Nä... Det är ju inge vidare bra det här. Pearl Jam har väl i grunden, hur mycket jag än älskar Ten och Vs inte varit bra på 20 år. The Fixer och Amongst the Waves från Backspacer undantaget, då. Resten är väl inget som jag direkt diggar, vilket är lite sorgligt. Grundmelodin är väl sådär Tom Petty-mysig men det är primärt Vedders röst som börjat sabba saker för mig, eller som "sabbat" mycket de senaste skivorna. Hans extrem-vibrato och hans moll-aktiga och lite nasala ton stämmer dåligt överens med hans insats på framförallt Ten, och det fungerar bara inte. Pearl skulle behöva haffa tag på Dave Abbruzzese igen, skriva en ny grungeskiva, för fansens skull. Wreckage

Jag vill inte vara moralkärringen här. Jag vill i grunden inte vifta med några pekpinnar, heller, men kan ändå inte riktigt undvika någon slags reaktion på det som Activision i Call of Duty just nu pysslar med. För allting i såväl Modern Warfare III som i Warzone 3.0 handlar för tillfället om weed. 4:20. Cannabis. Det finns ett nytt spelläge som heter "High Trip" där hela kartan är dränkt i rosa och lila rök, där spelarna uppmanas äta Weed Gummies för att erhålla specialförmågar/krafter, där skjutna fiender förvandlas till joints och i Item Shop finnes det inte ett utan fyra stycken Weed-skins som är täckta av marijuana-löv. En av dem vid namn "Stoney" är helt stenad i den animation som lagts in och står och viftar med en joint medan det finns nya vapen-blueprints vid namn "Hashassin HRM-9", "Dankest MTZ-556" samt "Smoke Buds Grenades". Det finns även nya dekaler att köpa där det är en illustrerad weed-planta på bilden samt texten "Be Mellow". Cannabis är temat. Rakt igenom.

Och det vore väl en sak då om Call of Duty 2024 var såhär frispåkigt och flummigt om det också var så att deras sponsrade streamers, likt Nickmercs, inte blev utkastade ur spelet och bortplockade/censurerade för saker de sagt. För när Nick kommenterade den amerikanska translobbyismen (som i flera delstater bisarrt letat sig in i lågstadieskolor, till och med) med orden "Leave the kids alone", gick Activision däremot i taket, fullständigt. Nicks specialskin plockades bort ur spelet samma dag och publishern gick ut med en pressrelease där vi fick veta att de inte kunde stå bakom en person med dessa åsikter. Knark är bra. Massor. Knark är kung, tydligen. Men inte att värna om våra yngsta. Där går deras gräns... Och det är ju bara helt jävla vrickat, hur man nu än vänder och vrider på det.

Nytt OS, nya Omega-klockor. Det är givet det och inför Paris Olympics är det två nya modeller av den ikoniska Speedmaster Chronoscope som gäller, tydligen. Vilka båda två visats upp under dagen, idag. Här är ett av de här fallen för egen del då en riktigt ordentligt stökig urtavla fungerar, trots alldeles för många detaljer. Tachymeter, telemeter, pulsometer... Allt får plats utan att se för plottrigt ut. Det är en bedrift i sig och guildversionen är utsökt. Priset för den? 500 papp, hoho. Priset för stålversionen? 100 flak. Alla som vinner OS-guld i sommar i Paris, får en guldklocka.

Tennis i spelform, alltid roligt. Har alltid varit roligt. Jag tror ärligt talat inte att jag känner till en sport som gör sig bättre i TV-spelsform och att Top Spin är tillbaka, glädjer mig. 2K25-versionen släpps nästa torsdag och inför detta ska vi såklart dela ut betyg. Recensionen läser du på måndag eftermiddag.

Det går inte att inte respektera det faktum att Led Zeppelin efter Bonzos död lade instrumenten på hyllan och aldrig kände något egentligt sug att återvända. För att framförallt slippa ett kantstött, sabbat minne av det som på 60/70-talet var musikalisk briljans. Ren storhet. Storhetstid. Black Sabbath borde naturligtvis ha gjort samma sak. De borde gått i pension för 20 år sen och bara låtit deras gamla, makalösa musik, vara. Istället har firma Iommi, Butler & Ozzy (Ward får inte vara med längre, eftersom han tydligen är för fet) gjort comeback efter comeback efter comeback och för varje gång som dessa 800 år gamla knarkgubbar klivit tillbaka på scenen, har det låtit allt sämre. För några år sen var de ju de tillbaka, igen - och det lät verkligen avskyvärt. Riktigt hemskt. Och som gammalt Sabbath-megafan är det naturligtvis direkt plågsamt att genomlida.

1972 års dunderdräpare till singel Tomorrows Dream är en favorit hos mig. Älskar den låten, innerligt. Älskar originalinspelningen från Vol 4 och vill minnas den precis, exakt så. Mren det är svårt när det låter som om Tommy glömt stämma sin Gibson och som om Ozzy går i sömnen. Han står lått framåthukad och gapar med truten vidöppen och bara jämrar sig som en tant på uppvaket, efter en massiv operation. Mjääääämma, häääääääh... Det låter för bedrövligt det här och jag skäms. Här!