Skrämseldöden (2)

Jag funderade, och funderade. Gned geniknölen (även fast jag aldrig riktigt begripit det uttrycket). Planerade, skrock-skrattade lite hest ur ena mungipan, skissade på avancerade fällor inspirerade av Saw, samt kollade i obskyra kataloger på diverse tortyrredskap. Jag levde mig verkligen i rollen som häxmästaren vars öde skulle avgöras i den där sista, slutliga, superskrämningen. Hämnden®.

Sen började jag sätta min plan i rullning.

Tre veckor hade gått sedan Heffa skrämt livet ur mig tre gånger på rad. Jag var fortfarande skraj när jag gick ned i tvättstugan, jag var fortfarande skakig när jag försökte pilla in sladden till motorvärmaren varje natt och jag hade inte burit en enda godisskål under dessa tre veckor. Min sturske kompis hade vid det här laget informerat våra vänner om hur jag imiterade en stelfrusen sill vid skrämsel och skrutit om hur överlägsen han faktiskt var när det kom till att chocka folk från oväntade positioner. De tre veckorna som hade passerat var som en enda lång parad för min kompis och hans upphaussade skrämselvinst. Alla visste om det vid det här laget, och jag hade tålmodigt bitit mig själv i tungan och skamset nickat varje gång någon frågat mig om jag var en "kyckling". För... Det var ganska precis, exakt, vad jag faktiskt var det. Men allt det där skulle komma att förändras.

Min första åtgärd innefattade kopiering av Heffas hemmanyckel. Jag lånade en extranyckel av hans hjälpsamme lillebror, kontaktade en gammal bekant som på den tiden arbetade på nyckelverkstad och kirrade kopian samma dag. Min andra åtgärd innefattade nylonstrumpa, blåställ och ett rostigt järnrör.

Sen bestämde jag mig för att vänta två veckor till. Jag ville verkligen ge sken av att Skrämseldöden var över, överspelad... Att vi sedan länge gått vidare. Jag ville ge sken av att Heffa hade vunnit slaget, kampen och kriget. Sen drog jag igång min diaboliska plan. Jag och min kompis G-Money® klev in i Heffas lägenhet en sen tisdagkväll medan han fortfarande arbetade kvällspasset på den lokala videobutiken. Vi klädde oss i blåställ och med nylonstrumpor dragna över ansiktet och skruvade ur varenda glödlampa i hela lägenheten.

G-Money® satte sig längst in i lyan, i en garderob, utrustad med mobiltelefon medan jag gömde mig bakom en gardin i Heffas vardagsrum. Klockan var 23:20 när vi hörde hissen ropas ned till bottenplanet och hur Heffa klättrade in i den. Hissen började närma sig översta våningen när ringde G-Money® till Heffas hemtelefon vilket såklart resulterade i ett ivrigt, stressat krafsade med hemmanycklar för att så kvickt som möjligt ta sig in i hemmet och svara på telefonen.

Heffa låste upp dörren i all hast, slängde av sig skorna och började tafatt hamra på lysknapparna. Efter att ha tryckt på tre strömbrytare utan resultat började han prata för sig själv där i mörkret. "Vafan... Ere strömavbrott eller?" viskade Heffa innan han rev tag i telefonluren och svarade: "Hallå?"

Min kompis G-Money låg och tryckte inuti klädkammaren med nylonstrumpa över mobiltelefonens mikrofon. Han väste i luren: "Det är någon inne i din lägenhet". I samma sekund klev jag fram bakom gardinen, iklädd nylonstrumpa, blåställ och med ett normalkraftigt järnrör i högerhanden. Heffa skrek. Heffa skrek som om det var det sista skriket han skulle ge ifrån sig innan han skulle dö. Ett skärande högt, gutturalt avgrundsvrål som varade länge. Skriket byttes sen mot "NEJ! NEJ! NEJ! NEJ!" medan han med vettskrämda steg kutade mot ytterdörren. Jag och G-Money, både iklädda nylonstrumpe-masker och blåställ hade dock redan hunnit ikapp honom och i samma veva som vi i våldsamt tempo bröt ned Heffa på hans hallgolv såg det ut som om karln skulle avlida, på fläcken. Jag är faktiskt inte helt säker på att det inte smet ut kroppsvätskor ur samtliga hål den kvällen ur Heffas lekamen. Så skraj var han.

I samma veva rev jag av mig min nylonstrumpa och gav ifrån mig ett ytterst gladlynt: "Tjena buddy!". Heffa var blekare än ett vitt lakan. Han darrade i hela kroppen. Han hade en puls som sedan dess aldrig toppats och under de kommande fem dagarna värkte det tydligen i hela den högra sidan av hans överkropp. En infarkt var säkert inte allt för långt bort. Något som vi såklart slogs av först efter det att vi snudd på skrämt ihjäl människan (lyckligtvis infann sig inget dåligt samvete, trots smärtorna i överkroppen).

Skrämseldöden var avklarad och efter det skrämdes vi inte mer. Min plan gick i lås, jag hade hämnats såväl tvättstugan som sopcontainern och godisorkanen. Jag gick hem med nylonstrumpa-masken i fickan, nöjd, mallig och mycket belåten.

Berätta om någon skrämning som du genomfört...