En söndag i Links sällskap

Min bästa kompis (Ernst 2®) har två härliga barn. Jag har varit Farbror Tok-Petter™ sedan de föddes ( i princip) och gläds över det faktum att de båda verkligen älskar TV-spel idag. Sju respektive nio år gamla. Pappa och mamma vet knappt vad Xbox är, däremot, vilket gör att de förlitar sig på Farbror Petter varje gång det ska gejmas. Igår hade jag med mig Legend of Zelda: Wind Waker HD till Wii U som söndagspresent och vi spenderade hela eftermiddagen i Links sällskap.

Jag gillade Wind Waker när det släpptes till Gamecube. Sämre än både Zelda (1) till NES samt A Link to the Past (Super Nintendo) och Ocarina of Time (Nntendo 64) men fortfarande mysigt, gulligt, balanserat, utmanande, ombytligt, charmigt och omfattande. Att segla gillade jag dock aldrig särskilt mycket och det var med viss skepsis som jag agerade spelledare igår och läste samtlig dialog medan Loke (7) styrde runt Link i Nintendos cel-shadade äventyrsvärld.

Det är något speciellt med att spela Zelda tillsammans, dock. Jag fick härliga nostalgirysningar under de första två timmarna då både jag och storasyster Tove (9) lotsade Loke genom fängelset, letandet av ett segel och på den där ultramysiga ön där Link bor. Jag översatte dialogen till svenska medan ungarna funderade på hur varje liten gåta skulle lösas... Roligt. En härlig söndag. Och Wind Waker HD är en ovanligt välpolerad remake som med enkelhet överglänser originalet.