Svenska
Blog
Min relation till: Prey

Min relation till: Prey

Skrivet av Petter den 27 september 2012 kl 10:42

Min relation till: PREY
(2006 / PC / Human Head Studios)

Jag vet att jag har tjatat alldeles för mycket om Prey här i min blogg de senaste sex åren. Jag vet det. Men jag vill bara tjata lite, lite till. Bara en sista liten grej, sen ska jag vänta i minst två månader innan jag för 129:e gången förklarar vad otroligt underskattat denna actionproppade pärla verkligen är. Det lovar jag.

Prey hade varit under utvecklingen i nio år och till en rad olika format, när det väl släpptes. Jag var helt stensäker på att det skulle stinka gammal stjärtskåra och hade därmed förberett mig på att ta fram den Hegevallska Storsågen®. 2K Games informerade oss om att recensionsversionen var på väg, jag gjorde plats på hårddisken på min speldator och började att vänta. Jag minns mycket väl hur säker jag var på att Prey skulle suga.

Två timmar in i recensionsversionen var jag dock inte bara förvånad, jag var chockerad. Inte nog med att Prey på ett stilfullt, självironiskt och framförallt avslappnat sätt blandade lastgamla genreklyschor med moderna spelmoment, det bjöd även på härlig design, coola vapen och riktigt, riktigt läcker grafik.

12 timmar gick. Min dåvarande flickvän satt bredvid mig och stirrade på skärmen under hela mitt spelpass, hela vägen till den där slutbossen som bestod av 50% megamuterad ruskprick från yttre rymden och 50% vilt skrikande, av sågad fjälla. Kompisar som kikade förbi på redaktionen skrattade åt monsterdesignen, njöt av vapenljuden och älskade de kebabtäckta väggarna.

Variationen i Prey var fantastisk. Ena sekunden brassade jag organiska alien-kulor på frustande fotsoldater i välpolerade rymdkorridorer. Andra kröp jag omkring i vad som kändes som ett renodlat skräckspel, i köttiga korridorer proppade med slajm och snusk.

Action byttes mot pussel, pussel mot märkligt surrealistiska moment där man kryssade fram i form av en liten myra på en stor, roterande superboll. Mot slutet flög man rymdskepp, kliade sig i skallen över hur man skulle vända och vrida på spelvärldens gravitation för att komma till den retsamma slutdörren - och tampades med gigantiska (och svincoola) bossar.

Jag spelade igenom Prey under en helg. Satte en stark åtta i betyg och började sedan om från början igen följande fredag. Min åtta var positiv, såklart. Jag skrev upp spelet som riktigt bra. Trots detta är det betyget det jag ångrar allra mest under mina 17 år som spelskribent. Prey står sig som ett av de tio bästa actionspelen jag någonsin haft nöjet att testa och jag borde därmed ha satt ett högre betyg.

För i min värld ställer jag upp Human Heads evighetsförsenade rymdskräckis på samma guldförgyllda hylla där jag förvarar Half-Life, Doom II, Quake och System Shock 2. Prey hedrade på ett smart sätt speltypens grunder medan det förde utvecklingen framåt, blandade en hel massa olika spelmoment och under tiden aldrig tog sig själv på för stort allvar. Det var, och är, ett magnifikt actionspel.

HQ