Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Särskrivning - den nya folksjukdomen

Skrivet av Petter den 26 november 2009 kl 12:13

Under mitt första år som trevande spelskribent-n00b (1994-1995) särskrev jag så mycket att min chefredaktör hotade mig med straffavgift. Jag särskrev ord som inte ens gick att särskriva, jag särskrev så att man dåvarande Apple LC3 knarrade, knorrade och startade om sig av smärta (i ren protest). Jag var särskrivningens okrönta konung.

Svenskalektionerna genom min rätt bråkiga skolgång gav mig ingenting. För det mesta hade jag uråldriga lärare som vägrade modernisera sin syn på den skrivna svenskan och på köpet såg undervisningen ut som den värsta sortens tristess som man kan finna. Vilket är synd, för idag är jag (100% självförvållat) genuint intresserad av vår sköna svenska och är övertygad om att ett stort intresse hade kunnat väckas redan då - om lärarna varit 80 år yngre och velat lära ut något annat än Raskens.

Jag särskrev mig igenom ett år, eller två, som haltande, nybliven spelrecensent. Jag särskrev faktiskt hela vägen till Stockholm där jag som chefredaktör och ansvarig utgivare på tidningen Missil (1999-2000) fick bassning av en mycket liten och mycket kaxig skribent vid namn Thomas Wiborgh. Thomas var en av tidningens fast skribenter och hade redan som fjunig 17-åring järnkoll på den skrivna svenskan. Vilket inte jag hade (trots flertalet år som hellre-än-bra-skribent här hemma i Östersund).

Jag minns mycket väl hur Wiborgh en dag sade åt mig att skriva ihop orden eller dö. Hårda ord, varpå han sedan kastade en enorm blodapelsin på mitt skrev. Dagar som jag minns med lika delar glädje som olidlig ilska och ett hämndbegär som går utanpå det mesta.

Om det var mordhotet eller blodapelsinen som äntligen fick poletten att trilla ned vet jag inte. Men det envisa problemet med särskrivning var i alla fall borta. Ja, det mesta av det i alla fall. Tiden som chef för svenska-experter som Jonas Mäki och Mikael Sundberg har blåst bort det sista slagget av särskrivningssjukan och för det är jag tacksam. För trots att jag, med min historia, borde ha en hög toleransnivå för random särskrivningar, är jag numer allergisk mot skiten.

Och det måste ändå sägas - svenska skolan måste attackeras och kritiseras här. Hårt. För särskrivningen är en dödlig folksjukdom i Sverige idag och betydligt fler svenskar skriver isär, än ihop. Ett misslyckande för hela det svenska skolverket, skulle jag vilja säga. För... ja. På riktigt. Hur svårt ska det egentligen vara att för en enad lärarkår att sparka undan benen på särskrivningshästen en gång för alla - och kanske enligt Wiborgs exempel få bort hela problemet med ett saftigt mordhot?

Jag läser mina vänners sms. Där står det "jul must" och "super trött". Jag läser medlemsbloggar här på siten som fylls av "kung spel" och "skit bra". Jag läser skyltar på Östersunds stadsgator som lyder "special pris" och lager Rensning" och jag begraver huvudet i händerna. Den en gång i tiden okrönte konungen av särskrivningen är numer en samskrivningens polisman. En högallergisk besserschmidt! En man som fått nog.

Vi måste enas nu gott folk. En enad front mot det särade ordet och en enad front mot den bristfälliga svenska som idag är vår största folksjukdom. Låt oss skriva ihop allt, bara för att försäkra oss om att särskrivningen härmed dör. Låt oss skriva ihop ord som inte bör skrivas ihop, också, bara för att vara säkra.

Jag ställer mig upp och formar en knytnäve nu i denna sekund. Vi måste slåss tillsammans mot alla "jul must" och alla "super trötta" IG-skrivare. Vi måste ta död på denna hemska tingest.

Nej! Nu får det lov att vara nog.