War Horse = Supertrams

Jag hade inga förväntningar alls. En sliskigt überamerikansk Oscars-flirt om en häst och hans bölande pojkvän kändes aldrig som något för mig. Men så dök recensionsexemplaret upp och nyfikenheten fick mig att spendera två timmar och 18 minuter med Spielbergs sinnessjukt överhypade hästfilm.

Skådespeleriet är ruttet, som bäst, det målas med de allra bredaste av penseldrag, känslorna svallar och tematiken blir så övertydlig att jag vid flera tillfällen brast ut i skratt. Oooootroligt bombastiskt bildspråk och ett kronisk slinga av ooootroligt bombastisk och episk filmmusik dundrade ut högtalarna medan universums absolut bästa häst vann första världskriget åt de rultiga och inte sällan klantiga britterna.

War Horse är värsta sortens skriva-publiken-på-näsan-trams signerat en av Hollywoods före detta regenter. Det är lika hoppigt som det är fantasilöst och förutsägbart och i slutändan är varenda karaktär i hela filmen (inklusive universums bästa häst) fjantigare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. När en hel brittisk armé stannar upp och stirrar på den magnifika (och bombastiska) hästen medan ettriga tyskar bombar skiten ur dem - då går det liksom inte längre ta mannen som en gång i tiden bjöd på Saving Private Ryan - på allvar.

Sorry...

Betyget då? Tjaa... vad sägs om 4/10?