Gloriakrigen: Den Svarta Solens Söner

Äntligen helg då jag kan få blogga igen utan att tänka för mycket på skolan, och denna vecka har varit rätt så spännande - även om jag tvingat mig själv att hålla tyst om det förrens jag får tillfälle att blogga om det =)

LÄS ABSOLUT INTE DETTA OM DU INTE VILL HA HALO 3 ELLER NÄSTA BOK SÖNDERSPOILADE! LÄS FÖRSIKTIGT!

Läste i veckan upplägget till den kommande Halo-boken "Sons of the Black Sun". Och oh my så spännande. Ny författare denna gång, herr Nylund verkar vara upptagen med sina kommande böcker Elemental och Mortal Coils. Vem denna mystiske man är får jag ej säga och inte heller vart jag fått tag på denna tidiga upplaga, jag kan endast berätta den inledande plotten och mina egna intryck.
Sons of the Black Sun utspelas några år efter Halo 3 faktiskt, 2559 för att vara exakt. Människan och Covenanten har fred efter att en enstaka trupp med Sangheilis ledda av en viss Rtas 'Vadumee lyckats få grepp om Covenanten ännu en gång och delat med sig utav den hemska sanningen om deras försegångare. En hel del händelser i dem första delen ger små ledtrådar till Halo 3, saker som ONIs fall, en sergeant som berodde sina närmaste, återkomsten av en tidigare förlorad kaptens galenskap... och sist men inte minst... "Den enda nackdelen med Spartanerna" som kostade mänskligeten något frukstansvärt.

Jag kommer verkligen inte gå in närmare på något utav dessa saker, inte ens mina egna tankar även om jag har många. Man fick faktiskt inte reda på så mycket själv, än. Det är ju som sagt en tidig version. Kanske dessa saker inte ens inträffar i Halo 3 utan mellan Halo 3 och denna bok.
Prologen avslutas med några episka ord som inte ska nämnas, och ett äventyr jag aldrig kommer glömma inleds...

Mänskligheten har lidit av många svåra förluster i slutstriderna av Covenantkriget, och UNSC är nästintill splittrat i två med nytänkare på båda sidor som har fruktade rävspel på gång, allt för att få makten av ett sakta läkande Jorden. Folk som flytt till andra sidan galaxen återvänder från sina kolonier, för att återuppbygga moderjord, och nu kan väl inget bli värre? Tvärt om. Det är inte bara inom UNSC det finns politiska maktspel, och en ung och hänsynslös covenantisk general vid namn 'Asharmaedhi reser sig i rankerna och har snart hela Covenanten i sitt grepp. (Namnet uttalar Ra-skar-ma-ed-i enligt min källa.)
Dem behöver en ledare som kan ta dem mot ljusare tider, och hela den Covenantiska historien i denna bok känns parallell till Tyskland under mellankrigstiderna. Och ja, då vet ni alla vad som väntar i denna bok.

'Asharmaedhis plan blir att ta över en del av Jorden genom att fråga om det, istället för att kriga, endast för att ha lite mark att bygga och resa sig på innan Covenanten lämnar människans solsystem för alltid. Likt mellankrigstiderna låter UNSC 'Asharmaedhi ta en egen utvald ö i medelhavet för att visa att de vill Covenanten väl. Men nu kommer 'Asharmaedhi plan till verket. Han utför en "stadskupp" mot de återstående Profeterna och ett kolosalt blodbad utspelas under tre dagar.
Efter finns endast Sangheilis och de små Gruntsen kvar i Covenanten. Brutsen är för länge döda tydligen, och Jackals är endast rymdpirater som gett sig av. Nu har 'Asharmaedhi äntligen Covenanten för sig själv.

Han avslutar snabbt kontakterna med UNSC och blockerar sin ö mot resten utav jordklotet, och i månader hörs varken Covenanten eller 'Asharmaedhi av. Här börjar andra kapitlet som följer en nyformad militärisk trupp som kan ses som Spartanernas efterföljer, men mycket "säkrare" enligt UNSC, som har den där mystiska nackdelen i åtanke. Kortfattat får gruppen i uppdrag att undersöka 'Asharmaedhis ö, och vad som försigås där, men man tappar helt kontakten med denna grupp och deras backup skickas in. Personerna i denna grupp är bokens huvudkaraktärer, tillsammans med 'Asharmaedhi själv och hans äldre broder. Nu är det tid att sluta snacka för mycket om detta, men jag vet ju inte hur mycket av detta som en kommer med i den slutiliga boken. Men jag fortsätter: Boken utspelas på denna lilla ö till 99% faktiskt, just nu iallafall. Den nya gruppen vi lärt känna blir fångade av 'Asharmaedhis män och sätts i ett fängelseläger (utrotningsläger...?) som är en ombyggd kraftstation som går under namnet The Black Sun enligt 'Asharmaedhi själv. Och våra fångade vänner, är dess söner. Dem utsätts för brutala saker, och utan för att gå in för mycket på det så väntar dueller mellan dem och den svarta solens andra fångar för överlevnad.

Vad jag har läst så verkar detta klart bli den bästa Halo-boken. Inte en sekund behöver jag fundera på saken, och den kan ju möjligtvis bli bättre pga den långa tid som återstår. Den nya författaren nöjer sig med endast ett fåtal platser och skippar allt konstigt teknologiskt snack som Nylund är känd för, det handlar såklart om mer än detta fångläger, och tillslut så är det ju hela vår planet som står på spel, men ska inte gå in för mycket på det. Den är alltså väldigt olik de tidigare delarna, men ett klart bevis att Halo-universumet är mer än bara krig, utan också kärlek, maktspel och galna tester som påtvingas den svarta solens söner.

Jag sammanfattar allt det jag sagt: Jag vill ha denna bok, nu, NU! Jag önskar bara jag fick behålla upplägget och läsa det om och om igen, och leta efter de där små, små bitarna av information som bara hypar upp en inför Halo 3 ännu mer, och det verkar klart att mycket kommer få större mening mot slutet, och kanske väntar någon tvist.
Min källa säger dock att anledningen till att författaren valt att skriva så här som han/hon gör, är för att man ska bry sig om båda fronterna, och det funkar. Man både fullständigt hatar 'Asharmaedhi, men man kan inte sluta älska honom heller. Hittils finns det dock inget som helst om vad som hände med Gravemind och The Flood, men det kan nog ha att göra med de som sagts tidigare. Håll ögonen öppna på mina kommande bloggar, kanske jag får chansen att ta en närmare titt på denna spännande redan i april. Det där halvt sönderlästa pappershäftet med kaffekoppsavtryck vill jag nämligen ha bredvid mig varje stund av dagen.

Tänkte lägga in ett litet stycke som jag översatte, och berättas ur första person, vilket är mycket olikt de tidigare böckerna:

"De evigt svartnande stränderna vid Amnusi Kraftstation 015 är det enda som når våra blickar, de och ett oändligt dött hav. Det nästintill svarta vattnet är så förgiftat att folk gav upp hoppet om det och lät det vara. Det var väl antagligen därför de gav Supreme Commander Refu 'Asharmaedhi den bleka och dystra ön, kanske de tänkte att han skulle inse hur förstörd vår jord redan var och överge den för alltid. Saker kan inte växa här längre, och det enda som rör sig förutom de Covenantiska vakterna som övervakar oss är det som vinden befriar från denna plats och de döda som spolas upp på stränderna."