James Bond-kavalkad

Någon av filmkanalerna kör James Bond-kavalkad just nu. De senaste kvällarna har de visat samtliga av rullarna med en elegant Pierce Brosnans som Ian Flemmings snorkige gentlemanna-spion. Igår sändes till exempel Die Another Day, den som rent allmänt ses som Brosnans sämsta Bond-rulle och en av de sämre genom alla tider i filmserien.

Och visst, filmen är töntig, proppad med överspel, karikatyrdoftande karaktärer och högteknologiskt mumbo-jumbo som ser ut att komma från Bollibompas digra lager av ihoptejpade prylar.

Samtidigt... Samtidigt är det för mig verkligen ingen konst att välja Pierce och de filmerna han medverkade i före den nye, Jason Bourne-wannabe-doftande Bond som Daniel Craig gestaltar i de senaste tre filmerna. Jag gillar helt enkelt den där lite lättare, mer flirtigt tramsiga tonen som Brosnans filmer innehåller. Den där tonen som skriker 60-talselegans, axelryckningar åt bagateller som totalförstörelse av universum samt möjligheten att hoppa från en 900 000 meter hög klippa och överleva.

Gamla Bond var så mycket mer... Underhållande. Enligt mig. Själva definitionen av Easy Viewing med Brosnan som den perfekte, brittiske gentlemanna-spionen som bryr sig lika mycket om sitt hår + kostym som han gör om sitt idiotsvåra uppdrag.

Man ska ju verkligen inte föredra Brosnans filmer framför Craigs mer bitiga, burdusa och framförallt mer seriösa actionrullar. Jag vet ju det. Men jag gör det, ändå. Brosnan är perfekt i rollen, det finns gott om självdistans i filmerna i sig, och jag har mer skoj nu när jag kikar på hans 007-filmer än vad jag hade när de släpptes. Mest troligt eftersom jag alltid kommer att ha svårt för den pussgurke-liknande buttergubben Craig som James Bond.

Kungen.