Jag har så länge jag kan minnas varit ett stort fan utav både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Varje år sitter jag bänkad för precis varje deltävling och är redo med mina appröster. I finalen brukar det dessutom bli ett samtal eller två på min favorit, i båda tävlingarna. Naturligtvis är inte alla låtar bra, det vore trots allt omöjligt att göra en tävling som ska kunna passa alla där någon tycker att allting är bra. Men, åtminstone i Melodifestivalen, är den absoluta majoriteten välproducerade låtar med både kända och okända talanger som framför dessa. Såklart kommer det varje år några riktiga bottennapp, men också ett par ruskigt bra låtar. Kritiken gentemot melodifestivalen ligger oftast i spektaklet i sig, vilket jag kan köpa då det oftare känns pinsamt än roligt i deras försök till skämt, men överlag tycker jag det är en trevlig musiktävling som jag aldrig vill missa. 

I Eurovision får vi sedan ta del utav andra länders kulturer och får en riktigt härlig krock av olika sorters musik. Är det inte Norge som skickar pop-jojk eller Rumänien yodel så är det Moldaviens folksånger eller Storbrittaniens blues. Även här är det varje år några riktigt bra låtar som kommer att dominera radio i flera månader därefter. Vem har inte hört Måneskin, inte bara vinnarlåten, till leda efter att de vann i fjol?

Eftersom jag älskar Eurovision som jag gör så har jag alltid känt att det hade varit roligt om USA (eller hela världen, gör tävlingen till en längre fest bara) var med! Australien är med liksom, varför skulle inte USA kunna? Näst bäst hade varit om de skapade en egen tävling, vilket de nu har gjort. Första deltävlingen gick av stapeln i måndags och jag har självfallet sett den. Jag är.... inte jätteimponerad. 

Men vi börjar med det bra. Snoop Dogg och Kelly Clarksson ser ut att ha roligt i programledarrollen där, även om jag är hundra på att han fejkar det, Snoop verkar ha den bästa tiden i sitt liv. Dessa två gör ett riktigt bra jobb att hålla uppe showen, som i övrigt känns hafsig och framstressad. Utöver några små segment där Snoop is just stating the facts (rätt kul) eller där Kelly quizzar deltagarna så går det otroligt fort framåt och sedan är det slut. Juryns vinnare från deltävlingen presenteras bara sådär, utan någon särskild spänning, samtidigt som eftertexterna går och de resterande tre som ska gå vidare, framröstade av folket, kommer presenteras i början av nästa deltävling (det här förstår jag, då USA är ett land med många tidzoner så det går inte ha att det röstas fram under deltävlingens gång). 

Men bidragen då? Det är ju naturligvis det viktigaste i denna typ av tävling och ja, även där är det tyvärr en ganska blandad känsla. Till att börja med så är det väldigt välproducerat. Alla nummer (utom ett, Michael Bolton) är väldigt välproducerade och det ser snyggt ut. Detta kommer dock med en stor, stor nackdel i att det hela också ser extremt fake ut. Medan det i Eurovision är ett fåtal människor på scen (gräns på 5 tror jag) som allihop ser ut att ha the time of their life och älska det de gör, så är det i American Song Contest fullt av ös och människor som ser... överproducerade ut. Artisterna ser, med några undantag, ut att vara där för att de får betalt, inte för att de vill. Ingenting ser helt enkelt äkta ut. 

Det blir som att det är en tv-serie som är framproducerad, snarare än en tävling där olika artister f¨år chansen att visa sin unika stil för hela det amerikanska folket och hoppas att de ska vinna deras hjärtan. Detta är något som inte alls präglar Eurovision på samma sätt. Sverige är ett land som i europa fått mest kritik för att deras låtar saknar känsla (fram till i år med underbara Cornelia), men inte ens vi har lika plastiga bidrag som i American Song Contest. 

Vi tar dem från början. 

1. Minnesota - Yam Haus

Först ut i tävlingen var Minnesotas egna Yam Haus. Ett indiepopband som i deras lilla klipp innan verkade vara ett sympatiskt gäng som kändes mer Kanada än USA. Låten är helt okej och sångaren känns genuin och gör vad han kan för att underhålla publiken. Numret är dock för kaosigt. Ett sånt här band behöver inte hundra dansare bakom, det ska räcka med en karismatisk sångare. 

