Det uppblåsta filmåret 2013

2013 är snart slut. Ett bra spelår, ett horribelt filmår. Jag skäms när jag tänker tillbaka på de påkostade, efterlängtade storfilmerna jag sett de senaste 12 månaderna. Jag skäms över hur Hollywood "Gone bigger" och på köpet glömt bort såväl vettiga karaktärer som logik, duglig tematik och framförallt själva huvudberättelserna. Suget efter att toppa varandras "scale" har resulterat i ett filmklimat som gör mig illamående. Låt mig ge några exempel.

I A Good Day to Die Hard utmanade John McLane en attackhelikopter. Kirrade så flygskrället, fullastad med ryska superskurkar, rammade ett kontorshus och medan helikoptern fastnade med rotorbladen i husets innerväggar hoppade han ut genom samma hus och visade upp sitt krokiga långfinger, samtidigt. I Man of Steel slogs Stålmannen mot Zod cirka 200 meter ovan asfalten. De kastade varandra genom kilometer av snordyra skyskrapor. Allt detta medan en 6,2 km gigantisk rymdgrunka slingrade sina slemmiga lasertentakler ned mot Metropolis. I Iron Man 3 räckte det inte längre med Iron Man och Warmachine. Nej! Stark ropade på sina 3000 medhjälpare i form av datorstyrda extra-Iron Mans. Dessa 3000 cyber-dräkter slogs tillsammans med "Iron Super Man" och Warmachine uppe på en 900 meter hög lyftkran mot en fiende som bestod av flytande lava (plus Stureplansfrisyr). För att inte nämna Pacific Rim där tidernas största CG-robotar slogs mot 900 meter höga skräcködlor, i flera timmar. Bigger is way better, verkar ha varit ledorden här men ingenting fungerade.

Ännu värre blev det i Fast & Furious 6. Toretto & Company släpade ned ett 400 ton tungt militärflygplan med hjälp av fem stycken Golf GTi och två harpungevär. Innan dess hade de raserat en 2,2 km hög bro samtidigt som de förstörde en skenande pansarvagn med hjälp av högfartshopp mellan huvarna på sina bonntrimmade lustgasslädar. I Thor 2 anföll ett 900 000 meter högt alienskepp Jorden. Slammade in i 800 byggnader (samtidigt) så murbruket sprutade (i över 30 minuter) medan Thor använde hammaren för att likt Superman flyga runt som en liten miniatyr-klutt på bioduken och smiska folk uppe i himlen. I Hobbit 2 slogs tre vilt skrikande pysslingar mot en 4,2 kilometer bred datordrake medan världens största stenpelare rasade, i rasande takt. Peter Jackson klippte mellan dessa scener och en animerad Legolas som vildsint studsade mellan hustak och trädtoppar i vad som för det mesta liknande en rätt risigt animerad licensspels-sekvens.

Filmåret 2013 har varit ett risigt sådant. Storartade regissörer tappade grepp om sina egna berättelser och rycktes med i "Go bigger"-hysterin. Sammanfattningsvis är det "uppblåsta" och "substanslösa" känslan som får lov att sammanfatta det här året när det kommer till svulstiga storfilmer. Jag hoppas på bättring inför 2014.