Tror du på gud?

Jag trodde på gud en gång. På något större. Jag tror att jag fann någon slags tröst i hela tankesättet. Och under ett antal ungdomsår var jag aktiv i svenska kyrkans unga och spelade trummor under flera gudstjänst/konserter, bland annat. För mig var det nog en viktigare del av min uppväxt än vad jag egentligen någonsin erkänt.

Men jag tror inte längre. Jag slutade tro för länge sedan. Idag ser jag på mig själv som ateist, om vi nu måste kategorisera och dela in. Ateist-facket är mitt fack, isåfall. Jag tror på beslutsamhet, omtanke och hårt arbete. Jag tror inte på gud.

Samtidigt kan jag sakna känslan av den gemenskap som kyrkan innebär. Eller i alla fall innebar. Vi var flera i min umgängeskrets som letade oss tillbaka till kyrkan efter avslutad konfirmation. Ett sprudlade musikintresse var en stor del av det då kyrkan i Östersund ville satsa på musiserande ungdomar. Det blev en fristad för min del, i flera år.

Frågan om huruvida vi som ateister behöver katedraler väcktes för ett par veckor sedan av den brittiske filosofen Alain De Botton. När jag först läste hans inlägg i debatten om framförallt religionens förmåga att stödja och trösta fnös jag. Varför i hela friden skulle jag som icke-troende vilja besöka en kyrka för... icke-troende. Sitta där och dega, tänkte jag.

Men så fick tankarna gro. Den moralism, gemenskap och pedagogik som kyrkan i mina ungdomsår erbjöd saknar jag... ibland. Vi ateister borde låta oss inspireras skriver De Botton.

Jag står idag på samma sida, åsiktsmässigt om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet, som Richard Dawkins. Religion orsakar problem över hela världen. Det har varit bränslet för mången långvarig brand, krigshärjade länder har slagits i århundraden om just olika människors sätt att se på gud, på sin tro. Det finns därmed inte mycket att lära från religionen. Det anser inte jag. Provocerande åsikter kanske, men ändå. Jag håller med, till 99%.

Den ontologiska utgångspunkten som Dawkins och De Botton delar lockar mig. Det finns ingen gud, inga högre makter, inga demoner, änglar eller andar. Samtidigt saknar vi ateister (eller ny-ateister, om du så vill) ett ställe dit man enkelt kan vända sig för att diskutera och få guidning gällande ensamhet, död, moral och mening. Kanske borde även vi som inte tror också ha egna kyrkor. Gemenskapens boning. Jag raljerar, jag vet. Min slutfråga blir; Tror du på gud?