2. Oklahoma - AleXa

Oklahomas egna K-Popstjärna AleXa med sin Wonderland är utan tvekan den artist som dragit mest intresse i efterhand (siffrorna på både Spotify och Youtube är urusla, men AleXa har åtminstone dragit in 250 000 visningar på Youtube vilket är helt okej (som jämförelse ligger Melodifestivalens vinnare på runt en miljon). Hon är sedan tidigare stor i Sydkorea och har här till sin hjälp några stora låtskrivare, däribland svenska Andreas Carlsson, men i sammanhanget kanske mest relevanta också svenska Moa Carlebecker, mer känd som Cazzi Opeia, som skrivit låtar till de flesta stora K-Popband och artister såväl som själv deltagit i årets melodifestival. <br />
Detta är den låt som utan tvekan har det snyggaste numret. AleXa är också en artist som har väldigt mycket utstrålning och låten är itne dum heller (om man gillar K-Pop). Däremot sjunger hon inte live, vilket är en smärre katastrof i en sån här tävling. Det blir, som jag var inne på förut, all fokus på yta, ingenting ska kännas äkta. Trots det en av mina fyra favoriter i tävlingen. 

3. Arkansas - Kelsey Lamb

Country, på gott och ont. Ett av få avskalade nummer och en artist som faktiskt är äkta. Tyvärr är låten i mitt tycke tråkig och texten greppar inte tag om mig. Men en helt klart duktig sångerska som jag hade unnat att ta sig vidare, även fast den inte är bland mina favoriter. 

4. Indiana - UG Skywalker

Tamenfan den sämsta hip hop-låten jag hört i mitt liv. Fullständigt sprutar autotune i den och allting är bara rörigt. Solklart årets sämsta låt hittills. Katastrof när killen som gör en feat på låten är en mycket bättre rappare än artisten som ska vara huvudnumret. 

5. Puerto Rico - Christian Pagán 

Plastigt så det räcker och blir över. Som sveriges egna Alvaro Estrella fast extremt amerikaniserad. Visst har den latinovibes, men som jag sa så känns allt för överproducerat och artisten (som inte är en bra sångare) känns väldigt styrd. Ingenting han gör ser äkta ut. Ingenting. En låt som jag kan tänka mig går hem på radio, då den är medryckande, men katastrofalt framträdande. Han har åtminstone Terrence Howard som dansare (nej, not really).

6. Connecticut - Michael Bolton<br />
Tävlingens i särklass största artist och jag vill tyvärr mest skratta, samtidigt som jag tycker synd om karln som genom åren stått för några ruskigt bra låtar och som sjunger helt fantastiskt. Men här ser han så FULLKOMLIGT ointresserad ut att det blir skrattretande. Han vill inte vara där, punkt. Trots det står han för tävlingens bästa sånginsats, men med en tråkig låt och ett oengagerat framträdande förtjänar han inte att gå vidare, och vill nog inte det heller. Han har ju redan fått sina pengar. 

7. Iowa - Alisabeth Von Presley

Efter sömnpillret som var Michael Bolton så kommer Iowa med en riktigt rivig låt med ett feministiskt budskap. Artisten låter som Avril Lavigne eller Taylor Swift (hennes mer "punkiga" låtar) och står för ett framträdande som faktiskt är bra. Istället för att fokusera på hundra miljarder dansare så ligger fokus på henne hela tiden och hon bär upp det med en väldigt stark karisma. En klar höjdpunkt under kvällen och en av mina fyra favoriter. Låten toppas med ett solo på någon slags synthgitarr! 

8. Wisconsin - Jake'O

Och så var det dags för Elvis! Jake'O är klart inspirerad utav denna legendar både i utseende och musik, som låter som en Elvislåt om den gjordes idag och var moderniserad. Jake'O sjunger väldigt bra med en härlig rivig röst och står för ett bra framträdande. Även här bär han själv upp framträdandet, the dude got moves, och tjejerna som dansar och körar i bakgrunden känns egentligen överflödiga. Ett bidrag som tyvärr, för egen del, förstörs av man STÄNDIGT byter kamera. Inte för en sekund kan kameran ligga och låta Jake'O själv stråla, utan det klipps en gång i sekunden till en ny vinkel eller på en körsångare. Ändå en av mina fyra favoriter, något som amerika inte verkar hålla med om dock. 

9. Mississippi - Keyone Starr

Förlåt, men va? Jag vet inte vad tanken var här över huvud taget. Hon sjunger bra, men låten är fruktansvärd. Efter en presentation där hon pratade om att kyrkan påverkat hennes musik förväntade jag mig något gospelliknande, men ut kommer en låt som försöker vara rock men som inte landar det över huvud taget. Per Gessle spelar gitarr, Keyone headbangar och jag stänger av tvn. 

