Mario Kart utan gimmickar?

Vi spelare är svåra att tillfredsställa. Om en efterlängtad uppföljare innehåller för stora förändringar klagar vi mer än gärna på att utvecklarna ignorerat fansens önskemål och proppat spelet i fråga med för många nyheter, för mycket renodlade konstigheter. Om samma utvecklare går den säkra vägen och endast uppdaterar ett fåtal detaljer, är vi alla snabba med att kritisera dem för att vara lata, för att mjölka fram spel utan nyheter. En paradox, såklart, och ett bevis på att de flesta av oss i princip aldrig blir nöjda. Men konservativ som jag är, står jag ändå fast vid att nya delar i klassiska spelserier förändras för mycket nuförtiden. Nyheterna är för stora, påverkar den grundläggande, älskade, spelmekaniken för mycket och vattnar ur själva konceptet.

När Capcom dundrade ut Street Fighter IV var det många som gnällde över att spelserien stått och trampat i många, långa år. Ingenting hade hänt förutom snyggare grafik, något som jag såg som en ganska ordentlig fördel. Jag älskade Street Fighter IV. Jag älskar fortfarande Street Fighter IV och efter sex miljoner sålda spel står det ju klart att jag knappast är ensam. Trots att det saknade spelmässiga nyheter. Detsamma gällde för New Super Mario Bros. Flera av Gamereactors läsare kritiserade Nintendo för att "leva på gamla meriter" när de för första gången visade upp 3DS-spelet som var lika pannkaksplatt och retromysigt som spelseriens startskott. Jag, däremot, applåderade. För även om Super Mario 64 och Super Mario Galaxy var briljanta spel kände åtminstone jag att den där enkla, grundläggande men ändå så utmanande spelkänslan som definierade Super Mario World - aldrig åldrats. Något som New Super Mario Bros såklart bevisade flera gånger om. Spelet sålde tre gånger mer än Super Mario Galaxy 2 och är än idag rysligt underhållande, trots att jag spelat igenom det flera gånger på min dammiga Nintendo 3DS.

Sist ut i raden av spel vars innehåll förändrats till den grad då jag helt enkelt inte känner igen grundkonceptet längre är Mario Kart 8. Under en hastig testsession förra månaden slogs jag av hur lite av originalkänslan i det genombriljanta Super Mario Kart som kvarstår. Nu flyger Mario i sin rymdfarkostliknande minikärra. Han kör upp-och-ned, på väggarna, hans bil svävar, skjuter ur sig ljusblå laser och beter sig ingenting som en go-kart. Nog för att jag knappast tillhör kärnmålgruppen för Nintendos barnvänliga racingklassiker, men jag har ändå älskat och njutit i enorma drag av såväl Super Mario Kart som Mario Kart 64, även i vuxen ålder. Mario Kart 8 däremot känns som en gimmick-proppad vansinnesfest som styrts ihop för att perfekt passa generationen som endast upplever sig som roade om barnprogrammet de kikar på erbjuder ett spattigt ultra-tempo som enklast för tankarna till Ren & Stimpy på snabbspolning. Koncentrationsförmågan är lika med noll. Allt måste blinka, tuta och tjuta så det ekar i väggarna och att Nintendo låtit den åttonde delen av sin anrika racingserie förvandlats till något slags spattig Bollibompa-version av det som en gång var genrens bästa multiplayer-racing, gör mig en smula sorgsen.

Jag hade istället velat se enklare banor, renodlad kart-racing och ett Battle-läge som för tankarna till Super Mario 64. Jag hade velat se en renare, mer gammaldags upplevelse där grundläggande, välbalanserad spelmekanik, skicklighet och träning premieras framför vildsint och slumpmässig knappdöd samt tur. I fallet Mario Kart tror jag att de flesta inte suktar efter nytt, nytt och nytt. Jag tror att det hade fungerat ännu bättre med en New Super Mario Kart-upplevelse enligt samma underbara premisser som spelseriens födelse.

Hur ställer du dig till dubbelkärrorna i Double Dash, motorcyklarna i Mario Kart Wii och upp-och-ned-racingen i kommande Mario Kart 8?