Kraftig ryggförsämring

Det började i samma veva som jag gick på semester, ungefär. I juni. Jag testade att jobba (lugnt, försiktigt och sansat) efter en minutiös omgång uppvärmande övningar. Min sjukgymnast tyckte att jag absolut kunde testa och jag var nyfiken på att se hur det skulle kännas. Ett par timmar senare låg jag hemma i sängen och ångrade mig, bittert. Trots att de ihopskruvade kotorna bildat ett enda stort ben sedan ett halvår tillbaka var det något i min ländrygg som inte alls gillade joggingtestet.

Sedan dess har det varit kroniskt sämre. Dag ut, dag in. Vecka efter vecka och månad efter månad. Jag märker inte av någon förbättring efter försämringen och smärtan lättar inte, oavsett mängd vila. Så jag ringde min kirurg förra veckan, eftersom det såklart måste till en skiktröntgen för att se vad som hänt där bak. Han gav ett inte helt skojfriskt besked redan över telefonen efter att ha hört mig berätta om smärtorna och om hur jag domnar i händer och fötter med jämna mellanrum senaste sex veckorna.

"Petter, det låter som om fusionen i dina två nedersta kotor spruckit. Det händer, dessvärre, och då brukar smärtbilden förändras på det sätt som du beskriver. Om så är fallet måste vi såklart operera igen."

Fyfan. Nu kan såklart ingen läkare (oavsett hur skillad/erfaren man är) ställa säker diagnos över telefonen utan att ens ha tittat på gubbranglet i fråga. Men det låter troligt. Och jag har varit nedstämd sedan dess. Nästa vecka ska skiten röntgas och jag hoppas såklart på goda nyheter... Jag vill verkligen inte få ländryggen uppkarvad igen. Det var ingen kul upplevelse.

Att trilla av och ändå kravla sig tillbaka upp på hästen igen...