Ryggen mår... inget vidare

Jag ska vara ärlig, helt ärlig. Jag pendlar mellan Hegevallsk optimism och lågmäld olycka. Det är nu åtta månader sedan överläkare Mats Halvarsson stelopererade tre kotor i min ländrygg. Och bortsett från en minskning när det gäller huggsmärtorna - mår jag i princip lika dåligt som innan operationen.

Sen är ju "dåligt" givetvis relativt. Det finns olika nyanser av dåligt. Ibland jobbar jag tio timmar per dag och klarar mig med någon enstaka smärtstillande tablett. Idag har jag redan rätt ordentligt ont i ländryggen trots att endast fyra timmar av min arbetsdag har avklarats.

Jag trodde nog, innerst inne, att allt skulle bli helt bra. Jag trodde, innerst inne, att jag vid det här laget skulle lyfta saker från golvet, springa och spela basket. Men det gick inte fullt så bra, även om slututvärderingen av ingreppet först sker om tre månader.

Jag måste förbli optimistisk. Det säger min läkare och min sjukgymnast. Blicka framåt, hålla huvudet högt, bita ihop - Kämpa på. Rehabträningen avbröts för fem veckor sedan då jag hostade sönder ett muskelfäste. Under den tiden har det blivit gradvis sämre, igen, dessutom. Jag hoppas kunna vara tillbaka på sjukgympan på måndag. Och jag hoppas att mitt gnäll inte tröttar ur er kära läsare allt för hårt.