Zoo-tåget till Fjollträsk

Örnen har landat. Eller örn och örn. En två meter, likblek gubbstrutt med skev syltrygg och supersnygga vinterkängor. Rättare sagt. Har anlänt till Fjollträsk™, igen. Jag åkte tåg ned. Och eftersom SJ alltid gissar sig fram när de prissätter sina biljetter tvingades jag nöja mig med en andraklassplats idag. Hur illa kan det vara, tänkte jag.

Illa. Visade det sig. All aboard! Ha-ha-ha-ha. Ozzy sade det bäst. Crazy Train. Jo jag tackar jah.

Tåget vi åkte i var från tidigt 1900-tal. Jag är ganska så säker på att det drevs av kol, till och med. Stolarna var nedsuttna träskapelser klädda i lastgammalt mögeltyg, fläckigt efter nedkissade barn och sörpliga pensionärer. Jag hamnade i vagn nummer två. I den vagnen packades det in över 100 barn, av olika storlekar. Jag gillar barn. Jag är barnkär och agerar inte sällan myspysig lekfarbror till polarnas kids.

Men barn på tåg är ingen bra grej. Inte när tåget dessutom tar sex timmar och tio minuter på sig att nå sin slutdestination. Barnen gillar att åka tåg, i cirka tolv minuter. Sen vill de hoppa av och åka till McDonalds för att skrikleka i bollhavet. När barnen inte får det utan ombeds sitta stilla i ytterligare fem timmar och 58 minuter - Går de bärsärk.

Skrik, böl, skrik, lite mer bööl, gnäll, vrål, grin, lip, skrik, gnäll, gnööl, bööl, brööl, tjat och lite mer gnäll. Ofta blandat med tjat. Och mer grin. Även lite skrik på det. Efter cirka 90 minuter kändes det lite som om min hjärna stod i brand. De gulliga barnen i blondlockiga frisyrer och söta Hello Kitty-klänningar såg nu mer ut som snoriga små demoner och jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte vråla "Tyyyyyyst!" cirka 400 gånger under resans första timmar.

Sen blev det lite lugnare, lyckligtvis nog. Mest troligt eftersom barnens energi tog slut efter att ha skriklipat konstant i 90 minuter. Det delades ut frukt av de mycket nöjda föräldrarna och 100 barn slafsade clementin + Dannonino-yoghurt samtidigt. Skal överallt. Yoghurt överallt. Snor på allas kläder. Snor på själva clementinerna. Snor i håret. Clementinskal och yoghurt i håret. Efter en chock av fruktsocker kunde skriklipandet återupptas.

Jag pluppade ur öronpropparna jag påpassligt packat ned (och knölat in i hörselgångarna) och bytte dem mot mina Bose-snäckor, drog igång en film på min Mac Book Air och brassade på med maxvolym för att slippa eländet en stund till. En nedsnorad clementin-grinare i fyraårsåldern hade dock fått syn på en försenad julklapp som stack upp ur min väska på stolen bredvid mig (till frugan) vilket givetvis innebar att han var tvungen att komma fram och fråga:

Barnet: "Vems pjaket äj det däjj?"

Petter: "Skrotnisses"

Barnet: "Vajj ska han få?"

Petter: "En tiger"

Barnet gick tillbaka till sin plats med ögonen uppspärrade till max. Jag såg sedan hur han berättade för sin far om killen vars väska var fylld av en inslagen tiger. Lyckligtvis höll han sedan sin snordränkta (och allmänt ovårdade) frisyr borta från min plats resten av resan. Mest troligt eftersom han var livrädd för tigern i väskan.

Efter sex timmars skriklipande anlände ett rassligt efterkrigståg till härliga Fjollträsk där alla springer istället för att gå. Där snön sedan länge förvandlats till bajsbrunt slask och där folket säger "baah!" efter (exakt) varje ord.

Nedpackad i weekendväskan.