10. Wyoming - Ryan Charles

HAHAHAHAHAH. Vad hände här? Ryan Charles kliver fram och leverar någon slags blandning utav Country och Hiphop, och det är förstås lika jävla uruselt som det låter. New Boot Goofin' är trots det den bästa av dagens två raplåtar, men det här är så dåligt att jag häpnar. Är han seriöst med det här?

11. Rhode Island - Hueston

Dagens utan tvekan mest äkta bidrag. Killen menar precis vartenda ord han sjunger och det märks. Texten går rakt in i mig och även om det aldrig framkallar tårar så ryser jag över hela kroppen. Hueston har dessutom en väldigt bra röst. Minus för att han stundtals mumlar fram texten dock. En av fyra favoriter!

Mina top fyra från första deltävlingen blev alltså Rhode Island, Iowa, Wisconsin och Oklahoma. Juryns val av vinnare blev Rhode Island, och folkets tre val presenteras alltså på måndag. Jag är mycket rädd att Net Boot Goofin' är ett av bidragen som tar sig vidare till semifinal. <br />
 

Behöver inte säga mer. Tänker inte säga mer. Nej den är inte seg, nej den saknar inte handling och nej den saknar inte Tarantinos briljanta dialog. Alla som säger det har fel. It is known. Se den. Senast igår.

11/10.

Nedan kommer lite svammel om DCEU och bör inte ses som någon fakta utan bara lite ord jag skrev ner efter att ha sett Shazam! nyligen. Det kommer förekomma några få spoilers.

Alla känner vi till historien. Marvel hade satt igång ett makalöst framgångsrikt filmuniversum med sina hjältar, och DC ville inte vara sämre utan bestämde sig för att lansera sitt eget. För att sticka ut från Marvel satsade man på en mörkare, mer seriös ton, och det slutade väl ärligt talat... sådär. Man of Steel är en fruktansvärd film bortsett från den första akten och BvS mottogs inte väl den heller (här är jag annorlunda dock och tycke ratt det är en bra film, om än inte mer). Suicide Squad-trailers pekade på filmen som skulle vara DC:s Guardians of the Galaxy och skulle ta DC ur detta mörka, "tråkiga" men blev ett magplask. Filmen innehöll en del bra karaktärer, framförallt Margot Robbies fantastiska Harley Quinn, men var överlag en soppa. DC var i kris (filmerna spelade in mängder med pengar dock, så inte riktigt) och det verkade krävas ett mirakel för att fixa till universumet.

Enter Wonder Woman. Gal Gadots solodebut var en mycket mer färgglad film än någon film i universumet varit tidigare och skämten i filmen duggade relativt tätt, utan att gå till någon överdrift (vilket är lätt hänt och är en av anledningarna till att några av Marvels, och en av DC:s, filmer varit usla). Filmen mottogs väl utav både kritiker och biobesökare och DC hade fått sin första succé. Var det nu det skulle vända för dem?

Både ja och nej. Direkt efter Wonder Woman kom äntligen filmen som alla väntat på (not really). Alla DC:s hjältar skulle slås samman och deras egna utmanare till Marvels Avengers var äntligen här. Justice Leauge visade sig dock vara det sämsta som hittills kommit till DCEU, och en kandidat till sämsta superhjältefilm någonsin. Under filmens produktion fick regissören Zack Snyder hoppa av och ersattes utav Avengersregissören Josh Weadon som tog över en film som beskrevs som en soppa. Josh spelade in nya scener till filmen och allt slogs sedan hop med det material som redan fanns vilket ledde till en total soppa. Det märks att filmen har två regissörer då den dels vill vara mörk och seriös (vilket verkar vara Zack Snyders signum), men dels vill den vara humoristisk och lättsam. Batman går inte att känna igen alls och Affleck som hade varit så briljant i BvS blev filmens absolut sämsta karaktär.

Runt horisonten fanns dock räddningen. Wonder Woman var inte en engångsföreteelse utan DCEU skulle faktiskt komma att bli ett lättsammare, roligare och ja, bättre universum. Aquaman simmade in i biograferna och det var en film som jag verkligen älskade. Den var fortfarande snäppet sämre än Wonder Woman, men ändå en ruskigt bra superhjältefilm där mitt största bekymmer egentligen var Aquaman själv. Jag har svårt för Jason Momoa och tycker inte att han har någon vidare komisk tajming alls, vilket sabbade en hel del utav skämten som hade kunnat vara roliga annars.

