Svenska
Blog

Förbjud barn

Skrivet av Petter den 2 maj 2013 kl 00:16

Nejje! Min bloggrubrik är såklart av trollkaraktär. Jag gillar ju barn. De är toppen. Men! Små barn på Atlantflygningar-problemet bara växer. Jag har flugit i över 50 timmar redan, i år. Alla dessa 50 timmar har präglats av framförallt en sak: Horribla barnskrik, konstanta sådana. Våldsamt upprörda ungar vars panik når nya nivåer varje gång. Fler och fler föräldrar fraktar sina småbarn till USA, verkar det som. Det är i alla vad min egen högst vetenskapliga, statistiska, undersökning visar.

Och ja, senaste gången jag kritiserade detta kallades jag för "tölp" av ett par upprörda läsare (som givetvis ofta flyger omkring med sina egna, konstant skrikande barn). Vilket jag såklart är, och just därför bestämde mig för att hoppa på dessa taktlösa föräldrar som krampaktigt fraktar sina skrikande småbarn över Atlanten - En gång till.

Jag förstår såklart att man ibland måste ut och flyga även som spädbarnsförälder. Nöden har inge lag och att åka Volvo-kombin från Fjollträsk till New York är givetvis ingen bra idé. Kanske måste man ta sig till ett bröllop. Kanske vill man bara softa med La Familia i Central Park. Ibland måste man bara, helt enkelt (enligt föräldrarna som kommenterade min förra blogg i ämnet).

Men still: Hur trevligt kan det egentligen vara att sitta på ett flygplan i tio timmar medan ens eget barn tooOOoookskriker konstant som om det genomgick gammal finfin stegling enligt polsk (medeltida) tortyrtradition? Är det njutbart det, som förälder? Mest troligt ej. Som förälder skulle jag skämmas. Jag skulle skämmas ögonen ur mig. Dels för det sättet som jag behandlade mitt otröstliga barn på, men även på grund av att jag, som farsa, egenhändigt såg till så att i princip ingen i hela kabinen kunde sova/koppla av.

Jag applåderar därmed (ännu en gång) Virgin Airlines initiativ med barnfria flygningar. Det må låta själviskt, grisigt och allmänt tölpigt att fortsätta tjata om flygningar där de gulliga små liven inte får åka med, men det är ganska precis vad jag gör. Jag vill flyga i tio timmar med lugn och ro runt omkring mig. Jag vill kunna sluta ögonen, somna en stund och inte bli väckt sex minuter senare av att det gråtande brandlarmet tre stolar bakom mig dragit igång igen med öronförstörande dödsskrik i en oroväckande hög pitch. Det gör ont i öronen, förstås, jag förstår det. Jag tycker synd om de skrikande barnen som måste vara fullständigt utmattande när de tio timmarna avklarats. Det är föräldrarna jag kritiserar (om det inte framgått ännu)...

I samma veva ser jag fram emot att själv bli förälder, av flera orsaker. En av dessa stavas immunitet. Det märks så tydligt att föräldrar till kroniskt skrikande småbarn blir immuna mot oljudet. De bryr sig väldigt sällan utan verkar oftast bara låta ungen/ungarna köra på. Jag vill kunna koppla bort skriket på samma sätt som jag idag kan koppla bort Jonas Mäkis kroniska visslingar (karljäveln visslar tio timmar per dag, falskt dessutom). Jag ser fram emot den dagen, och mot att byta Ryan Air-doftande Sas mot Virgin Airlines.

Tack för ordet. Nu ska jag åka iväg och äta kött.

Förbjud barn

Fyfan vilken nedrig skitblogg det här är!

HQ