Doom, jag har saknat dig

Som jag tidigare skrivit om har jag (naturligtvis) mindre tid nuförtiden än tidigare. Jag har därför spelat mindre på slutet. Inte jättelite men klart mindre. Jag har inte hunnit lägga 50+ timmar på invecklade storys och gräva ned mig i miljontals sidouppdrag i The Witcher 3 och jag har inte hunnit lira färdigt Uncharted 4. Jag har dock börjat kötta lite i Doom och gillar det, skarpt. För mig, som använt Doom som en "av-stressare", hoppa in och brassa demonskrev i 22 helvetizkt hektiska minuter - sen stänga av, har det hittills fungerat direkt orimligt väl. Storyn verkar nonsensblajjigt värdelös och det blir enformigt efter två banor, men jag spelar en i taget. Skjuter så avtryckarfingret blir sådär svettigt och mysigt, sen somnar jag cirka 12 sekunder efter avslagen konsol (jag spelar det till Xbox One).

Jag märker att jag har saknat en gammaldags, hjärndöd dumpucko-shooter med urläcker grafik och hüsteriskt supertempo. För just nu när jag sitter och skriver denna nonsensdrypande babbeltext känner jag suget, efter Doom. Det är en bra sak. Lirar du det? Vad tycker du?