Min relation till: Ocarina of Time

Min relation till: THE LEGEND OF ZELDA: OCARINA OF TIME
(1998 / Nintendo 64 / Nintendo)

Jag minns det som om det var igår. Jag frilansade som TV-spelsskribent för två olika tidningar på den tiden och hade i princip lovat båda mina redaktörer att jag skulle lyckas hinna med att recensera "det stora Zelda-släppet" samma tisdag som det skulle släppas. Jag lyckades övertyga Nintendo Sverige (Bergsala) att skicka mig ett exemplar i förtid och hade redan planerat att spela i ett dygn, i sträck.

Recensionsversionen av The Legend of Zelda: Ocarina of Time dök upp på fredagen den 7:e december. Helgen var räddad. Mitt första spelpass var ett aningen vilset sådant. Trots att jag hade klarat A Link to the Past på Super Nintendo och därmed inte var helt obekant med spelserien var rollspel (eller äventyr, if you like) ingenting jag vanligtvis spenderade tid med och jag snubblade omkring och misstog hints för menlösa konversationer.

Det tog ett tag att komma igång, minns jag. Minst sagt. Men resan som kvarstod var en magisk sådan som jag aldrig kommer att glömma. Jag minns hur jag sträckspelade mellan fredag och lördag, utan sömn, i nära på 18 timmar innan jag till slut däckade i min lilla Ikea-soffa.

Jag nådde Ganon på söndagkvällen innan det var dags att börja skriva på recensionen och var vid det laget helt salig. Betyget slutade (såklart) på 10/10 och jag ser fortfarande på Ocarina of Time som ett av de tio bästa spelen, alla kategorier, jag någonsin testat. Det var så mysigt, så välgjort, så atmosfäriskt, spännande och underbart inlevelserikt. The Legend of Zelda: A Link to the Past står sig som snäppet bättre nu såhär i efterhand, men det snäppet är verkligen inte särskilt stort. Det nalkades jul, det var massor med snö utanför fönstret, kvällarna var kolsvarta och inne i mitt vardagsrum pågick kampen mellan ont och gott (i 64 bitar).

Halo / Golden Eye 007 / Starcraft / Metal Gear Solid