Mina åsikter om Bioshock Infinite

Åsikterna om Irrationals efterlängtade epos är många. Ett spel som lyckas vara lika lättillgängligt som det är utmanande. Lika tematiskt invecklat som det är narrativt briljant. Intelligent och ändå inte pretentiöst eller högtravande. Smart skrivet, strålande utfört och med en himla massa mänsklighet. Det första spelet i serien handlar om kapitalismens förfall. I Infinite är det religion som spelar huvudrollen och efter att ganska precis nyss ha bevittnat eftertexterna är jag lyrisk.

Första halvan av Infinite var riktigt, riktigt bra. En aning virriga eldstrider i ett lite för stressat tempo samt viss brist på actionorienterad koreografi och lite väl enfaldig fiendeintelligens gjorde att jag inte riktigt kunde hålla med flera av mina kollegor, vars lovord för denna titel varit direkt osannolikt proppade av storslagna hyllningar de senaste veckorna. Det var den sista akten och framförallt det strålande slutet och relationen med Elizabeth som förtrollade mig och till slut fick mig att inse hur makalöst bra det här spelet verkligen är. De något (något) virriga eldstriderna blev klart bättre och bättre ju längre in i Infinite jag kom och ju mer jag vande mig vid det uppskruvade tempot jämfört med Bioshock (1).

Elizabeth är så otroligt välgjord att hon snabbt blir det mest naturliga och normala i hela spelet. Något som man måste stanna upp och fundera över innan man avfärdar det som en självklarhet. För det är ju faktiskt så de allra flesta datorstyrda medhjälparna inte känns... Som en normalitet. Hennes sällskap blir snabbt livsviktigt och stunderna då Booker och Liz samtalar om annat än eldhastighet och låsdyrkar är några av de mest trivsamma och innerliga ögonblick jag någonsin upplevt i ett actionspel.

Det räcker med att Elizabeth försvinner ur bild ett par sekunder för att jag ska börja sakna henne. Det räcker med att hon tittar mig djupt i ögonen för att jag ska känna en omtänksamhet, ömsinthet och ett ansvar för en spelkaraktär som jag inte känt sedan Alyx och jag levde rövare i Half-Life 2: Episode 2.

I början är jag lika oförstående som hon är. Vem är jag? Var är jag? Vad gör jag här? Hennes frågor är mina frågor, och trots att hon är bekant med Columbia har tornet och den mekaniska fågeln skyddat henne från en omvärld som snabbt visar sig vara allt annat än felfri. Jag kontrollerar Booker och styr hans agerande men min nyfikenhet och mina reaktioner på det som händer runtomkring oss hittar ett konstant uttryck även i Elizabeth.

Resan genom en värld som öppet och intelligent kritiserar USA:s fläckade historia är inte sällan fullkomligt fantastisk. Infinite har ett budskap, till skillnad från cirka 99,9% av alla dagens actionspel. Till skillnad från det första spelets vars kritik mot objektivism som ideologi samt kapitalism som en av samhällets mer instabila grundstenar, är Bioshock Infinite mer subtilt och framförallt mer varierat och nyanserat i sin tematik och sitt budskap. Man kritiserar en historisk kamp mot en skev grundambition att bygga en nation baserad på ultimat frihet, man kritiserar statens inblandning i den grundambitionen och man ger sig an ämnen som religion och rasism på ett sätt som vi helt enkelt aldrig ser i spel som underhållningsform. Modigt, vågat och vansinnigt coolt.

Efter att ha kikat på slutsekvensen blir det snabbt uppenbart hur mycket som hade kunnat gå fel i det här spelet. Om det underbart inbjudande, mystiska och ofta fascinerande vackra Columbia inte hade fungerat hade Infinite rasat som ett korthus. Om Elizabeth inte hade fungerat så väl som hon gör hade jag aldrig känt den där angelägenheten att rädda henne. Och om dialogen inte hade skrivits med en sådan känsla för narrativ och spänning, hade jag aldrig ryst av välbehag flera gånger under spelets gång när Ken Levine och hans team slänger överraskning efter överraskning mot mig.

Jag kommer att minnas så mycket. Flera syner från det här spelet har för evigt etsat sig fast på mina hornhinnor, jag sluter ögonen och ser dem framför mig. Min tio timmar (Svårighetsgrad: Normal) långa resa uppe bland molnen är en av de mest minnesvärda jag upplevt och det råder liksom ingen tvekan om att det här spelet är värd sitt maxbetyg. Ambitionsnivån och genomförandet som Irrational här bjuder på kan kanske tio actionspel genom alla tider mäta sig med, på sin höjd...

Jag går så långt som att kalla Infinite för ett mästerverk, absolut. Bortsett från kapitlet där man jagar Lady Comstock (som var proppat med trist design och onödiga mängder backtracking) är det svårt att inte svälja Irrationals fantastiska uppföljare med hull och hår.