Breaking Bad. Slutet.

OBS! Den här bloggen är fullknökad med spoilers.

En av tidernas tveklöst bästa TV-serier har nått slutet. Det sista avsnittet sändes i söndags och det var lika fenomenalt att få ett väl genomtänkt och superspännande The End-knorr på Walts makabra resa som det var sorgligt att se Vince Gilligans mästerliga saga nå sin slutstation. Jag älskade verkligen Episode 16 och är av åsikten att Breaking Bad i princip inte hade kunnat sluta bättre.

Walts plan som han skissat på under ett år där uppe i fjällstugan genomfördes med otrolig precision. Frugan och barnen är rentvådda, hans före detta partners lämnades i ett svall av skam och rädsla, Jessie räddades, Lydia förgiftades medan Jack och hans nazistgäng mördades i en blodig köttfest av kulspruteeld. När Walt sen låg där och förblödde på golvet till knarklabbet kändes det som om Gilligan knöt ihop säcken på bästa sätt.

För som han sade i sitt sista samtal med Skyler handlade Meth-resan till en början om att säkra familjens finanser men förvandlades till något annat. Han älskade att koka knark, han brann för uppgiften att perfekta produkten och hade aldrig känt sig mer levande än just då. Och symboliken när Walt (blödande) trillade ihop på golvet i labbet och log medan kameran zoomade ut - var underbar. Han var hemma. Han var redo att dö, harmonisk, lugn och levande. Ett bättre slut på Breaking Bad hade jag inte kunnat få...

YO, BITCH! Dags att fira att vi är ultrabäst.