Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Herrejösses så bra det låter...

Skrivet av Petter den 21 april 2017 kl 09:46

Jag började 00:00 inatt, med att lyssna igenom Incubus åttonde skiva (8) två gånger. Sen sova. Men ja, jag har räknat ned dagarna det senaste året och kunde inte somna innan jag verkligen klämt lite på samtliga låtar, i sin helhet. Nu på morgonen har jag dessutom spelat igenom skivan två gånger till och måste säga att mitt första intryck är mycket, mycket, mycket positivt. Detta låter ju fullständigt briljant. Snacka om att Incubus står sig starka som ett av 2000-talet överlägset mest intressanta rockband med alla olika genrer och manér de utforskat sedan debuten (nåja) "Make Yourself".

8 låter som en mix mellan Morning View och A Crow (med några kryddmått If Not Now)... Det finns en experimentlusta och en avighet i hur de strukturerar melodier här som förtrollar. Jag älskar exempelvis när Brandon kliver ned en oktav på Glitterbomb-bryggan istället för att göra det "självklara" och fortsätta uppåt. Tillkommer gör Ben Kenneys bästa basspel någonsin samt en Pasillas som är i sin absolut bästa form. Den karln är magisk. Förmooodligen vår tids mest underskattade batterist, alla kategorier.

Ingen pratar någonsin om José när vi pratar livs levande trumgudar. Han syns ingenstans, är aldrig med i trumtidningar eller pratar om sina val av prylar. Och det är givetvis medvetet då karln verkar vara blygare än en normalstor husmus. Genialisk, är han dock. Och på 8 lirar han för allt vad DW Oak-kitet håller för. Bastant grundrytm, massor av spännande synkoper och ett par polyrytmer som ger mig gåshud. Han blandar mellan funk, jazz, fusion och renodlad 4/4-rock med en så pass läbbig sömlöshet att jag storknar av akut avundsjuka. José är fylld av överraskningar och bortsett från att producenten Skrillex mixat hans virvel så att den låter lite väl burkigt för min smak är även trumljudet det bästa han haft på flera, flera år.

State of the Art och Undefeated (skivans bästa, so far) är fantastiska låtar som jag stoppar upp på min personliga Incubus-topplista tillsammans med Drive, Anamolly, Cirkles och Wish You Were Here. Det ska bli härligt att leva med 8 de kommande veckorna. Jag räknar med minst 100 genomlyssningar till inom den närmaste månaden.

Vi recenserar Little Nightmares imorgon

Skrivet av Petter den 20 april 2017 kl 16:39

Imorrn är det äntligen dags. Svenska Little Big Planet-fenorna Tarsier Studios hypade skräck-pussel-plattforms-äventyr ska recenseras. Vi ska intervjua studion under morgonen samt publicera texten på eftermiddagen. Det blir temadag, alltså, med andra ord. Vi fick ett smarrigt presskit idag, också (recensionskopian anlände dock i måndags, redan).

Demon och ny M4

Skrivet av Petter den 20 april 2017 kl 13:20

Bilvärlden, det bästa jag vet (inklusive jacuzzibad och amerikanska burgare). Galnare än någonsin, vilket inte minst nya Dodge Demon är ett tydligt bevis på. 852 kusar via en överladdad V8:a som skjuter denna dragstrip-bödel från noll till 100 på 2,3 sekunder (!). Ja, du läste rätt. Snabbare än allt. Snabbare än Porsche 918 Spyder och Bugatti Chiron, LaFerrari och P1. Sinnessjukt. Kvartsmilen går dessutom på 9,56 sekunder vilket är ännu sjukare. Blotta tanken på att man snart kan gå in hos en Dodge-handlare i staterna och betala 600 000 kronor för en bil, med nybilsgaranti, som gör nior på strippen - är så vanvettigt coolt att jag inte kan sluta skratta. Uuuuunderbara värld. Underbara USA.

Mindre underbar är den rätt trötta BMW M4 CS som utannonserades förra veckan. För mig förblir detta en enda stor snarkning, precis som nya M2 och M3. BMW:s M-division är hopplöst frånsprungna av Audi och Mercedes och bygger idag mest halvmesyrer. Att M4 CS har 30 hästkrafter med än standardbilen och är 90 kilo gör tydligen rätt liten skillnad gällande prestandatiderna. Men-men, vi får se när motorpressen börjar klämma lite på den, hur bra CS-rackarn verkligen är.

Jag tål inte Stockholm

Skrivet av Petter den 19 april 2017 kl 23:36

Det kommer kanske inte som någon nyhet, direkt, att jag verkligen avskyr vår huvudstad mer än i stort sett alla städer jag besökt i hela mitt liv. Och nog känns det nedrigt att posta en bild på Henrik Schyffert för att illustrera en rätt tramsig poäng då jag inte har nånting emot den gamla Killingen, alls. Men han får agera posterpojke för den här gången (sorry Henke), bara för att. Bara för att jag drabbas av akuta kväljningar när jag hör den där urtypiskt breda stockholmskan uttalas, uttrycken (som är mycket, mycket ungdomliga och hippa) som används samt mentaliteten som enligt mig genomsyrar stora delar av staden och de som bor där. Jag åker aldrig ned frivilligt. Aldrig. Har snarare hållit mig från huvudstaden väldigt effektivt under större delar av mitt liv och minus när jag bodde där under Missil-tiden och minus när jag och min fru pendlade och bodde en vecka i Östersund och en vecka i Stockholm (i cirka två år) har jag verkligen lagt krut på att slippa vara där, så gott det bara gått.

