Jöns Reacher™

Boken One Shot var semifånig. Filmen, starring en supergroomad Tompa Cruise, var ännu fjantigare. Jack Reacher faller enligt mig i samma trötta fack som Taken och Taken 2. Ogenomtänkta, dumma actionfilmer som försöker vara Jason Bourne men aldrig någonsin tar sig ur tramsträsket.

Det värsta enligt mig med Jack Reacher var inte att Tom Cruise är 152 cm lång och mörkhårigt pojkbandsschöt medan bokens antihjälte är en tre meter lång luffare med 122 cm mellan axlarna och tokblond Dolph Lundgren-kalufs, nej. Det värsta var att filmen hela tiden kändes som om den saknade mening, och som om varje scen var dränkt i någon slags ofrivillig ovilja att övertyga mig som tittare om att storyn, karaktärerna, logiken och dialogens egentliga mening hade något med varandra att göra.

Det blev inte sällan märkligt.

Karaktärer som bara blängde på varandra utan egentligt syfte. Karaktärer som blängde på skjutvapen utan egentligt syfte. Karaktärer som ställde sig oroväckande nära varandra när de avsåg att samtala - utan egentligt syfte oooch karaktärer som blängde på diverse parkerade bilar utan egentligt syfte.

Jack Reacher innehöll förvisso ett par mustiga slagsmål där Tompa övertygade som gammal brutalhård militärsnut. Allt annat osade fränt av lastgammal kalsipp, dock. En kass film helt enkelt.

Mitt betyg: En svag fyra.