Inte imponerad, Black Sabbath

Jag vet inte riktigt var jag placerar Black Sabbaths senaste skiva 13. De har försökt hitta tillbaka till sitt gamla 70-talssound samtidigt som de ibland försöker gräva ned sig i 90-talets Stoner-träsk. Blandningen är inget jag kommer att lyssna särskilt mycket mer på, faktiskt. Efter ett par dagars utvärdering har jag fått nog. 13 är en halvsvag, aningen identitetsfattig, skiva som mestadels låter som en jamsession. Låtarna är stundtals lite väl enformiga (även om Iommis riff fortfarande är lika underbart murriga och tunga) och Audioslave-trummisen Brad Wilk har inte en suck mot den numer bortkopplade Bill Ward.

Att Geezer, Ozzy och Tony inte kunde hålla sams med Bill övergår mitt förstånd. Världens nästa bästa hårdrockstrummis genom alla tider är alltså inte med i årets fetaste återförening? Jibus Kristuss vad uselt. Jag får magknip av blotta tanken. Sammanfattningsvis låter det mediokert, Sabbath. 13 är ingen dålig skiva men heller ingenting som ens lyckas närma sig en bråkdel av briljansen på storverk som Never Say Die, Mob Rules eller Master of Reality.