Jag är inte Mario Andretti

Jag har varit slaviskt intresserad av motorsport i hela mitt liv. Jag älskar bilar. Jag älskar racing. Jag älskar doften av bensin. Jag har alltid varit en skaplig förare, men inget äss. Om så hade varit fallet hade jag ju förhoppningsvis jobbat bakom ratten på en DTM-bil idag, inte suttit här som en gammal gubbtjyv och pillat med en speltidningsdesign under renovering.

Jag trodde nog att min racinghysteri och oförmåga att bete mig som en vuxen (och förnuftig) människa på allmän väg skulle lägga sig i och med köpet av min Nissan GT-R (R35) 2010. Jag trodde att sportbilsvansinnet skulle lugna mig. Att jag skulle köra av mig på racingbanan för att sedan, inte minst under vinterhalvåret, finns ett nytt slags lugn.

Jag tror att effekten har varit raka motsatsen.

Vinterbilen, även kallad Skrotlyxet™, är ett två ton tungt as. En gammal skruttig lyxkärra med ihoptorkade skinnstolar, svinstygg mahognyinredning, felande värmepaket och gnekande hjulupphängning. Med den ska man köra lugnt och fint. Men det går bara inte.

Jag kör den gamla skitbilen som om det vore en GT-R (den också), kränger mig igenom vinterkurvorna och hasar mig fram i svängarna med detta understyrda åbäke till bil. När greppet väl släpper och quattro-driften gör A8:an överstyrd (istället för understyrd) provocerar jag ut bakändan som en Volvo-bonde, gasar för allt vad skiten håller för och skrattar hejdlöst.

Lugnet infinner sig i princip aldrig. Jag kör Skrotlyxet™ som jag körde min gamla Evo IX. Vildsinta fyrhjulsställ (så snön yr) och på tok för mycket gas. Detta trots att den inte är kapabel till en hundradel av Mitsubishis underbara rallykärra. Så är livet som galning. Bensin i blodet, The Need for Speed, och allt det där. Just nu kan sommaren inte komma snabbt nog. Jag vill plocka fram den vita grisen igen. Ut på racingbanan.

Nej! Det här är inte den där jävla Hegevall.