Klåpar-Stockholm

I fredags föll snön, hela fyra centimeter. I Stockholm var kaoset ett faktum. Bussarna ställdes in, trottoarerna förvandlades till sörjiga pölar av brunt slask och folk såg ut att vara lika panikslagna som Jonas Mäki vanligtvis blir då jag microvärmer hans livsviktiga medicin.

Jag och frugan försökte hoppa på bussen mot Frihamnen. Folk skrek, SL-anställda i reflexvästar stod utplacerade på hållplatserna och gormade för full hals om extrainsatta bussar och vikten av att verkligen proppfylla varje fordon till bristningsgränsen. Fem bussar dök upp till vår hållplats samtidigt. Svettiga chaufförer, hundratalet märkbart irriterade resenärer i allt för tunna höstjackor.

Sen klämdes vi in i de fem bussarna likt kreatur. Paniken var total, fortfarande, Som i en krigszon, även fast det bara handlade om lite snö. Hemma i Norrland händer det ofta att vi får 30 cm snö över natten, något som inte resulterar i något annat än tjusiga vyer och stilfullt upplogade vägkanter.

Man tycker att Stockholms Kommun kanske borde satsa lite på eventuell snöberedskap. För det snöar ju ibland. I Sverige. Det är faktiskt sant. Nu ser jag fram emot att landa hemma i Östersund igen om några timmar. Där finns ingen springstress, ingen brun slasksnö och ingen boskaps-panikartad bussproppning. Bara att kritvitt, gnistrande snorkallt vinterlugn.