Honda har smiskat ihop en sjuhelsikes reklamsnutt för nya Civic. Det börjar som en helt vanlig tristesstund där en ovårdad fransos kuskar runt i en kritvit tant-Civic men håller du in R-tangenten börjar det hända grejor, kommande Civic Type-R 2015 dyker upp och bjuder på gutturalt racinggurgel. Mumma! Jag minns när jag köpte min Type-R (2003), det var en mycket pigg liten go-kart med tak, det. Länk

Tröjor, pins, gubbar, prylar, klistermärken... Och ja, spelet förstås. Vi har en hel säck med Borderlands: The Pre-Sequel-prylar som letar nya ägare. En hel bunt lyckliga Gamereactor-läsare kommer att kunna kitta hela lyan med merchandise, det enda som krävs är att du svarar rätt på tre stycken frågor om Gearbox senaste. Go!

Jag vill tävla nu!

Netflix rockar vidare. Drar in pengar som troll, köper exklusiviteter, pajar hyllade storfilmer med märkligt söndermekad aspektratio och producerar eget junk i form av hysteriskt överskattade House of Cards (Överspel R Us®, även kallad) och långtrista Orange is Da Super-Black. Jag är allt annat än imponerad. Men så visade de under gårdagen upp trailern till nya, påkostade Marco Polo, regisserad av norrbaggarna (Joachim Rønning och Espen Sandberg) bakom underskattade äventyrssmäktarn Kon Tiki. Med bakom kameran har man även haft demonproducenten Harvey Weinstein. Trailern är bra. Det ser dyrt ut, snyggt, vackert. Jag vill se den. Länk

Frugan® ville se filmen baserad på boken... Boken som blev en ungdomssuccé av sällan skådat slag och som handlar om två cancersjuka 19-åringar som blir upp-över-öronen-förälskade. Jag pratar naturligtvis om The Fault in Our Stars. Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget. Inte läst boken, är 20 år för gammal, brukar sällan gilla ungdomskärlek på film (det blir inte sällan överdrivet sentimentalt och mer än en gnutta manipulativt). Men tro på fan. The Fault in Our Stars var en riktig toppenfilm. Kemin mellan huvudrollsinnehavarna var tamefan helt otrolig. Skådespeleriet fenomenalt. Äkta kärlek, äkta vänskap, äkta sorg, äkta människor. Det blev aldrig något annat än uppriktigt, aldrig något annat än trovärdigt (även fast de grisigaste sidorna av cancer som sjukdom aldrig visades). Tempot, klippningen, musiken... Mycket annat som stämde, också, i denna överraskning till film. Shailene Woodley kommer att gå långt.

Det var vemodigt, lite sorgligt. Jag såg det allra sista avsnittet av Boardwalk Empire igår, en dramaserie jag favoriserat i flera år och i princip dyrkar. Det blir inte så mycket bättre än Terence Winters mustiga gangsterepos som sedan starten berättat den verklighetsbaserade storyn om hur den organiserade brottsligheten föddes i USA. Säsong fem var en besvikelse enligt mig (som jag tidigare skrivit om) då på tok för mycket tid slösades bort på ointressanta bifigurer, men slutet (avsnitt åtta) var episkt. Jag satt som förstenad igår och njöt av de sista 55 minuterna med Nucky (baserad på verklighetens Enoch L. Johnson).

Nu är det över. En otrolig resa, en osannolikt briljant serie som med enkelhet skåpar ut i princip allt annat som sänds på TV just nu. Påkostat, ambitiöst, nyanserat, intressant, intelligent, balanserat, spännande, gripande... Boardwalk har erbjudit storslagen underhållning i flera år nu och för det vill jag skicka en gigantisk tårta till HBO och till Terence Winters. Den gubben kan mycket väl vara en av de mest geniala manusförfattarna genom alla tider. Att ha manuset till Boardwalk Empire, Sopranos och Wolf of Wall Street på sitt samvete är verkligen inte kattskit.