John Mayer, ultratönten

Låt mig inleda denna blogg med att skriva att jag älskar John Mayers musik. Jag älskar den, innerligt. Heavier Things, Continuum och Room For Squares är tre underbart bra skivor som jag i princip lyssnat sönder. Paradise Valley och Born and Raised är bra de med. Karln är en av vår tids trevligaste låtskrivare och jag skulle faktiskt inte kunna tänka mig ett modernt musikklimat utan hans lågmälda, välspelade, mysiga softrock.

Däääremot kan jag inte rå för att jag anser killen vara en av de mest förutsägbara ultratöntar som någonsin lirat musik. Varför? Häng med nu: När han bytte sin ultrapopulära radiorock till bluesig soul-rock på Continuum bytte han kortklippt pojkbandshår och v-ringade T-shirts mot jeansskjortor och Jimi Hendrix-pannband. När han sen bytte bluesrock mot gubbcountry (Born and Raised) tvingades Hendrix-bandanan och de runda (lila) solglasögonen lämna plats för enorm cowboy-hatt, stripigt alt-country-hår, militärrock och handsydd poncho. När country-livet nu byts ut mot en sprojlans färsk jazz-stil (rent musikaliskt) är det yllekofta och tintade solglasögon som gäller, precis som en gammal inrökt jazzgubbe. Det är så olidligt inrutat och förutsägbart rent image-mässigt att jag inte kan annat än garva.

John Mayer Trios nya jazzsound är dessutom fullständigt horribelt. Första singeln från kommande skivan är i det närmaste olidlig. Det låter som musik som inte tänkts igenom. Som när ett gäng gubbar som tar sig själva på lite för stort allvar jammar en kväll, innan de röker pipa och pratar om hur expansiv jazzen verkligen är. Jag skäms lite, men kollar ändå eftersom Jordan (kungen av män) lirar trummor.

Klicka här för att kika