Svenska
Blog
Min kompis, Kattmästaren

Min kompis, Kattmästaren

Skrivet av Petter den 4 augusti 2013 kl 04:52

Min bästa kompis David är en hundmänniska. Precis som jag. Han har aldrig haft särskilt mycket till övers för katter. Hans dotter, däremot, älskar dem. I fyra års tid tjatade hon om en katt.

"Pappa kan jag inte få en katt?"

"Katt!"

"Pappa, kaaaan vi inte köpa en liten kissekatt?"

"Pappa?"

"Pappa!"

"Pappa!"

"Katt, pappa?"

"Men kan vi inte skaffa en liten söt liten kissemisse, pappa?"

Dottern tjatade i fyra år. Från fyra års ålder tills dess att hon fyllde åtta. Och sen fick hon sig katt. Som hon döpte till Alex (fast det är en hona). Alex lärde sig snabbt att Farbror Petter var kul att leka med och att bakgården utanför huset var smockfull av käftiga näbbmöss.

Min kompis (Pappan) vande sig så småningom vid att vara kattägare. Märkligt nog tydde sig katten mest till honom redan från start, trots att han egentligen bara ville vara i fred för att kunna kika på Sportspegeln och äta ovanligt stora mängder ostmackor. Efter någon månad var Pappan helt till freds med tanken på att en katt levde under samma tak som honom.

Alex växte. lekte med Farbror Petter, åt ost och slumrade i soffan. Efter ett tag var det ingen som tänkte särskilt mycket på att en katt levde under samma tak som Pappan. Katten gick ut som den ville, plockade in näbbmöss, åt ost och levde ett liv som jag antar att de allra flesta katter vill leva. Frid och fröjd, glad och nöjd. Med andra ord.

En dag, under ett besök hos familjen, pekade Pappa David på katten Alex mage och sade: "Antingen är hon sjuk eller så har hon ätit typ tre stycken råttor idag". Jag frågade om det inte kunde vara så att Alex parat sig med stråtrövare till hankatt? Pappa David var skeptisk. Menade att han inte sett röken av några andra katter på flera månader. Allra helst inga ylande hankatter.

Sen kom den där dagen då Pappa David stod och diskade. Klockan var 07:20 en tisdagmorgon och något var knasigt med katten Alex. Några minuter senare hade hon lagt sig över Pappans fötter och börjat klämma ur sig små, små kattungar täckta av en slemmig hinna. Innan David hunnit krafsa av sig diskhandskarna hade familj med katt hunnit bli rena kattfarmen.

Pappan hade nu gått från motvillig kattnybörjare till "Kattmästaren". Idag, tio veckor senare, är huset smockfullt av lurviga kattungar. De attackerar i flock, bits relativt hårt för att väga lika mycket som en normalstor mandarin samt luktar väldigt, väldigt gott. Och även fast inte heller jag var någon större kattälskare innan Alex klev in i familjens hus - är jag på regelbunden basis på plats i familjens soffa för att gosa med hela kattgänget. För det är mysigt, det sticker jag knappast under stolen med...

HQ