Kvar i mitt medvetande

(Varning! Spoilers förekommer i denna blogg).

Det är snudd på sjukt vilket starkt intryck The Last of Us gjorde på mig. För varje vecka som går placerar jag det högre på min personliga topplista. Det är kvar i mitt medvetande, i allra högsta grad. Jag tänker på när Ellie klappade girafferna, på när Joel trillade av hästen. Jag tänker på aporna som flydde upp längs tegelväggarna vid universitetet, på hästfärden i skogen till det där huset där Ellie gömt sig och på David, den där otäcka, otäcka stygggubben.

Det råder liksom ingen som helst tvekan på att The Last of Us är ett mästerverk som vi kommer att titta tillbaka på om 20 år och hylla, på samma sätt som vi gör med Half-Life och Super Mario 64, idag. Jag är helt övertygad.

Makalöst bra, helt enkelt.