sällskap poängterade är den där typen av medvetet letande efter löjeväckande oviktiga bagatellfelaktigheter på restaurerade veteranbilar något som ingen av oss sett på något annat motorsport-event i andra delar av landet, särskilt inte söderöver där polisen med lite flyt har annat att göra, som att faktiskt fånga riktiga brottslingar (göra lite samhällsmässig nytta, typ, istället för att paja atmosfär och se till så att nästa års Spring Meet lär bojkottas av merparten av helgens deltagare).

Old Man's Journey har betygsatts

Skrivet av Petter den 22 maj 2017 kl 11:00

Det är så vackert att jag nästan inte förmår att röra mig när jag spelar det. Oftast sitter jag bara och stirrar, som ett fån. Med vidöppet kakhål. Jag älskar verkligen Old Man's Journey och slutsekvensen gjorde mig sorgsen och lycklig, på samma gång. Det är en cirka två timmar kort resa som du absolut bör göra. Här hittar du recensionen.

Twin Peaks är sinnessjukt överskattat

Skrivet av Petter den 22 maj 2017 kl 10:23

Det är väl lite som att svära i kyrkan (i guess), särskilt just nu. För idag drar ju den tredje säsongen av 90-talsklassikern igång, igen. Twin Peaks är tillbaka. Jag minns när skiten drog igång, för 27 år sedan. Pilotavsnittet var tight, snyggt, spännande och proppat av atmosfär och läckert foto. Jag och min storasyrra såg det med stor nyfikenhet och jag minns hur mycket det snackades om serien, på förhand, på skolan. Jag minns det mycket väl. Och visst, i ett antal avsnitt efter piloten var Twin Peaks kanonbra. Proppat av mystik och läckert orkestrerad stämning. Men det tog inte länge innan hela rasket förvandlades till en pretentiös Lynch-sörja som var sådär obegripligt knepig och ologiskt omöjlig som mycket av karln produktioner är. Konstigt bara för att vara konstig, typ. Och när serien slog igenom stort/brett, märktes det väl att de mest initierade fansen kände sig en aning besvikna. För när man klänger sig fast vid ett pretto-torn som Twin Peaks alltid varit, vill man ju helst att det ska fortsätta existera i någon slags finkulturell glömska, bara för att det ska kännas extra intellektuellt.

Lynch matade på med dvärgar, skrikande gråhåriga gubbar, stelbenta/papperstunna karaktärer som endast betedde sig märkligt för att vara märkliga, rum dränkta i röd sammet och en stuga i skogen som inte hade särskilt mycket med något annat, att göra. Twin Peaks hade kunnat blivit lysande men allt bara rann ut i sanden. Precis som flera av hans filmer (framförallt Lost Highway). Nu gör serien comeback efter tjafs, skrik och bråk och det märks att mycket av fansen håller krampaktigt kvar vid den där visionen om något som definierade dem som unga, något som var svårbegripligt och pretentiöst, något som sade något om tittarna som rimmade på "högre intelligens" än de som slökollade på Baywatch, istället. Jag förstår hela grejen och vet med mig att det delvis är av denna anledning som jag alltid kommer att hålla Deadwood högt. Det kändes intelligent på ett sätt som få TV-serier på den tiden gjorde. Och därför gillade jag det mer än vad jag kanske egentligen borde ha gjort (med tanke på att det under långa timmar inte hände ett skit, om vi ska vara helt ärliga).

Jag gluttade nyligen igenom Twin Peaks (strö-avsnitt, åtminstone) och jag tycker att det märks att Lynch saboterade sin egen serie. I säsong två tappar gubben allt och hela handlingen slungas rätt ut genom fönstret till favör för rent nonsens. Att storyn dessutom är rippad (rakt av) från den underskattade 80-taslsthrillern Vid flodens strand gör knappast att jag gillar Twin Peaks mer. Det är tidernas mest överskattade serie, alla kategorier...

Jag saknar papperstidningen

Skrivet av Petter den 21 maj 2017 kl 20:23

Det är såklart inget konstigt, att jag som art director och chefredaktör saknar min bebis, Gamereactor Magazine. Efter 117 nummer och 13 år vore det väl konstigt annars. Idag, med huset fullt av ungar och större fokus på Gamereactor.se, finns det inte en chans att jag skulle orka med att arbeta fem timmar extra, varje dag, för att hinna producera en tidning varje månad - också. Och på så sätt är det ju tacksamt att vi idag enbart fokuserar på siten, men saknaden blir inte mindre stark för det.

Jag är ju gammal, konservativ. Vanemänniska också. Och jag älskar papperstidningen som koncept, känslan av att bläddra och läsa något fysiskt. Det kommer aldrig att försvinna. Jag fostrades tidigt i min "karriär" till att "tänka tidning" och ser hela biten med att formge, prioritera, disponera och strukturera en pappersprodukt som mitt kall, snarare än något annat. Och därför är min saknad så otroligt självisk. Jag saknar pillet, crunchen, korrekturkvällarna, kamratskapen som det innebar att kötta nätterna igenom för att hinna recensera det där stekheta storspelet samt känslan av att få varje nytryckt nummer i näven.

Men som vi alla vet finns det idag ingen framtid för papperstidningen. Den är inte längre döende, den är död. Sorgligt anser jag och något som vi kommer att ångra bittert om tio år när varenda tryckt produkt är borta, ett minne blott. Jag hoppas att det vänder, att papperstidningen blir "en het potatis" igen någon gång, att den får en retrostämpel och att den yngre generationen gratisbabianer i framtiden kan tänka sig att prioritera pappersläsning, igen. Då står gamle Pappa-Petter® beredd/redo att kicka igång Gamereactor Magazine igen - tillsammans med världens skönaste redaktion och världens bästa läsare. Det kan du lita på...

Fast 8 var faktiskt helt okej

Skrivet av Petter den 20 maj 2017 kl 19:29

Äntligen regisserad av en gubbe som verkar ha fattat det här med "glimten i ögat", något som gjorde Fast and the Furious 8 till den enligt mig bästa delen i serien sedan Tokyo Drift. F. Gary Gray är en begåvad herre och mitt i all superkorkad logik och hysteriskt överdrivna bilstunts lyckas han hitta känslan från den första filmen, och lyckas framförallt få samtliga av karaktärerna att driva med sig själva. Lyckat,minst sagt. Att flygplansstryket signerat Statham + en bebis i hörlurar samt Torettos Kuba-bilrace var hysteriskt roligt, gjorde knappast saken sämre. Jag gillade Fast 8 på det där popcorn-skräpiga nonsens-sättet som gör att jag älskar exempelvis The A-Team och Iceman 2.