Ryggskrället mår bättre

Äntligen börjar jag må bättre. Löprundan, testet, den 16:e juni tog ju som jag redan skrivit om flertalet gånger riktigt styggt och jag utreds för fullt just nu för att få veta vad som gick sönder där bak, i somras. För någonting pajade. Det råder det liksom ingen tvekan om.

Min smärtbild förändrades, jag tappade i vikt, blev svagare, domnade i fötter och händer och kunde inte sitta längre än i tre timmar åt gången. Min läkare och gubben som skruvade ihop mina kotor har ställt en preliminär diagnos på spricka i min lägsta fusion. En trasig ryggkota, med andra ord.

Men fanskapet läker ju, bevisligen. För ikväll spelade jag trummor och jag har under de senaste två veckorna kunnat hålla igång hela dagarna. Visst har jag fortsatt ont i ryggen och visst domnar mina fötter med jämna mellanrum men jag har kunnat trappa ned på smärtstillande piller, igen, samt börjat promenera. Med hopp om livet, med andra ord. Tack för att du läser.

Big ol Pile of Them Bones...