James Bonds finaste stund

Jag såg Skyfall igår. På Rigoletto (1), i 4K. Tyvärr hade vi betalat 250 kronor per biljett för att sitta och svettas som basturäkor på en balkong där både bild och ljud tog stryk av placering och möblemang. Men trots detta märktes det tydligt vilket potential det finns Rigolettos största salong. Lite väl topptungt ljud men samtidigt kraftfullt, dynamiskt och rent. Bilden var strålande. Äntligen. Och stolarna toppensköna. Att betala extra för Vip-tramset var dock, som sagt, ett monumentalt misstag. Man betalat 130 spänn (extra) för gamla popcorn och sämre ljud/bild. Bedrövligt, rent utsagt.

Filmen då? Utsökt. Den första riktigt (och då menar jag riktigt) bra 007-filmen någonsin. Jag gillar den patriotiska känslan, Skyfall var sådär skarp, vass, snofsig, bitsk och smygironisk som Bond en gång var och skådespeleriet var bättre än i någon av de senaste 20 filmerna innehållande Ian Flemings gamla kultklassiska gentlemanna-spion.

Snyggt bildspråk (ibland direkt perverst läckert), superb action och härligt oförutsägbar story. Två feta tummar upp från mig. Äntligen har Bond hittat rätt, och det har han till stor del en viss Jason Bourne att tacka för...

En strålande film.