Uwe Boll slaktar Wall Street

Jag har flera gånger kallat Uwe Boll för världens sämsta filmskapare. Karln ligger trots allt bakom tre av de sämsta filmerna jag någonsin sett (Far Cry, House of the Dead och Bloodrayne: The Third Reich). Han har förutom dessa även smiskat ihop mästerverk såsom Alone in the Dark (horribel), Postal (usel) och In the Name of the King (vedervärdig). Ingen Tarantino direkt, med andra ord.

Trots detta lade jag en beställning på gubbens senaste rulle, Assault on Wall Street, när jag klickade i en bunt recensionsex. Vi såg den igår och ja... Uwe Bolls överlägset bästa film är ett faktum. Med enorm marginal dessutom. men var den bra? Nej, inte det minsta. Det var en skräpfilm. Men det finns såklart grader i helvetet.

Assault on Wall Street är en märklig film. Den börjar som ett tungt, dystert drama proppad av misär som i mitt fall stundtals fungerade. Jim och Rose blir av med alla sparpengar, hus, jobb och hälsa i och med finanskrisen 2008 som orsakades av de där giriga grisarna på Wall Street. Till slut rinner det över för Jim som är gammal krigsveteran och med hjälp av ett maskingevär, några granater och ett par pistoler ger han sig upp i AIG:s ståtliga Wall Street-byggnad för att storslakta finansvalpar.

Och de första 45 minuterna är faktiskt helt okej. Vissa scener är till och med riktigt bra. Prison Break-stjärnan Dominic Purcell och Eric Roberts äger inte direkt sina scener men Boll gör kycklingsoppa av kycklingskit och räddar flertalet nyckelscener tack vare grym atmosfär och snyggt kamerarbete/klippning. Men så fort Jim plockar upp bössan dör hela filmen. Upplösningen är blodig (så in i bomben) och visst är hela filmen en bitvis rätt effektiv kommentar till Wall Street och det faktum att flertalet av de stora bankerna kraschade hela världsekonomin.

Men...

Jims primitiva hämndfantasi är ruttet genomförd. Visst är symboliken i det hela intressant och o-typisk för att vara en amerikansk (nja) film men det räddar inte tredje akten från att framkalla hånskratt. Hade Boll lyckats med den sista akten, kanske närmat sig vansinnet i Taxi Driver och inte gottat ned sig i blodbadandet (som kompas av frenetisk disco-musik och tenderar att vara något av det märkligaste jag sett på film de senaste åren) hade den här filmen kunnat bli bra.

Som det är nu är den inte ens sevärd. men samtidigt är det skoj att se att Uwe lärt sig något efter att ha satt ihop över 45 genuint vidriga skitfilmer.