Jag spelar Spec Ops: The Line

Igen. För en tredje gång. Och även om jag fortfarande tycker att det ibland blir lite väl slentrian-trist är detta en av årets härligaste överraskningar för min del och ett spel som perfekt sammanfattar hur vi på Gamereactor arbetar med betyget 7/10.

Sju betyder bra här på Gamereactor, även fast vissa verkar tro raka motsatsen. Ett bra spel, helt enkelt. Med vissa förbehåll. Ett bra spel med vissa brister. Kan man bortse från dessa har man en riktigt kvalitativ spelstund framför sig. Och det är så jag alltid kommer att beskrivas Spec Ops: The Line.

För även om det rent spelmekaniskt blir ganska enformigt under vissa banor är tematiken och berättandet fullständigt strålande. Spec Ops börjar som vilket militärspel som helst men förvandlas sedan till raka motsatsen. Ett anti-krigsspel. De sista timmarna är gastkramande coola och rent stilistiskt är det här spelet så smart skrivet och så läckert strukturerat.

Hur långt kan en soldat gå innan det brister? Var går egentligen gränsen? Kan ett barmhärtighetsmord någonsin vara befogat? Frågorna som ställs är uppfriskande raka och extremt ovanliga spel TV-spel som underhållningsform. Just därför tror jag att Spec Ops: The Line kommer att kommas ihåg som ett viktigt spel. En viktig (och glad) överraskning.

Spelade du det? Vad tyckte du?