Hittade en arkadhall...

Det kändes för mig lite som att snubbla över ett välbevarat dinosaurieskelett. Ungefär. Vi rundade kvarteret nordväster om hotellet och sprang i stort sätt in i en normalstor arkadhall proppad med härliga skräpspel från slutet av nittiotalet. Vi spelade Vampire Night, Time Crisis och ett sånt där basketspel där man hivar i massa bollar (som rullas fram i rasande takt) i en korg (Duh!), på tid.

Min blivande fru var mycket, mycket kaxig innan uppkast och utmanande mig på duell. Jag var aldrig en särskilt bra skytt under mina 15 år som "small forward" men visste redan på förhand att jag skulle lyckas klämma i bra med poäng i maskinen. Orsaken till detta stavas orangutanglika freak-armar som i princip når hela vägen fram till spelets korg. Jag kallades bland annat för "Reed" av de andra i mitt basketlag under flera år. Efter Reed Richards. I fantastiska fyran. Vars armar kan bli upp till 100 meter långa, på beställning.

Fästmön: (Med en nästan oroväckande diabolisk uppsyn) Vågar du möta mig i basket?

Jag: Tror det...

Fästmön: Du är väl inte nervös?

Jag: Tror inte det. Men jag måste låna toaletten först.

Fästmön: (Med ett vildsint fnitter) Är du så nervös att du håller på att kissa på dig?

Sen tävlade vi. Frugan sköt i 11 bollar. Jag lyckades klämma i 56. Skillnaden var dock att jag kastade bollen cirka 42 cm för att den skulle nå korgen medan hon slängde bollarna säkert två meter för att nå plankan. Ibland är det positivt att vara en jänglig, lång, ryggskev gammal basketfarbror.

Vi går tillbaka hit om en stund. Ikväll ska vi tävla i Sega Rally (frugan vet inte vad hon gett sig in på).