Svenska
Blog

Skrämseldöden (1)

Skrivet av Petter den 7 juli 2013 kl 10:40

Jag och min gamle barndomsvän Heffa® satte det där i system för en sisådär 10-12 år sedan. Vi började skrämma varandra, ordentligt. Välplanerade, ambitiösa försök som mynnade ut i koncentrerad osämja. Det hela började med att jag lade mig i en häck, som var planterad på en slänt ovanför grusvägen som ledde upp till huset där jag bodde - at the time. Heffa skulle komma förbi och lira lite GTA III när jag, dold av det jämtländska höstmörkret (och buskaget), slungade mig fram över honom som självaste Batman.

Eftersom jag kom uppifrån, från en upphöjd position, var min kompis första reaktion inte att springa, eller slåss - utan att trilla bakåt som en nyfälld fura, utan försök till att ta emot sig. Det hela slutade i en formidabelt humoristisk tillställning där den likbleka Heffa® låg på mage i gruset och skrikkröp för brinnande livet medan (den där jävla) Hegevall stod bredvid och skrattade med vidgade slutboss-näsborrar.

Men hämnden... Den vad tydligen ljuv.

Jag kom hem sent en höstkväll fyra dagar senare. Det var oktober, och mörkt (nattsvart). Tvättstugan var bokad och jag hade missat halva tvättiden vilket ledde till en stressorti ned mot det anrika hyreshusets spartanska tvättfacilitet. Min kompis Heffa hade skruvat ur glödlampan i taket. Det var så gott som kolsvart där nere. In genom tvättstugans minimala källarfönster föll skenet av en ensam gatulykta och i hörnet, skyddad av mörkret hade min goda vän ställt sig. Jag försökte tafatt krafsa igång ljuset innan jag närmade mig tvättmaskinerna för ett försök att rengöra mina kläder i mörkret. Ut ur den dolda positionen och in i den lilla ljusstrålen från gatlyktan sträcktes en arm ut, som närmade sig mitt ansikte. Helt ljudlöst. Som ur en skräcktung mardröm.

Min reaktion? Jag skrek inte, jag sprang inte, jag slogs inte. Jag greps av total (total) panik. Chock, om du så vill, och jag frös till is. Jag stod helt stilla, ljudlös, och bara stirrade rätt in i en vägg i flera minuter medan jag tydligen andades in med kraftiga flås. En otäck känsla såklart och en ännu mer otäck vetskap om sig själv - att man inte slåss och springer när hotet står för dörren utan står stelfruset som en staty och bara skakar.

Jag gillade såklart inte kvällens tillställning utan kände mig kissrysigt klen och skakig. Men min kompis Heffa älskade och skrattade så pass kraftigt att hans dåvarande gråmelerade luffarshorts sprack i sömmarna. Sen gick han hem. Jag började såklart planera min vendetta redan samma kväll.

Men jag hann inte hämnas. Heffa hade fått smak på det här med att dödsskrämma sin gamle vän och lät mig inte kontra innan han drämde till med nästa chock. Jag parkerade min dåvarande bil mot en plastcontainer. 20 cm till vänster om denna sopbehållare befann sig eluttaget där jag kopplade in sladden till bilens motorvärmare. Heffa hade gömt sig inuti containern (som hade tömts på sopor samma dag).

Medan jag stod och försökte lirka in sladden i strömuttaget på väggen 20 cm från containern i fråga drämde Heffa upp locket på sopbehållaren och skrikhivade sin ordentliga överkropp ut ur kärlet medan han flaxade kraftfullt med armarna likt en pelikan. Jag slogs av ännu en chock. Inga skrik, inga slagsmål, ingen vildsint löparrunda för att undkomma det plötsliga hotet. Nej. Jag lade mig ned på grusgången och låg där, som ett chockerat paket. Som en stelfrusen sill. Min kompis skrattade så det ekade i hela bostadsområdet innan han styrde hemåt.

Jag fortsatte planeringen av min hämnd redan samma kväll.

Men jag hann inte mer än avstämma fimkvällsträff hemma hos honom innan han slog till igen. På väg ned de 200 meter som låg mellan min och hans lägenhet hade Heffa lagt sig på lur bakom en parkerad minibuss. Detta trots att han skrämt vettet ut mig kvällen innan och trots att han nästan framkallat en hjärtinfarkt den där kvällen i tvättstugan.

Jag bar på en chipsskål proppfull med lösgodis (av smaskigaste sort), detta för att likt en förrädisk hämnare kunna ge sken av att smakrika gåvor och glatt besökshumör kanske skulle kunna vagga in Heffa i ett falskt lugn där han utgick från att han vunnit skrämselkampen. Men ja, jag hann inte mer än 40 meter med min överdimensionerade skål med bjudgodis innan karlfan slängde sin ordentliga lekamen ut bakom minibussen och därmed framkallade vad vi sedan dess döpt till "godisorkanen". Jag ryckte nämligen till så kraftigt att de två kilona högkvalitativt lösviktssnarr slungades upp i luften och regnade ned på såväl bilar som asfalt där på parkeringen.

Heffa skrattade högt, och länge. Han sträckte sig ned för att plocka upp en ensam Rollo-kola, plockade av pappret, slungade belåtet in den i ansiktet och började sedan spatsera mot ingången till huset där han bodde. Själv kokade jag av ilska. Tre gånger i rad! Filmkvällen var såklart inställd. Jag gick hem, med bestämda (eller ja, egentligen var de ganska skakiga) steg, och fortsatte planeringen av min stundande hämnd. Här krävdes verkliga krafttag. Jag behövde komma på något... diaboliskt.

(Fortsättning följer)

Skrämseldöden (1)

Gillar du att skrämma dina vänner?

HQ