Det senaste tillskottet till DCEU är Shazam!, regisserad utav den svenska skräckregissören David F Sandberg och det är DCEU:s hittills mest lättsamma film, och i mina ögon även den bästa. Jag vet att jag många gånger har klagat på skämten i MCU, men det är ofta när skämten varit malplacerade, dåliga eller bara alldeles alldeles för många (Doctor Strange). Jag älskar filmer som Guardians of the Galaxy 1 och 2 samt Spiderman: Homecoming trots att de duggar tätt utav skämt och Shazam! är DCEU:s ordentliga svar på GotG. Det är en underbart retroflörtig film som andas Spielberg, men utan att för den sakens skull slänga retrogrejen i ansiktet på oss. Filmen känns liksom bara som att den är gjord på 80-talet med all dess charm. Zac Levi briljerar dessutom filmen igenom.

Jag vill undvika att spoila för mycket, men en sak jag inte kan hålla mig ifrån är att nämna Adam Brodys "cameo" i filmen. Det kom för mig från ingenstans och det gjorde mig så jäkla lycklig. Karaktären Freddie kändes hela tiden som en karaktär jag har sett förut och när han förvandlades till sitt Alter Ego (spelad utav Adam Brody) så gick det upp för mig. Hans komik är verkligen EXAKT som Seths i The O.C, en av mina favoritserier of all time.

Nu är det slutsvamlat. Jag ville egentligen bara nämna att jag tycker DCEU verkligen har steppat upp och tre av deras senaste fyra filmer är utan tvekan på MCU-nivå, vilket gör mig otroligt hypad för framtiden. Filmer som Wonder Woman 1984, Birds of Prey, The Suicide Squad (med James Gunn bakom kameran) och Black Adam kunde inte komma fortare. Deras släppschema är mycket mer oklart än vad MCU:s är, men jag längtar än dock. Dessutom har vi den fristående filmen Joker att se fram emot, och den verkar av trailers att bedöma helt makalös. Jag är redo!

Sveriges, nej världens bästa artist heter Lars Winnerbäck. Denna fantastiska singer-songwriter/poet/geni har betytt mer för mig än någon annan artist eller band. Han fungerar såväl när jag är glad och bara njuter av hans poesi som när jag är deppig och hans texter kan lyfta upp mig. Alla de värsta stunderna i mitt liv har Lasse funnits där och hjälpt mig och i min bok finns det ingen som kan komma i närheten. Men vilka är då de absolut bästa låtarna han har skrivit? Det är följande:

5. Ingen Soldat
Den absolut första låten jag hörde med Lars Winnerbäck heter Ingen Soldat, och den är än idag en av favoriterna. Jag minns tillbaka till hur jag som finnig och fjunig 13-åring fick låten länkad till mig på MSN utav en klasskompis. Det var med stor tvivlan jag satte igång låten, men det tog inte många sekunder innan jag satt och storbölade. Än idag ger låten mig samma reaktion. Låten kan, liksom många av Lasses låtar, tolkas väldigt olika och det spelar egentligen ingen roll hur man tolkar den. Det är ren och skär poesi.

Himlen faller ner,
Det svider till där kniven skar,
Jag har varit vaken hela natten,
Känt om hjärtat sitter kvar,

4. Pacemaker
De flesta som någon gång har haft ett förhållande har säkert upplevt att man tvivlat på det. Jag tror att det är omöjligt att inte tvivla ibland, oavsett hur bra man har det. Lars Winnerbäck sätter ord på det här i första meningen i låten. Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt..." sjunger han och jag brister varje gång. Det spelar ingen roll om jag har varit lyckligt kär, singel eller i ett trasigt förhållande, det är bara så målande. Många lär sitta fast i förhållanden de egentligen inte vill vara i, just för att det känns så tryggt och skönt.

Jag tänker, grubblar, velar mer än
känner, längtar, trånar och går åt.
Är jag hjärtlös och förfallen?

3. Alla vägar har sitt pris
En relativt okänd låt som aldrig har släppts på skiva. Vill man lyssna på den idag så gäller det att vända sig till Youtube. Lasse sjunger i låten om en drömresa till himlen som han tas på utav John Blund. I texten sjunger han om hur trist det är i himlen och hur mycket roligare det är nere hos djävulen. Återigen, vad meningen är med texten (för Lasse har alltid en mening, det är inte bara finurlig text) är en tolkningssak, men jag är övertygad om att det handlar om att Lasse vill sätta ord på att det inte är någon idé om att eftersträva att vara perfekt hela livet för när vi dör är det ändå bara svart och man är ensam. Alla vägar har sitt pris är dock något så unikt som en Lasse-låt man kan lyssna på utan att vara en person som bryr sig om budskap. Texten är bara så finurlig.