Och ja, jag är en farbror. Ja, jag är en norrländsk, konservativ gubbjävel och ja, jag föredrar vischans lugn och problemfria inställning som kommer på köpet. Det stämmer. Men jag är allt annat än inskränkt, åtminstone i det här fallet. Jag är dessutom berest, i mångt och mycket genom jobbet som speljournalist. Jag har haft nöjet att besöka huvudstäder som Aten, Paris, Berlin, London, Köpenhamn, Oslo, Istanbul, Warzawa samt andra hålor som Frankfurt, Köln, Madrid, Nice, Cannes, Lyon, Neapel, Venedig, Dubai, Bologna, Malaga, Alicante, San Pedro, Marmaris, Kemer, Alanya, Rhodos, Kreta, Vancouver, Seattle, Miami, Orlando, New York, Chicago, Montreal, Boston, Toronto, San Francisco, San Diego, Los Angeles, Las Vegas, Austin, Helsingborg, Göteborg, Linköping, Enköping, Umeå, Luleå, Sundsvall, Örebro, Kalmar och Karlstad. Av alla de platser jag rest till, gillar jag Stockholm allra, allra minst. Jag tänkte berätta lite om varför.

(1) Stressen
Det är i och för sig en tjatig gammal poäng detta som framförallt Stockholmarna är dödströtta på att lyssna till. Jag förstår det. Men det spelar i det här fallet ingen roll. För det finns mig veterligen ingen huvudstad på denna planet frånsett möjligen New York där befolkningen stressar så in i hellböbbö som de gör i huvudstaden. Människor springer i rulltrappor, springer på gatorna, i tunnelbanan, inuti affärer och på varenda trottoar. Alla har mer bråttom än den där felaktigt anklagade, kroniskt nervöse men samtidigt uppfinningsrike läkaren i Jagad. Att se hur folk liksom vrålkutar ned mot tunnelbanan dagarna i ända bara för att inte missa sitt tåg, är rent utsagt mördande för någon som inte fostrats i det där överdrivna tempot. Tågen går varannan minut, eller något sådant bisarrt, ändå springer och stressar folket som om det vore likställt omedelbar död via polsk stegling om de skulle råka missa det. I gigantiska världsstäder som Miami, Boston, Chicago, Berlin eller San Francisco är tempot avsevärt, avsevärt mycket lugnare trots 122 000 gånger mer invånare - vilket säger det mesta.

(2) Trafiken + alla kroniska vägbyggen
Det finns någon liten hemsk miljöpartist någonstans i en liten trång skrubb som för 30 år sedan bestämde sig för att han skulle förstöra livet för alla som äger/kör en personbil i Stockholms stad. Detta genom att hela tiden bygga sönder/om varenda gata i hela länet, konstant. Året om. Alla gatjävlar ska rivas upp och trafik ska omdirigeras och saktas ned. Maximalt mycket, dessutom. Köerna ringlar sig från Vasastan upp till Gävle på daglig basis och att sitta 50 minuter och bara stirra på Volvon framför, är såklart ingen konst i vår uuunderbara hufvudstad (Obs! Sarkasm). Jag minns särskilt en gång då jag landade på morgonen, från Boston, och tog en taxi in till Kungsholmen. Det tog över tre timmar. Att åka lite drygt fyra mil. I samma veva bestämde jag mig för att försöka lämna staden snabbt och aldrig återvända.

(3) Mentaliteten och storebrors-komplexet
Vi vet alla hur det brukar låta, även fast det naturligtvis finns massor av undantag (som bara bekräftar regeln). Stockholmaren tror att de lever i världens största och bästa stad, fast det i jämförelse med riktigt stora världsstäder bara är en liten byhåla. Folk har en besserschmidt-attityd som jag har svårt för och på diverse krogar/restauranger ska man som kund snarare be om ursäkt för att man köper en tjänst eller produkt, än att kunna förvänta sig vettig service. Jag veeeet såklart att du anser att det finns lika många duktiga servicepersoner vilket jag givetvis förstår, men min helhetskänsla efter att ha levt och besökt staden i omgångar är att mentaliteten ofta är helt åt helvete.

Cheesecake™

Skrivet av Petter den 19 april 2017 kl 11:40

Min favoritdessert stavas inte Tiramisu, eller Gelato. Eller äppelpaj. Jag gillar amerikansk, klassisk cheesecake mest av allt. Något som jag alltid blir påmind om samma sekund som jag beställer ett lass varje gång jag anländer i USA. Om den görs på rätt sätt, är det kakornas kaka. Det bästa som finns, tror jag. Buzzfeed-programmet "Worth It" har testat cheesecake i det senaste avsnittet (briljant, briljant program) och här ställt billig kaka mot väldigt dyr kaka. Högintressant. Länk