Now You're Gone

Jag fick lite dåligt samvete efter att ha skrivit nedrigheter om ett av mina absoluta favoritband (genom alla tider), igår. Jag sågade ju Whitesnakes Gröna Lund-konsert förrförra veckan och ångrar nu bittert hemskheterna jag skrev om Dave Coverdale. Visst, du är 12 000 år gammal och skinntorr som fnöske (som någon hittat på en stäpp) men du är en husgud utan obegripliga proportioner och ingen bör häckla din tonsäkerhet idag, efter 45 år bakom micken. Du, David, är en av de stora. Du står där uppe med Ian, Robert, Ronnie James och Lynnot.

Och ja, jag mildrar mitt usla samvete med det jag alltid ansett vara Whitesnakes tveklöst bästa låt; Now You're Gone (1989). När de kliver upp på refrängen efter den där stopptakts-mumsiga bryggan får jag alltid gåshud över hela armarna. Det slår liksom aldrig fel. Bara trumspåret till den här låten är tillräckligt briljant för att kväva en normalstor grupp ovetande vänsterpartister. Jag menar, snacka om Dream Team. Tommy Aldridge smiskar pukskinn (briljant trummis) och Steve Vai klättrar på gitarrsträngarna genom denna fenomenala låt.

Klicka här för att kika