Halo:CE ur ett annat perspektiv

Ja, jag må ha spelat Halo: Combat Evolved i snart 5000 timmar sammanlagt på de 6 år det funnits tillängligt. Och ja, jag må ha skrivit otaliga antal sidor om hur underbart spelet i fråga är (nu senast med 4-sidors krönikan "Dagen efter..."). Men idag, idag har jag upptäckt en helt annan sida av spelet som troligen kommer förlänga spelets livslängd hos mig med ännu några dussintal timmar.

Denna blogg handlar endast om min nya uppenbarelse, och inte om saker som ljud, grafik, MP, m.m. Jag plockade upp mitt ex. av Halo:CE till PC. Jag har länge haft ett program som kan köra i bakgrunden av spelet för att tillåta spelaren att ändra kameran in-game. Jag har gjort det många gånger och pröva på en massa olika saker, som t. ex Resident Evil 4-cam. Kul och lite varierande, helt klart. Men idag prövade jag något helt annat. Fågelvy.

Nu i helgen blir det helt klart att spela igenom spelet för troligen 99:e gången, och denna gång helt i fågelvy. Det känns som en svalkande dusch på en varm dag - som de gamla Commandos-spelen möter Halo. Man ser för första gången hur stora miljöerna verkligen är, och hur gigantisk Halo är. En värmande sol. En näraliggande planet. Oändlig skog och berg. Man behöver inte längre titta runt och sedan, i huvudet, puzzla ihop alla sidorna för att få en helhet - den är ju framför dig nu. Helt och hållet. Vackert.

Jag ser hela stridfälltet. Alla trupper, alla fordon. RTS-much tänker jag för mig själv när jag undviker Wraith-salvorna med min 'hog. Om det är så här Halo Wars kommer kännas så sign-me up!

Jag avslutar banan och tar en annan med mer Warthog-körande, men när jag sätter min fot på banan så händer något... Jag vill inte länge åka Warthog, jag vill urforska och jag känner mig som en Diablo-spelare helt plötsligt. Istället för att springa in med gunz blazing smyger jag utanför fiendernas läger. Jag ser allt som en helhet, och planerar mina drag sakta. Sedan attackerar jag, och dem faller en efter en av mitt Sniper-Rifle. Naturen spelar sin musik med djurläten och vattenfall, och i det lilla lägret dånar det fortfarande av min sista runda när den sista fienden faller. Wow, säger jag för mig själv.

Är detta Halo? Det känns som det, men... Ja... Det känns så nytt samtidigt. Det är som en chock. Jag menar visst, detta går att göra hur lätt som helst via moddar i vilket spel som helst, men nu har jag endast bytit en kameravinkel - och spelet känns som att det var till för att spelas på det här sättet. Kan det ha med de tidigare verisonerna av Halo att göra? RTS-versionen och TPS-versionen? Jag har ingen aning, men kul och beroendeframkallande är det.

Det som överraskar mig med detta är att allting funkar så fruktansvärt bra. Spelet, och kontrollen, är precis lika bra som om jag spelat i FPS-vy, och jag förstår bara inte hur det går till. Spelet kunde lika gärna varit en 3dje-personsskjutare, eller en fågelvy-skjutare, eller vad som helst.

Vilken kameravinkel jag än kör ifrån så känns allting helt annorlunda och nytt - men ändå lika underbart som Halo är. Jag har alltså hittat ett sätt att få samma underbara Halo-känsla samtidigt som jag får en känsla av "nytt". Underbart! Och detta är helt från Single-Player, och det är otroligt att en SP-del kan vara så här länge som den gjort för mig. Det får bli lite MP-provande i veckan också.

Det är coolt, det är underbart, det är uppfräschande, det är varierande, det är lättillängligt, och det är såklart; Kul! Det är Halo.

Ja, så där kan det se ut. Reqo har precis slaktat Covie-bakdel tills det börjar ryka om det. Ser ni lille Chief?

Några andra exempel på vad detta program kan göra