Ingen gillar surströmming

Ibland är det kul att vara annorlunda. Jag håller med. Älska något som andra hatar... I måttliga mängder kan såklart fungera som en ren värdeökning av ens personlighet. Ingen gillar den där ultratrista Mellanmjölks-tomten som bara gillar Radio Rix och köttbullar och bara rycker på axlarna till allt som kräver någon slags åsiktsmässig ansträngning.

Samtidigt kan det snabbt bli tramsigt när det skiner igenom att man tycker något bara för tyckandets skull. Jag har själv hamnat där, flera gånger. Om inte annat så bara för att få diskutera/argumentera för min sak, något som ibland roar kanske lite väl mycket. Alla är vi tramsiga med jämna mellanrum.

Smaken är som baken, såklart. Alla tycker olika. Medan jag avskyr blodpudding, Kane & Lynch och Fast & Furious 6 finns det givetvis de som gillar blodmat, Io Interactives stökiga spelbarhet och Torretos ultratuffa världspolis. Precis på samma sätt borde det ju finnas det som verkligen uppskattar den doft och den smak som svenska skämsrätten surströmming erbjuder, men jag har börjat tvivla. På riktigt.

Jag har smakat surströmming två gånger. Båda gångerna har jag varit olidligt nära att vomera. Dels av den direkt fruktansvärde stjärtstanken som den vidriga styggelse till rätt avger. Men även på grund av smaken som är en märkligt horribel mix mellan överdriven sälta och jäst. Och hur man än vänder och vrider på det är ju varken salt eller jäst någon egentlig delikatess. Allra helst inte när smakerna kombineras med grumligt fiskrens som stinker så förbenat att man enligt de flesta svenska fastighetsägare inte tillåts öppna burkarna inomhus.

Att doft och smak hör ihop behöver jag knappast berätta för dig. Doftmolekyler plockas upp i näsan och påverkar smaklökarna. Alla som ätit en nybakt kanelbulle samtidigt som man håller för näsan vet mycket väl att man tappar cirka 50% av smakupplevelsen. Det är givetvis också därför som man som barn ofta håller för näsan när man tvingas krafsa i sig saker som man helt enkelt inte gillar.

Att öppna en surströmmingsburk framkallar en stank som inte ens ett normalgammalt utedass, en misslyckad kompost eller ett brinnande kadaver kan konkurrera med. Det stinker så otroligt vidrigt att det för många effektivt dödar all form av matlust på bara ett par sekunder. Ändå äter man det. För att smaken att salt och jäst är... Så otroligt underbar?

Matkanalen Tasted recenserar surströmming

Det köper jag nog inte riktigt. Det finns betydligt, betydligt, betydligt finare fisk som kryddats med bättre kryddor och behandlats på ett sätt som gör att även doftreceptorerna i näsan kan njuta av middagsupplevelsen. Jag tror att surströmming i mångt och mycket blivit en grej. Festligheterna runt omkring samt att man faktiskt måste förtära skiten utomhus förknippar mången sillsugen 40-talist med sommar och sol. Och då är man helt enkelt beredd att acceptera ett par timmar då näsan och ens luktsinne misshandlas till den mildra grad att man bör anses som "full av nåd" om man med full kraft istället "bara" drämmer till sig själv på snoken med en rörtång.

Surströmming har blivit lite av en prettogrej. Åtminstone i Jämtland. Folk i låga åldrar ska nu prompt kalla sig för surströmmingsälskare trots att de på sin höjd förtär snusket en gång per år, max. Det är en lillgammal sak att säga, prov på att man minsann inte är kräsmagad och samtidigt sådär härligt nationaldräkts-patriotisk. I min värld borde surströmmingen avskaffats för länge sedan. Traditioner för traditionens skull kan vi med enkelhet modernisera, byta ut den sura sillen mot något som faktiskt både doftar gott och smakar något annat än sura ruttna sopor.

Rutten, surnad, grumlig gegga till lastgammal fiskrens. Faaaan va gott!