Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Hur kan man gilla wrestling?

Skrivet av Petter den 16 maj 2017 kl 14:42

Det är ju tur att vi tycker olika, gillar olika saker - och att ifrågasätta smak är ju oftast poänglöst. Jag älskar exempelvis mixed martial arts medan flera av er som på daglig basis läser mitt babbliga bloggnonsens avskyr sporten på grund av dess ultravåldsamma natur. Detsamma gäller ju alla typer av underhållning och som vi alla vet är smaken alltid som baken (delad). Jag har dock olidligt svårt att förstå (kanske till och med acceptera?) att vuxna människor djupdyker i wrestlingträsket som WWE erbjuder och på riktigt blir helt fanatiskt insatta. Jag förstår bara inte hur man hamnar där. Det övergår mitt (rätt klena) förstånd.

Jag älskade WWF som kaxig nioåring. Ultimate Warrior och Hulk Hogan var kungarna hemma hos mig och Hoa-Hoa Dahlgrens smått vanvettigt usla jobb som skrikig kommentator var mitt soundtrack i flera år. Men någonstans runt 12 bast tröttnade jag och hoppade vidare till annat eftersom det började kännas larvigt, och framförallt hopplöst tjatigt. Hur man som 30/40-åring kan tycka att de knapphändigt usla skådespelarinsatserna som dessa steroidstinna låtsasbrottare bjuder på när de iförd minimala latexkalsonger står mitt i ringen och skrikgnabbas över triviala bagateller - rimmar på "god underhållning" är lika mystiskt som upprörande.

Vad är det som är bra? Inte är det akrobatiken i alla fall. För till skillnad från exempelvis TNA är mycket av brottningen i WWE stillastående stationär och förutsägbart enfaldig. Rey Mysterio bjöd ju på något helt annat men är sedan länge borta och ersattes av fler 166 kilo tunga kolosser som på sin höjd slänger ur sig en kullerbytta. Inte lär det vara skådespeleriet, heller. Eller? För även om The Rock blivit mycket bättre i samma veva som han gjort kometkarriär i Hollywood är ju kvaliteten på de repliker som läses upp av hysteriskt usel kvalitet. Framförandet är dessutom knappt i klass med valfri nybörjargrupp på den lokala teaterskolan och deras manusbaserade "bråk" lika trovärdiga som Draken i Bollibompa, ungefär. Jag förstår bara inte tjusningen... Gör du?

Vi ska recensera Audio-Technica ATH-AD1000X

Skrivet av Petter den 16 maj 2017 kl 14:30

Förutom referenshörlurar från Beyerdynamic, Audeze, Blue, Hifiman, Sennheiser, Shure och Ultrasone kommer vi under de kommande veckorna även att sätta betyg på audiofil-burkarna Audio-Technica ATH-AD1000X och det ser jag väldigt mycket fram emot. Eftersom min skadade hörselnerv nu läkt (finally!) är lurar inte bara gångbart igen, för egen del, utan även hysteriskt intressant. Att Gamereactors ljudexpert Fredde Lindman dessutom sålt high end-lurar i många år och kan det mesta om detta segment, gör knappast saken sämre. Slut på meddelande!

Ikväll blir det Mindhorn

Skrivet av Petter den 15 maj 2017 kl 14:17

Jag kikar på trailern för Netflix-komedin Mindhorn och skriker av skratt. Skriker, av skratt. Detta ser så otroligt uselt, underbart ut att jag knappt kan vänta på kvällningen (när ungarna väl somnat). Älskar hela den här 70/80-tals-spoof-grejen och när Mindhorn tränar på att svara i telefon skrattar jag så att tonsillerna håller på att implodera. Länk

"Washed-up Richard Thorncroft (Julian Barratt) peaked with hit 1980s detective show Mindhorn, playing the titular Isle of Man sleuth with a robotic eye that allowed him to literally "see the truth". Decades later, when a deranged Manx criminal demands Mindhorn as his nemesis, Thorncroft returns to the scene of his greatest triumphs for one last chance to reignite his glory days, professional credibility and even romance with former co-star/paramour Patricia Deville (Essie Davis)."

Ford GT (2017) recenseras

Skrivet av Petter den 15 maj 2017 kl 10:56

Det har varit "locket på" ett par veckor nu för alla de motorjournalisterna som tidigare fått klämma lite på Fords nya 720S/488 GTB-utmanare men i fredags gick embargot ut och recensionerna av nya GT:n började spruta ut på Youtube (samt i textform, såklart). Alla älskar den, förutom Drivetribe och Autocar, som det verkar. Jag har kikat på nio recensioner och läst minst lika många och förtrollas av hur kompromisslös Ford GT verkar vara i sitt utförande. En LeMans-tävlingsbil med registreringsskylt, i princip. Bäst gillar jag nog Doug DeMuros entusiastiska detaljgranskning. Länk. 4,6 miljoner kronor för en Ford är dock smått bisarrt. Ännu mer bisarrt är det ju att alla 1000 bilar redan sålts.

Maten på Pinchos var kass...

Skrivet av Petter den 15 maj 2017 kl 10:18

Jag har varit nyfiken på konceptet sedan jag för över ett år sedan för första gången hörde talas om Pinchos. Min lillebror (den äldre av dem) hade testat app-restaurangen i Enköping och berättade om ett ställa inrett som en gammal cirkus där man beställde massor av smårätter via sin telefon. Det lät skoj, och med tanke på att jag älskar sliders, strips, tacos, minipizzor, lökringar, kycklingvingar, dumplings och 90% av allt annat som Pinchos meny (på interweebz) erbjöd, började jag längta efter en eventuell Östersunds-premiär.

I lördags var det dags och även om jag älskade konceptet i sig, med en supersmidig app och snorcool inredning (med riktigt trevlig, genomtänkt, akustik och supersköna stolar) var maten verkligen inte bra. Smaklösa, frystinade halvfabrikat med klen konsistens och trista smaker. Såserna var fantasilösa och maten kall, genom hela menyn. Dyrt, var det också (410 kronor per skalle hamnade vi på och då åt jag verkligen inga mängder). Synd, ändå. För själva grundidén är briljant.