Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Hard out here for a pimp

Skrivet av Petter den 1 september 2006 kl 12:15

"Iiiit's hard out heah fouh a pimpph, tryiän get-da monneey for da rent, keepin all the bitches in a tent, its hard out heeea fouh a pimp" Ja, eller nåt sånt. Du som har koll har redan förstått att jag försöker mig på att framföra den Oscarsvinnande filmmusiken till rullen Hustle & Flow. Såg den igår. En av de absolut töntigaste, tramsigaste och fånigaste filmerna jag någonsin sett.

Ni som blev arga då jag skrev att jag avskydde gangsta/pimp-konceptet i Saint's Row-recensionen kommer fördmodligen att skicka en hel trave brevbomber nu, men Hustle & Flow gjorde mig tårögd... så mycket skämdes jag.

Det är en sak att han är en omtänksam, human och generös hallick (pimpen det handlar om, spelad av Terrence Howard), med huset fullt av skrikande kvinnor. Så långt är filmen skaplig även om det absolut aldrig känns trovärdigt. När han sedan hookar upp med tjockisen från Scary Movie 3 och 4 samt den smale übergeeken från Road Trip för att göra hip-hop, då börjar huvudvärken på riktigt.

Tre felplacerade karlar i fula tröjor står i hallickens igentejpade sovrum och vevar med högerarmen (hip-hop-styleee). Första hitlåten de snor ihop heter "Smack that bitch down" eller nåt sånt. Andra heter "It's hard out here for a pimp". Att texterna handlar om bitches and hoes hör musikgenren till, såklart, och rappare som Snoop och Method Man lever alltid på gränsen till total parodi enligt mig. Men i Hustle & Flow känns så överdrivet patetiskt överdriven och krystad att jag vid flera tillfällen faktiskt trodde att samtliga av skådespelarna skulle brista ut i skratt.

Aftonbladet skrev: "Den är mästerlig, se den". Jag skriver: "Se den aldrig, den stinker".

Mindre tråkig hockey

Skrivet av Petter den 1 september 2006 kl 00:48

Har spelat NHL 2K7 till Xbox 360 ikväll med vännerna V och L. Tråkigt. Visst, det känns smidigare än NHL 07, animationerna är mycket bättre sammanlänkade och tempot är högre. Sen slipper man EA:s bångstyriga freestyle-kontrollsystem också, såklart. Men det finns lika många negativa aspekter med den förhandsversion vi fått till redaktionen som det finns positiva. De datorstyrda medspelarna är superkorkade, vilket gör vissa uppspel obegripligt dumma. Tacklingarna känns fjäderlätta och riktigt fjuttiga och systemet för att skjuta slagskott är primitivt och även det fjuttigt. NHL handlar om stenhårda slagskott, fart och explosivitet. Varken de som utveklat NHL 07 eller NHL 2K7 ser ut att ha förstått det.

Tråkig hockey

Skrivet av Petter den 31 augusti 2006 kl 13:42

Har spenderat förmiddagen med att spela NHL 07 på Xbox 360 och förstår faktiskt inte vad EA har sysslat med... Det nya freestyle-kontrollsystemet är hämtat från NBA Live-spelen och är överlägset på basketplanen. På hockeyisen fungerar det dock inte alls, dels eftersom kameran inte roterar runt anfallet som i basket (och då gör så att uppåt på högra spaken alltid är framåt) men även eftersom det är gjort så slarvigt uch klumpigt i NHL. Animationsavbrotten haglar, matcherna är väldigt långsamma i spelets originalhastighet och den fysiska explosivitet som NHL präglas av lyser med sin frånvaro, helt.

Visserligen är jag ingen hockeyexpert (basket är min grej) men NHL 07 känns dåligt...

Lifehouse

Skrivet av Petter den 31 augusti 2006 kl 00:29

Cause it's you and me and all of the people
With nothing to do, nothing to lose
And it's you and me and all of the people and
I don't know why I can't keep my eyes off of you...

Jobbar sent. Sitter med nya designen, formger vår nya retroavdelning, eller retrosida kanske jag skall säga. På er begäran, enbart. Och vad passar då bättre än Lifehouse på stereon? Inget, just det. Ett av mina absoluta favoritband och en grupp vars musik jag njutit av dagligen de senaste fem åren. Deras speciella sound går inte att förväxla med någonting annat, trots att de kategoriseras i mittenfåran av amerikansk radiomusik. Det finns en råhet i produktionen medan melodierna är svepande lätta. Det finns en bufflig rytm i de allra flesta av deras låtar förklädd till någonting ytterst graciöst. Och Jason Wades röst är en av de bästa i världen, tycker jag. Han är allt annat än skolad, allt annat än teknisk och inte speciellt bra på att variera sig. Men det han gör, gör han så bra att ingen annan ens kommer nära.

I can't be losing sleep over this, no, I can't
And now I cannot stop pacing
Give me a few hours and I'll have this all sorted out
If my mind would just stop racing

På bandets hemsida står det just nu att de befinner sig i studion för att spela in nya plattan. Och med tanke på att senaste skivan (Lifehouse) är gruppens hittills bästa är mina förväntningar givetvis skyhöga...

Godnatt.

Disneys vilddjur

Skrivet av Petter den 30 augusti 2006 kl 11:13

Jag såg Disney-rullen (Core Feature Animations) The Wild igår, du vet, den där datoranimerade historien om djuren som rymmer från New Yorks Zoo. Ironiskt har filmen kallats för ett Madagascar-plagiat trots att arbetet med The Wild påbörjades över ett år innan pre-production för Madagascar ens var påtänkt. Vilket märks. The Wild är utan tvekan den tekniskt mest imponerande och avancerade datoranimerade långfilm jag sett sedan Toy Story fick mig att tappa hakan för elva år sedan.

Detaljrikedomen, bildkvaliteten, ljussättningen, animationerna och de rika färgerna får filmer som Cars, Ice Age 2, Madagascar, Lilla Kycklingen, Valiant och Shrek 2 att kännas lastgamla. Att berättandet sedan, enligt traditionellt Disney-manér, är lite för sliskigt, lite för tillrättalagt, lite för förutsägbart och lite för ospännande (vilket Pixars filmer aldrig är) är tråkkigt såklart. Stort plus dock för det jämna tempot (inte alls lika överdrivet flamsigt som i Madagascar) och den älskvärda koalan Nigel. Hans engelska accent, extremroliga dialog och fantastiska kroppsspråk framkallande ett antal duktiga gapskratt. Kameleonterna som är hemliga agenter men ändå lyckas avslöja allt hemligstämplat material är också två av de mest lyckade karaktärerna jag sett i en animerad långfilm... sanslöst lyckad humor.

Sen är en av låtarna i filmen skriven och framförd av Lifehouse (Good Enough) och det är givetvis tecken på ohyggligt god smak hos Disney-folket.