Luften gick ur Game of Thrones

Jag gillade den första boken. Jag läser inte särskilt mycket fantasy (ofta blir det lite löjligt, enligt mig) men tvingade mig att provläsa Martin. TV-serien höll sig till handlingen i boken förhållandevis väl och jag njöt i stora drag av Sean Beans rutinerade skådespeleri (och hans coola karaktär) i säsong ett av HBO:s tokhypade TV-serie. Visst försökte TV-serien berätta för många historier på en och samma gång (lite som Tolkien) och visst var vissa av skådespelarna undermåliga som bäst, men atmosfären var bra och det kändes väldigt påkostat.

Men så... dräptes seriens tre mest intressanta karaktärer på ett bräde. Conan-barbaren som fistade sina fiender och mumlade omöjliga krigsrop om kvällarna dog i feber medan Sean Beans mustiga krigarkung drämdes ihjäl likt en rabiessmittad hund. För att inte tala om den underbart snorkiga kungen vars rävspel tog slut när Barbar-Conan kvävde honom med 12,6 liter flytande, stekhett, guld.

Säsong 2 började trevande. För mig kändes det som om luften gått ur Game of Thrones... Och nä. Jag pallade inte se färdigt den andra säsongen och har sedan dess övergivit den helt. För det som började så lovande förvandlades ganska snabbt till en ganska tramsig variant på Glamour eller Days of Our Lives, fast med betydligt dyrare kostymer och kanske till och med ännu mer högtravande dialog.

För mig hamnar Game of Thrones i samma malpåse som Rome, tyvärr. Snorkiga gubbar med påklistrade dialekter i märkliga peruker som står i fyra olika rum och bråkar om diverse familjeangelägenheter. Var tog de vidsträckta vidderna och de mäktiga striderna vägen? När HBO dessutom delar upp storyn i så pass många bitar att man inte sällan tappar bort sig bland alla karaktärerna - då återvänder jag till tätare dramaserier som innehåller bättre skådespeleri, djupare karaktärer och mer intressanta konflikter.

Och han som gestaltar den sluga dvärgen ska vi inte prata om. Maken till överskattad skådespelare går inte att hitta på denna jord. Att leverera sina högtravande repliker med en ohyggligt överdriven brittisk dialekt där varje "So" blir till ett "Soouuuuuuuuh" innebär ingen särskilt storslagen underhållning för min del, mestadels irritation (faktiskt).

En pannkaksplatt karaktär levererad av en konstant överspelande dvärg.