Another Day

Jag slogs av en nostalgirush ganska precis nyss. Jag smekte igång en Dream Theater-skiva i väntan på nattens NBA-final och blev sådär söligt hemsk som man blir när musik tar en tillbaka i tiden. Som en tidsmaskin. Svoosch! Så sitter man där. I ett snortrångt pojkrum hemma hos morsan. I en inrökt tvåsitssoffa som jag hade hittat i torrsoporna. Jag skulle precis fylla femton (1992). Körde moppe, limmade på kvarterets tvillingar och spelade trummor så svetten lackade.

Jag hade aldrig hört talats om Dream Theater. Men namnet lät coolt och deras första MTV-singel fick mitt pudeldränkta musiksinne att implodera. Jag älskade hårdrocksballader (gör det fortfarande) och tjusiga frisyrer. MTV premiärvisade videon till singeln Another Day under ett avsnitt av Headbangers Ball och jag satt med hakan nere vid golvet. Jisses! Vilken låt! Och vilken trummis! Han hade brottartrikå och spelade lugnt, tight, svängigt med med en teknisk finess som ingen av de rådande hårdrocksgiganterna (Mötley, Ratt, Whitesnake, Skid Row) ens kunde mäta sig med.

Dream Theater - Another Day (Video)

Och låten... den var fantastisk. Jag minns att jag stirrade mig blind på videon i omgångar de följande veckorna. Min gamla skolkompis Bo Bidén var lika imponerad av Dream Theater som jag var men irriterades av alla "korkade frågor" som jag hade rörande trumslagarens småtrix. Jag kunde inte fatta hur Portnoy kunde kliva upp och spela trioler på Hi-hat efter kaggeslaget i slutet på varje takt under verserna. Jag hade aldrig hört något så smaskigt.

Min värld hade ännu inte kommit i kontakt med låtar som Take the Time och Surrounded där Dream Theater skulle visa prov på musikalisk förmåga bortom mina vildaste fantasier. Resten är... historia. Bandet har hängt med mig sedan 1992, jag har älskat dem innerligt och hårt. Kommer så alltid att göra. Och främst då Portnoy vars trumspel alltid inspirerat och motiverat mig.

Die Another Day...

Frisyerna, kläderna, musiken... allt var så rätt.