Less på livet.

Jag orkar nog inte mer, det känns som det nu. Allting har kommit upp från djupet till ytan igen. Att mitt liv verkligen är ett stort jävla skämt. Flera gånger när det har hänt saker och då andra tidigare händelser har dykt upp och man har tänkt på t.ex är jag verkligen en betydelsefull person för han/hon osv. Jag har ljugit för mig själv att mitt liv är bra, flera gånger. Men nu har jag dock fått nog.

När allt detta dyker upp tänker jag på allt som finns, vad som har hänt/händer och hur familj, människor, kamrater tror och tänker om mig. För mig verkar det som att det bara är JAG som hör av mig till mina kompisar, om jag inte gör det är det nästan aldrig någon som hör sig av till mig. Varför är det så? Kan ingen ringa mig någon gång? Mina närmaste vänner är betydelsefulla, men inte ens de hör av sig värst ofta? Så varför ska jag fortsätta bry mig? Jag tror att jag lägger av. Men då är jag ensam, vad ska jag då göra? Ingen aning.

Kärlek då. Ja, den är skit som vanligt. Jag har alltid otur inom kärlek, jag är inte skapad för att få uppleva riktig kärlek. Jag hade en tjej för 1½ månad sen, hon visade kärlek tillbaka och allt. Sen sa hon bara tvärt "Det är för långt mellan oss, det går inte". Jag försökte förklara för henne en massa skit, men nej, hon är för ung. Ett år yngre än mig, men fortfarande hon har inte lika mycket erfarenhet som jag har. Vi bodde 3-4 mil från varandra, och jag gillar distansförhållande om de är mellan 1-4 mil. Man slipper bli less på varann, och man har tid till annat. Man har något att sakna och längta. Jag är intresserad av en tjej nu också, men hon visar inget intresse tillbaka, inte på samma sätt. Samma visa som med kompisar det vill säga. Alltid jag som börjar skriva på antingen MSN eller sms. Vi har dock snackat jävligt mycket, jag har spenderat timmar på henne genom msn. Och nej, det är inte en "internet-förälskelse". Jag tyckte hon var trevlig när jag snackade med henne på msn hos en av mina kompisar, sedan addade jag henne. Jag fann henne väldigt intressant, och jag vart intresserad av att träffa henne. Jag träffade henne i fredags, och jag kände att jag verkligen gillade henne. Jag saknar henne. Hon skriver aldrig som att hon visar intresse, det gör jag. Det har hänt några gånger, t.ex när hon var förbannad så sa jag "Tänka bara på något fint :)" hon pekade på min msn-bild och det var en bild på mig. Hon har väl sagt att jag har varit söt då och då, inget speciellt dock. Om hon inte visar något intresse, lika bra att jag ger upp. Orkar inte ödsla mer tid.

Jag vill inte bo kvar i den här byn. Det är så jävla dött här, ingen jävel är ute, inget liv. Jag vill inte gå kvar på den här skolan heller för den delen, bara massa folk som jag stör mig på. Jag har dock skaffat en del ovänner genom åren genom att säga vad jag tycker, oftast försöker jag säga det på ett milt sätt. Men de flesta blir ändå förbannade. Och det kan jag förstå, men jag är sån. Mina riktiga vänner vet det och tycker att det är bra. De accepterar det åtminstone. Det jag dock märker här på GR det är att de flesta som skriver bloggar är så jävla mesiga/mjuka av sig. Jag vet att det finns folk som är så, men de flesta gör till sig. Visa vem fan ni är. Det gör jag. Med min förra användare -Offer- så var jag en mesig fitta som bara var snäll. Men varför ska jag vara någon annan person över internet? Jag är mig själv nu. Jag är öppen mot ganska många människor, men de jag inte tycker om tycker jag inte om. Jag låtsas inte tycka om dem som många andra gör. Jag säger vad jag tycker till de, och om de hatar mig efter det, visst fine. Varför bryr jag mig när jag liks inte gillar dessa? Inget som stör mig att jag ser folk varje dag som jag vet inte tycker om mig. Men jag kan vara väldigt snäll också, beror på humör. Beror på vem det är jag är med eller vem jag snackar med. Och om det är någon random, självklart är jag snäll, jag är aldrig elak i onödan, men om jag möter en random som inte visar respekt eller beter sig som en jävla idiot så gör jag det samma. Ni får gärna skippa kommentarer som "Men bete dig inte likadant som dom blablabla". Jag kräver inte uppmärksamhet, jag måste bara få skriva av mig.

Jag är vänlig mot alla mina kompisar, familj. Jag är vänlig mot de flesta, alla som är vänliga mot mig förstås. Men jag ses som fientlig.

//Chris.