Forza Horizon. Fler intryck.

Jag har spelat cirka 30 timmar i helgen. Det var flera år sedan jag fastnade i ett racingspel på det här sättet. Det går liksom inte sluta spela. Spelvärlden är så inbjudande, så varierad, så soldränkt och underbart superläcker. Jag bygger på mitt garage. Handlar bilar, stylar, trimmar, lackar... fixar. Sen tar jag ut dem till Red Rock och torkar av kaxiga PC Gamer-britter med min 1040-hästar starka Mclaren MP4.

Fysiken är Forza Motorsport, rakt igenom. En aning förenklat men fortfarande tungt, responsivt, balanserat. Need for Speed har aldrig haft såhär bra körkänsla, till exempel. Inte någon gång. Inte i ett enda av spelseriens 2214 (snabbt räknat) olika titlar.

Jag gillar det mesta med Horizon, såhär långt. Det mesta utom nattracingen. Det finns en Streetracing-klubb där man kan satsa ägarbeviset på sin bil i olagliga stadstävlingar. Roligt (och givetvis en vink till tidernas mest underskattade racinglir; Juiced) men tyvärr äger 90% av dessa race rum nattetid, vilket gjort att jag i princip legat o skrikit könsord i soffan. Nattracing blir som en gissningslek, men ser knapp nånting alls och smaskar in i allt från civiltrafik till märkligt utplacerade träd.

Flytet i Horizon är helt otroligt bra.