Karate Combat 45 live från Dubai går av stapeln ikväll. Eller ja, det startar ju strax och jag är taggad, åtminstone på huvudmatchen mellan Rockhold / Schilling. Jag har bara sett två KC-galor tidigare och det har varit lite blandad kvalitet, helt klart, men konceptet har massor av potential och jag hoppas på en fin-fin holmgång i mainmatchen som jag tror att Joe kommer att vinna. Älskar Luke Cockyhold-Cringe-Lord® men han är för gammal för det här, för trött. Har för vek haka. Jag tror att Schilling söver Ralph Lauren-hunk-modellen redan i första. Här kan du kika!

Imorgon, är det dags. Imorrn. 17:00 recenserar vi då äntligen haussade Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes som alltså är den andliga uppföljaren till Suikoden II. Johan Vahlström (som rankar Suikoden II som tidernas bästa spel, alla kategorier) har recenserat. Missa icke!

Det finns såklart 1000 sätt och det finns även en debatt om man bör, eller ska. Vissa purister menar att en "tool watch" som används, måste få se sliten ut. Att reporna är patina, och måste få finnas med. Jag förstår naturligtvis argumentet, men om jag får hairline-repor, polerar jag gärna bort dem. Fräscht och fint ska det vara, som med allt annat. På samma sätt som jag slipar och striglar knivarna i min samling och oljar in min köksbänk / träskärbrädor, på samma sätt polerar jag ju min billack och mina klockor. Skötsel, för evigt. Föräldling. Omhändertagande. Det där försöker jag föra över på mina kidz, att det såklart finns ett massivt värde i ett verkligen ta hand om det man betalat dyra pengar för.

Jag har en Dremel med polermunstycken och trissor. Jag har en mini-polermaskin till bildetaljer och båda dessa fungerar såklart till att polera klockor men jag vill hellre göra allt för hand. I lägre, försiktigare takt. Steg-för-steg. För att bättre kunna se var jag är på väg och hamnar. Och även om slipmedel och mikrofibertrasor alltid fungerar (till och med rätt slags tandkräm på hushållspapper fungerar, i brist på annat) är det Cape Cods polerdukar som gäller, för min del. Billigt och otroligt bra. Slipmedlet ligger i duken, är skonsamt och försynt sett till "grit" och slipeffekt. Resultatet blir strålande, för en mycket billig peng. Nu senast inhandlade jag ett storpack i en plåtburk för Amazon.se, för 400 kronor (räcker livet ut, kan jag tro). 😍

Jag åt McDonalds nya McCrispy Deluxe när den släpptes, för ett drygt halvår sen. Den var inte gott. Det var faktiskt inte gott alls. Paneringen var hård som småsten och kycklingen innehöll kokhett vatten som sipprade ut efter tugga ett. Jag slängde skiten, på en vägg. I rent ursinne. Klapoffh! Den lämnade en ynklig liten fläck på tegelväggen som tvingades ta emot Ronald McDonalds senaste styggelse. Men så var alltannat stängt i förrgår natt efter filmsession i Racingriggen varpå jag svängde förbi McD. Tom restaurang, supertrevlig herre i kassan ville att jag skulle ge den en chans till, McCrispy Deluxe - that is. Och så fick det då bli. Klart, klart, klart bättre. Paneringen var krispigt god och köttet bra. Eller ja, bra och bra - Men bättre. Kycklingburgare är verkligen livet deh!

Progmetalkvartetten Coheed and Cambria förblir ett av tidernas mest underskattade band, alla kategorier. Jag har lyssnat på deras lysande konceptskivor sen From Fear Through the Eyes of Madness och älskar sååå många av dem. Idag kör vi, igen. Mosar på. Unheavenly... Bara. 😍 Lyssna!