GR STREAMING
Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Äckelheterna staplas på varandra

Skrivet av Petter den 16 augusti 2006 kl 13:17

Jag såg Silent Hill på amerikansk DVD igår. Filmen, som baseras på Konamis skräckspel (duh!), har fått fin kritik på sina ställen och berömts för hur väl den följt storyn i spelen. Personligen har jag bara spelat de två första Silent Hill-spelen, och mådde då så bedrövligt dåligt att jag lovade mig själv att aldrig mer viga tid åt spelserien. Falska fioler, ändlösa, kolsvarta korridorer och ljusbeiga monster utan ansikten framkallade mer ångest än Bergmans alla tyngsta rullar tillsammans och fick mig att på riktigt gripas av en krypande panik. Otäckt, mycket otäckt.

Filmen var dock allt annat än otäck, även om den hade sina stunder. Storyn kretsar kring adoptivmorsan Rose som puckat nog tar med sig sin läbbiga dotter Sharon till den övergivna småstaden Silent Hill. Sharons mardrömmar har blivit allt värre och medan hon vandrar i sömnen och ständigt riskerar sitt eget liv, ropar hon "Silent Hill". Mamma Rose antar att det enda sättet att få slut på dessa mardrömmar är att besöka staden ungen gapar om, och spättar därför dit i sin sprojlans nya Jeep Liberty.

Så långt, och de följande 35 minuterna, är Silent Hill fullständigt värdelös. Logiken är usel, skådespelarna hankar sig fram och handlingen känns oerhört krystad. Men det blir bättre. Längre in i filmen allierar sig Rose med en skjutglad polisbrud i jakt på Sharon (som såklart rymmer in i staden och tillfångatas). Regissören Christophe Gans proppar bilden full med samma härligt designade monster som från spelen och höjer tempot cirka 900%. Han med det spetsiga stålhuvudet viftar sin enorma kniv, skjutsköterskorna utan ansikten raglar omkring med sylvassa skalpeller, en oskyldig tjej får sin hud avsliten som om det vore en klänning och de brinnande barnen vandrar korridorerna bakom skolan i väntan på Rose. Mot slutet av filmen är jag glad till skillnad från under de första 40 minuterna. Äckligheterna staplas på varandra och storyn tar ett par helknepiga vändningar för mycket. Hela filmen andas TV-spel och bildspråket gör inga försök att dölja konceptets ursprung.

Vore det inte för att huvudrollsinnehavaren Radha Mitchell är så bedrövligt dålig i rollen som Rose (och aldrig varken ser rädd, skakad eller uppskrämd ut) skulle Silent Hill, trots allt, få ett högt betyg av mig. Nu stannar den på en stark sexa.

Lego Star Wars II: The Original Trilogy

Skrivet av Petter den 15 augusti 2006 kl 17:15

Jag har spelat Lego Star Wars II: The Original Trilogy hela dagen idag. Killen brevid mig i spelsoffan har hoppat upp och ned, härmat ljudet av Lukes lasersvärd med munnen utan avbrott i över 80 minuter och ropat "skjut honom då Pettedhh" säkert 1900 gånger. Nej, det är inte Mäki jag syftar på utan min flickväns sexårige son, Miklo, som fullkomligen älskar Lego Star Wars.

För det är lätt att se varför Traveller's Tales blockiga Star Wars-parodier är så briljanta som barnspel. Man kan aldrig dö (eller, ja, men kan dö men vaknar alltid upp igen), ingenting är tidsbegränsat och filmernas originaldialog har ersatts av smågulligt mummel som mest påminner om Bollibompa-pingvinen Pingu.

Jag och Miklo har klarat det första spelet säkert 15 gånger. Han har dessutom spelat igenom det ett flertal gånger själv, samt med sina kompisar - vilket gör honom till lite av en expert på själva spelsystemet. Detta märks snabbt då vi startade upp förhandsversionen av Lego Star Wars II: The Original Trilogy igårkväll då han nämligen visste exakt vart vi skulle och hur vi skulle bära oss åt för att avancera innan jag ens hunnit se mig om i spelets miljöer.

Idag har vi riggat snubbeltråd för gigantiska AT-AT:s på isplaneten Hoth, lärt oss använda kraften på ett starkare sätt av Yoda på Degoba samt smiskat Storm Troopers hos Lando på Bespin's Cloud City. Vi har även blivit av med handen i striden mot pappa Darth samt plockat ihop massor av charmiga legoprylar av delar som blivit över efter våldsamma explosioner.

Lego Star Wars II: The Original Trilogy innehåller enbart några väldigt futtiga förbättringar i själva spelsystemet och inga alls beträffande det grafiska. Kameran är fortfarande ofta riktigt jobbig, pusslen ibland väl ologiska och vissa delar av upplägget för enformigt. Men medan jag ser dettam och sitter och retar mig på flertalet penibla missar i utvecklingen, dskriker min soffkompis sig hes över "hudh häftitth det äddh"... och då vet jag att detta är ett lika grymt barnspel som det första Lega Star Wars var.

Vilken gigant!

Skrivet av Petter den 15 augusti 2006 kl 15:59

Så har nu äntlligen någon gjort det, dubbel backflip på motorcross i en stor tävling - på första försöket dessutom. Travis Pastrana smällde på ett sådant mastodonthopp i förra veckans X-Games-final och fick såklart en hel freestyle-värld att kippa efter andan (och sedan tappa hakorna).

Nu gäller det för dig att surfa över till Break.com och glutta på klippet, som gör en sådär superglad...

Dubbel backflip på motorcross

Den är tillbaka...

Skrivet av Petter den 13 augusti 2006 kl 19:10

Efter att ha tagits bort ur GB:s sortiment och varit borta i snart sex år är nu världens bästa glass tillbaka; Rocky Road. Jag vet att jag tidigare skrivit om att jag inte längre äter speciellt mycket glass. Om att jag blivit gammal och gaggig och allt det där, men strunta i det nu och spring som en illbatting till närmaste matvaruaffär och släng fram 40 spänn för en låda ren och skär glassmagi. Jag har nyss ätit ur helgens tredje bytta, och siktar stadigt in mig på att få ned minst två till innan morgondagen...

Jag äter glass

Skrivet av Petter den 13 augusti 2006 kl 19:10

Jag äter glass, så det svider i skallen. Rocky Road är tillbaka. Den är tillbaka! Tillbaka! Yess, ja, japp, jajjebox - Jippie!