Där stod Sankte Per och han prata med en tant
Och hon sa:
Ja har alltid vart så god och snäll
Jag har druckit nattvardsvin men aldrig mer
Jag har gjort ett barn men jag titta aldrig ner
Nej ingen har förträngt begär som jag
Så Sankte Per han sträckte fram armarna och sa

2. Balladen om Konsekvenser
På tal om finurliga texter så blir det inte bättre än Balladen om Konsekvenser, som helt enkelt handlar om vad som hände med Astrid Lindgrens figurer när de växte upp. Pippi sitter bakom lås och bom för alla de faktiskt tvivelaktiga saker hon håller på med, Rasmus följer paradis-Oskars väg och blir hemlös och Ronja ligger på det mentalsjukhus där hon hör hemma. Låten är relativt mörk, men så så genialisk.

Och i en dyster sal på ett kvinnohospital
Där ligger en kvinna på en bår
Hon har just fått sin tablett för sitt märkliga sätt
Att börja skrika så fort det blir vår

1. Kom Änglar
Det mest givna valet på listan var förstaplatsen. Det finns inget annat än Kom Änglar som hör hemma här. Under mitt livs värsta breakup gick den här låten på repeat och utan den vet jag inte om jag hade funnits idag, så mycket betyder den för mig. Här beskriver han så vackert om hur fin kärleken kan vara när man är nykär, hur det verkar som att man är oövervinnlig, men hur den så ofta förkolnas och förvandlas till något av det jobbigaste som finns när man blir lämnad. Att lyssna på den här låten under den mörka perioden i mitt liv gav så mycket tröst. Jag insåg att jag inte var ensam och hur kärleken fungerar. Kom Änglar är ett rent mästerverk och världens genom tiderna bästa låt.

Kom änglar, kom älvor
Det börjar bli kallt
Här sitter jag och baddar såren med salt
Det går åt helvete med allt

Tack Lasse för att du finns i mitt liv. Du har räddat mig flera gånger <3

Ah godis. Denna oerhört nyttiga, men samtidigt supersmarriga mirakelkost vi alla älskar. Jag ska dock säga att jag själv är mer för snacks än för godis, men det finns några riktiga fullpoängare i godisväg som jag älskar. Det som jag gillar bäst är oftast choklad, men det finns några undantag, som ni kommer märka av nedan. Petter hade en märklig lista. så vad skulle ni hitta i min påse om jag fick köpa fem sorters lördagsgodis? Läs vidare och se!

5.Hockeypulver Surt
Femma på min lista finner vi en ganska utdöende klenod! När jag var liten fanns Hockeypulver att köpa i stort sett överallt. Det övergick sakta till att mest finnas på specialiserade godisbutiker och bowlinghallar, för att under en ganska lång tid i min period verka vara något som bara gick att beställa från internet. Men så för en tid sen, när Dollarstore slog upp sina portar i min hemstad, så återupptäckte jag detta underbara godis. Jag köpte 15 dosor på en gång, 10 sura och 5 med "fizzy bubble"-smak. De sura var slut på en vecka. Jag fullkomligt avgudar detta godis. Det är inte för surt, men ändå tillräckligt för att jag ska få den härliga surkänslan. Folk borde köpa mer hockeypulver, för det är fasen livet!

4. Romerska Bågar
Som jag nämnt ovan så är choklad mitt generella favoritgodis. Apelsin är min favoritfrukt (en av dem iaf). Slår man ihop dessa två så får vi fantastiska romerska bågar. Mixen av choklad och apelsin är verkligen helt perfekt, det är inte utan anledning som jag tycker Marabou Apelsinkrokant är den godaste Maraboun, och Romerska Bågar är denna mixen i perfektion. Gillar man både apelsinchoklad är Romerska Bågar det enda riktiga valet enligt mig.

3. Marianne
Samma princip som på de Romerska Bågarna. Choklad är gott, pepparmint är gott och tillsammans blir de supergoda. Pepparmint ensamt kan bli lite tråkigt och jag tycker att mycket mintchoklad har en alldeles för stark smak utav minten. I Marianne får du en svag hint utav mint i bakgrunden, och det är perfekt enligt mig.

2. Center
Världens godaste choklad heter Center. Inte Plopp, utan Center. Många tror inte att det finns någon skillnad men för mig är det tydligt att Centers fyllning inte är lika extremsöt samt att det är något mer trögflytande och har den där perfekta konsistensen som man vill att kolafyllningen ska ha. Vanligtvis när jag köper lördagsgodis så består en tredjedel av påsen utav denna choklad, minst.

1. Fizzy Pop
Överlägsen. Utklassning. Superlativ. Perfekt surhet, perfekt bubbelgumsmak, perfekt godis. Fizzy Pop är bäst, utan någon som helst utmanare i närheten.

Det får bli minst en påse sådana här läckerbitar till helgen.