Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

"Kritisera fan inte Bloodborne!"

Skrivet av Petter den 24 mars 2015 kl 14:18

Det är dags för oss på Gamereactor att börja ta krafttag mot trollkommentarer i våra recensioner. Vi kommer att tighta till regelverket från och med nu. Det krävs för att även fortsättningsvis kunna erbjuda en trevlig och sansad community. Att inte hålla med om 100% subjektiva åsikter om en viss underhållningsprodukt är en sak, att bli så pass förbannad att man spyr ur sig förolämpningar eftersom betyget inte överensstämde med det betyg som man hade "föreställt sig", är något helt annat det. Vi har ju diskuterat detta i omgångar men nu känner vi på redaktionen att krafttag krävs. Att det dessutom är fullt vuxna människor som kallar oss som recenserar för "idioter" för att vi "endast" delat ut betyget "bra" till ett spel som bevisligen varit efterlängtat hos medlemmen i fråga - kommer inte att tolereras en endaste liten gång till.

I samma veva fascineras jag över mentaliteten hos många läsare som inte kallar oss idioter när betyget inte överensstämmer exakt med Metacritic-snittet (Gamereactor har hoppat av Metacritic eftersom hysterin kring att "alla betyg måste vara samma som på Metacritic" annars är del fel betyg - är inget vi tänker uppmuntra anymore). Det finns gott om kommentarer när vi sätter ett lägre betyg än väntat på ett storspel som förklarar för oss att fel person recenserat titeln i fråga. Fel person. Det är många som menar att de har bättre insikt i vårt arbetssätt eller vår personliga smak än vad vi själva har. Om betyget inte är 9 eller 10, är det oftast "fel person" som recenserat. Om betyget hamnar på 9 eller 10 är det helt rätt person som betygsatt.

Smak skiljer sig. I spelvärlden har något hänt, dock. Metacritic-snittet har blivit ett facit och många som läser verkar inte se hur fel, hur snurrigt, detta verkligen är. Det finns naturligtvis de som inte kommer att hylla Dragon Age 3 eftersom de kanske upplever att rollspelet proppats med för ånga enformiga ströuppdrag. Det finns såklart de som aldrig kommer att uppskatta Battlefield: Hardline eftersom den mer intensiva, kaotiska och aningen arkadaktiga spelbarheten kanske inte passar just deras smak/spelstil. Det finns även de (som mig) som nöjer sig med att kalla From Softwares Souls-spel (inklusive Bloodborn) för "bra" och inte "briljanta" eftersom spelmekaniken och grafiken helt enkelt inte håller briljans-klass. Gör man det, är man "helt fel person" för att ens uttala sig, tydligen. Man är heller inte "hardcore" eller bra på att spela. Alls. Logik som passar bättre i sandlådan/på dagis än på Sveriges största spelsida. Smaken är som baken, det gör inte betyget eller recensionen mindre professionell eller mindre läsvärd. Den här typen av barnrumpe-beteende måste upphöra för att kunna se på den här typen av kulturkritik på ett mer sansat och genomtänkt sätt.

Tack på förhand (Kumbaya My Lord, kumbaya!).

Läcker Kratos-figur

Skrivet av Petter den 24 mars 2015 kl 13:02

Gaming Heads senaste statyett föreställer en surmulen dödsbödel vid namn Kratos och jag vill äga den per omgående, ställa på kontoret och skrämma slag på Jonas Mäki. 500 dollar är dock i svettigaste laget och jag hoppar därför över. För 500 dollar kan jag hyra någon att bryta sig in hemma hos Jonas och elda upp alla hans kläder, det är betydligt mer prisvärt. Länk

Mission: Impossible Rogue Nation

Skrivet av Petter den 23 mars 2015 kl 18:34

Teaser igår, trailer idag. Mission: Impossible Rogue Nation ser förbaskat smaskig ut. Det är härligt att se hur lekfullt och underhållande detta ser ut i jämförelse med dagens Bond-rullar. Snacka om klasskillnad. Undrar hur länge Tompa Cruise kan göra detta, dock. Karlfan är ju 50 år liksom och hänger på utsidan av flygplan till vardags. Länk

Du omöjliga värld

Skrivet av Petter den 23 mars 2015 kl 15:40

Att jazzprog-kungarna i The Reign of Kindo är ett av mina nuvarande favoritband/musiker kommer knappast som någon chock för dig som på daglig basis läser denna nonsensproppade blogg. Kindo är makalösa. Makalösa. Favoritskivan heter Play With Fire och det är utan tvekan en av de allra bästa skivorna jag har i mitt 594 plattor tjocka iTunes-bibliotek. Den är magnifikt ultrafenomenal. Perfektion i musikväg. Inte en dålig låt, inte en tråkig ton. Det handlar om ett orgasmiskt hopkok av rock, pop och progressiv jazz som inte bara triggar musikern i mig som blir lika imponerad som fascinerad av framförallt avundsjuk - utan erbjuder även melodisk tyngd som smeker mina stackars halvtrasiga gubbtrumhinnor. Lyssnar på Play With Fire för den 482:a gången (enligt iTunes) just nu och är lika knasigt übersalig som första gången jag lyssnade igenom den.

Nu tycker jag naturligtvis att du ska digga, du också. Vrid upp volymen och bered dig på att först stampa takten lite försynt för att sedan veva vårdslöst med både armar och ben för att avslutningsvis kasta in kraniet med maximal kraft i närmaste vitrinskåp. Länk! "You put a feelin in the night".

Trött & Lycklig

Skrivet av Petter den 23 mars 2015 kl 13:13

Det kniper lite i magen efter varje måltid. Frank Hegevall mår ju bra, går upp i vikt som han ska och sover en hel del men det knipet, som sagt, och då blir man ledsen när man är fyra veckor gammal. Vi sväljer magdroppar och D-vitamin, kämpar på. Det blir inte jättemycket sömn för pappa (eller mamma) men vi växlar nattpass med varandra, turas om. Frank äter var tredje timme och finns det inte fika i flaskan då, blir det inte nådigt för stackars pappa. Överlag går allt bättre än vad jag trott, dock. Det flyter på kalasfint och min egen lilla Tamagochi växer ås det knakar, gurglar och vevar samt fixerar blicken på en liten pipkyckling vi har vid skötbordet och blängstirrar sedan som besatt.

Det är ibland nästan oöverkomligt rent tankemässigt att vi idag är en familj. För tre år sedan satt jag hemma, jobbade dygnen runt i min ensamhet och försökte få frugan att tacka ja till en middagsdejt (det var otroligt tjurigt, kan jag säga, och vem kan klandra henne?). Nu är vi en familj. Hegevallz. Och det gör mig såklart lycklig.