Daft Punk är sövande tråkigt

Det pratas en himla massa om Daft Punks nya singel just nu. Folk är som tokiga. Såg en tant på gatan nedanför som började spontandansa när det åkte förbi en Ford Scorpio som poppade Get Lucky ut genom nedvevade fönster. DJ-robotarna har gjort ett fantastiskt jobb med att bygga en otroligt igenkännbar och cool image som idag är mycket, mycket större än själva musiken. För i min värld är det i det närmaste otäckt att man kan sätta ihop en 70-tals-disco-doftande dataloop på tre sekunder, varva den i sex minuter och få skiten omskrivet som ett "mästerverk".

Det är väl en sak att dansa till detta... Studsa runt och fistpumpa på dansgolvet likt en besatt stackare. Men att sitta hemma och lyssna på en loppad slinga, om och om och om igen. Det ger ordet enformighet en helt ny innebörd.

Man borde ha blivit DJ istället. Lagt några iDrummer-beats på en gammal paljettdränkt Earth Wind and Fire-melodi, autotunat en snabb refräng och tjänat 400 000 miljarder på kuppen. Eller nja, nu är jag såklart orättvis men jag anser att DJ-hysterin gått överstyr på en nivå som inte ens är rolig längre. När Swedish House Mafia-tramset kan fylla Friends Arena 2000 kvällar i rad och lira in miljarder i pengar medan hårt harvande superband som Biffy Clyro inte ens tjänar en 100-del (eller drar en bråkdel av publiken) är det något skevt som skett.

Trycka på data, bära robothjälm och fistpumpa är inte riktig musik. Inte i mina öron. Meeen så är jag ruskigt konservativ också samt otroligt gammal. Och så är det med det...

Supercoola hjälmar. Sövande trist musik.